torsdag 28 januari 2021

Snöväder

 


Thorsdagsmorgon 06.44

Gomorrhår! Det har snöat i natt. Och mer snö väntas. 

Husfar brygger kaffe. Jag får snällt bara titta på. Ska in till Vårdcentralens Laboratorium och ta massa prover inför ett läkarbesök nästa vecka.

Provernas art kräver att jag kommer fastande, utan att äta och dricka något sedan igår. Då jag inte vet om värktabletter skulle förstöra ”fastandet” så har jag inte vågat ta något smärtlindrande varför min natt var en vaken-natt med värk.

Efter provtagning ska jag vagga vidare till sjukgymnastiken och lära mig nya övningar för att försiktigt träna axlar och armar. Kanske får jag ett nytt gummiband idag med lite mer motstånd än det band jag köpte förra gången.

Känns så där att åka in till vårdcentralen och sätta sig i dessa dagar av andra våg covid men det får bli munskydd och handskar på så känns det i alla fall lite bättre – även om det säkerligen gör en ganska obetydlig skillnad. Men man får försöka göra vad man kan och tro på det man gör.

Nu ska jag lägga in ett par extra vedklabbar i spisen och börja förbereda vår avfärd mot civilisationen och vårdcentralen.

Vi önskar dig en fin Thorsdag men se upp där ute i trafiken, vare sig du kör bil, cyklar, promenerar eller går med rollisen, snö och halka väntar oss alla och det lär bli riktigt busväder. Att kura skymning inomhus i värmen är nog inte fel denna Thorsdag.

Var rädd om dig – och varandra!

Mickan & Co

onsdag 27 januari 2021

En tung o trist dag

Det snöar sakta men konstant. Det kommer dröja innan jag kan/vågar gå ut, för under snön är det ännu isgata.

Det är en tung och trist dag idag. Husfar har ont och är på dåligt humör. Jag har ont och är på dåligt humör. Och så är jag ledsen, uppgiven och besviken efter gårdagens besked på sjukhuset att mina nackfrakturer ännu inte hade börjat läka samman.

Så jag sitter här och tittar ut genom mitt köksfönster. Idag har redan de tre stora händelserna i trafikväg här på byvägen, inträffat;

Mjölkbilen kom nerifrån och körde genom gården 11.34.

Postbilen kom uppifrån och stannade klockan 12.02.

Hemtjänstbilen kom nerifrån och susade förbi 13.28 och svischade tillbaka här förbi några minuter senare när damen längre upp längs byvägen fått sin mat.

Idag blev det en extra och från vardagen avvikande händelse, då en gul budbil kom nerifrån klockan 13.44 och svängde upp mot Hagelsås. Nu kom den tillbaka nedför Hagelssåsbacken 13.52 men överraskade mig genom att inte köra förbi här genom gården utan istället fortsätta upp mot Svenstorp.

Och så kom Mette körandes nerifrån med en lite snöig bil och hade säkert Lilleman, Sture, kopplad i sin sele i framsätet. Mettes mamma, när hon är med, får snällt sitta i baksätet ty vovven sitter fram.

Nu ska jag sluta sitta och glo tomt ut genom fönstret och istället signera några böcker jag ska ge bort. Man blir alltid själv lite gladare av att få ge och göra någon annan glad.



Och så ska jag oftare låta blicken vila på den färgstarka underbara tulpanbuketten jag överraskades med igår.

Så får vi hoppas tiden går fort nu i eftermiddag så att jag snart får gå och lägga mig. Det är egentligen bara det jag ser fram emot hela dagen. Att det ska bli kväll och jag får lägga mig för att sova, förhoppningsvis utan värk, och tillbringa många timmar i sömnens verklighetsfrånvända värld...

Till dess bjuder jag dig på lite tulpanfrossa!

Och du, den gula budbilen har fortfarande inte kommit tillbaka…     

tisdag 26 januari 2021

Ingen förbättring i nacken

 


Har idag tillbringat många långa timmar på Höglandssjukhuset i Eksjö för röntgen av nacken och genomgång av nämnda kroppsdel utav en ortopedläkare.

Jag hade så intensivt hoppats att det hade blivit någon liten förbättring/läkning i nacken inför dagens röntgen och genomgång. 

För nu har jag kämpat dag och natt med den här kragen i två månaders tid.



Men – tyvärr, ingen förbättring.

- Vi får fortsätta minst en månad till och så får vi göra en ny röntgen, vilket vi vanligtvis inte brukar göra men eftersom du fortfarande inte börjat läka samman utan har öppna nackfrakturer så vill jag göra en ny röntgen av din halsrygg snart igen.

Så sa läkaren:

- Du får räkna med ett par tre år, eller, mer innan du kan ha tillbaka styrkan i nacken, en del får tyvärr aldrig styrkan…

Med de orden ringande i ögonen famlade jag mig ut ur sjukhuset med tårarna rinnande nedför kinderna och ångesten bultande i bröstet.

Husfar satt, som så många gånger förr, och väntade på mig i bilen så jag slapp att gå på det hala underlaget eftersom jag är så otroligt rädd för att halka och ramla.

En stunds prat med honom medan vi körde hemåt lugnade mig och han övertalade mig att försöka sluta på det värsta scenariot.



Och när vi kom hem sken inte bara solen. Vi möttes av såväl välkomstkommittén bestående av ett gäng ivriga och glada fyrbeningar och därtill möter ett blombud som kommer med en JÄTTEBUKETT av mängder med tulpaner i skiftande färger med allsköns pyntegrönt kan man ju inte låta bli att spricka upp i ett brett leende och tycka att man har ju det bra faktiskt på det hela taget!

Blommorna kommer från THORSDOGs Dorthy (numera Wilma) med nospussar och svansviftningar till ”gammelmatte Mickan” med hälsningar från nuvarande matte och husse Monica och Uffe som bor i Gävle.



Tänk vilka valpar (och valpköpare) jag har, jag har under vintern fått blombuketter från både THORSDOGs Dylan och THORSDOGs Ebbot samt från THORSDOGs Eddie! Tack alla ni mattar och hussar som har en och annan trampdyna med i spelet – ni vet vilka ni är!



Så nu har jag stuvat om lite i mitt köksfönster igen så att den ljuvliga tulpanbuketten ständigt är i mitt blickfång. 

Jag har också börjat göra det jag brukar göra när jag vill känna av Det Goda Livet. Jag har ett långkok på gång igen, idag blir det kalops ty det gillar Husfar.



Kalops i Farmors gryta som nu kommit åter hem till Kärr där den tidigare tjänstgjorde under många, många år. Även Farmors gamla mortel har kommit hem igen. Så många minnen…

Men dem tar jag en annan gång.

Nu vill vi önska dig en fortsatt Trevlig Tisdag! Och jag lovar, jag ska fortsätta kämpa på med såväl kragen som sjukgymnastiken. Och jag ska försöka gråta mindre och skratta mera!

Mickan & Co

Mors Gryta


 Jag eldar i min spis. På den puttrar en liten hederlig söndagsstek av ”rumpstek av nöt” som jag rotade fram i frysen. Där, ja i grytan alltså, inte i frysen, puttrar den, ja köttbiten alltså, inte frysen, nu omgiven av gul lök, kryddpepparkorn, vitlök, rödvinspeppar och lite andra goda kryddor och annat gott. Husfar är nere i farmors hus och försöker bringa lite reda i allt det som följer när ett hem förlorar sina ägare.

Den blå Husqvarna gjutjärnsgrytan som steken puttrar i, är från mitt föräldrahem och jag minns hur Mor Ninni gjorde bland annat kycklinggryta i den. Det var fasligt besvärligt att uppnå rättvisa när vi skulle äta den kyckling (ibland höna) som hon styckat och kokat. Alla ville ju ha låren och bröstfiléerna men vi var sex personer så ibland fick man finna sig att ”bara” få en vinge. Men då fick man äta desto mer kokt potatis som man glatt mosade med Mor Ninnis goda sås. Och så lingon förstås. Massor av lingon. Mamma plockade lingon så mycket hon kunde för vi fyra ungar var tokiga i krösamos!

Vi hade ofta mellanmål, eller det man kanske idag kallar för lunch, bestående av knäckebröd som man smulade ned i en tallrik med mjölk och så lingonmos därtill. Det åt vi med stor aptit.

Det var så gulligt för i höstas, innan min olycka, var jag hos en av Hemtjänstens kunder som var mycket till åren kommen, började faktiskt närma sig tresiffrigt! Han ville ha samma sak. Han ville ha en djup tallrik, knäckebröd som han ”knösade” ned i tallriken och fyllde på med mjölk och lingon. Jag blev lite rörd samtidigt som jag drabbades av mina egna barndomsminnen. När kunden ätit färdigt fick personen sin medicin, ganska stark sådan, och så hjälpte jag vederbörande till sängen för vila tills vi snart skulle ses igen.

Nu tror jag att även jag ska gå och vila. Men jag får dessvärre ingen som fattar min hand och leder mig till sängen för att bädda ned mig, hämta vatten och kanske en extra värktablett. Men jag klarar nog av att gå och vila på egen hand…

Men visst saknar jag Husfar här hemma