torsdag 22 april 2010

Faran över - eller?

Gårdagens snö är redan ett minne blott. Jag och mina fyrfota vänner gläds åt detta och tar vår runda med stort välbehag. Snön ligger visserligen kvar i en och annan avlägsen skuggbelagd vrå i skogen, men i stort har snön, liksom haglet, redan förflyktigats tack vare en morgonpigg och beslutsam vårsol.

Jodå, det kom några hagelskurar också. På eftermiddagen stod jag i maskinhallen och målade på Husfars stora kärlek - grävmaskinen. Där gör jag lite finmålning av logotyper och annat smått och gott som kräver, citat Husfar, ”e hand som ä van att lafs-måla”, slut citat.

Väl påpälsad i den råa och blåsiga kvällningen stod jag och målade bokstäverna J C B medan Irene Lindh satt och läste högt ut boken Berlinerpopplarna, av Anna B Ragde. Ja, inte så att Irene satt uppkrupen i grävmaskinens förarhytt och läste utan hon har istället haft vänligheten att tala in boken på cd åt mig.

Men snart överröstades Irene Lindh av ett bedövande smatter på plåttaket. Hagel! Himlen var lika mörk som mitt sinnelag när hönsen spekat runt i mina nysådder vilka inte hunnits få upp på ”hönssäkert avstånd”. Då vår maskinhall, som så många andra, är försedd med plåttak får det ljudet av en smattrande hagelskur att fullkomligt brisera och växa till ett dån som tar hela maskinhallen i besittning. Irene Lindh också.

Den här våren får man dock vara glad över att överhuvudtaget ha något tak på maskinhallen. Det är inte alla förunnat efter denna vinter.

För ett par månader sen vidtogs här åtgärder för att hindra att även vårt tak skulle rasa samman inunder de enorma snömängder som det småländska höglandet så generöst bjöd på. Stegen bars fram och Husfar klättrade upp med snöskyffel i ena handen och snöslädjen i den andra. Med snö upp till midjan började han skotta.

Jag gjorde sammaledes fast i en mer markbunden variant. När jag var klar med gårdens gångar, uppfarter och ingångar ropade jag upp till Husfar och frågade om jag skulle komma upp och hjälpa till varvid han genmälde;

- Dä ä la meninga att vi ska RÄDDA taket…








onsdag 21 april 2010

Ögonfröjd blir ögontröst



Ojojoj, gården är åter snöfamnad! Och jag som äntligen hade börjat tro att det inte skulle bli något bakslag. Det gjorde att jag i gårdagens vårsol började pyssla lite i trädgården.

Jag hade gott om sällskap. Brummande humledrottningar, ivriga bin, ljudlösa fjärilar och kvittrande fåglar. Vårsolen gav energi till myrorna som med stor frenesi reparerade och rustade stacken för säsongen. Jag fick syn på vårens första tussilago intill en av hästängens många stenar.

I dammen upptäckte till min stora glädje att några fiskar faktiskt har överlevt vintern! Några små. Alla de större har dött av vinterns kraftiga och långvariga istäcke. Dog gjorde dessvärre även den allra största fisken som gick under benämningen "Hajen" som, namnet till trots, var en lugn, fridfull och idog gräskarp.

Plötligt fick jag syn på den fräcka kissen Cat Russell (namnet kommer sig av att han såg ut som våra Jack Russellhundar då han föddes men är ju en katt...) som klättrat upp i en björk och lurade utanför en fågelholk. Där satt den rackaren och passade på första bästa fågel som skulle sticka ut näbben. Genom husmor och hennes kvast gick dock hans plan om intet.I alla fall för denna gång...

Medan snöflingorna fortsätter falla utanför mitt fönster försöker jag hålla modet uppe genom att botanisera bland gröna sköna glimtar från gårdagens vårliga dag.

Ögonfröjd blir ögontröst...

tisdag 20 april 2010

Bäst före datum...


Påsken är med råge passerad. Ja, julen också förstås. Men eftersom julen varar till påska så måtte väl de båda högtiderna ha samma slutdatum?

Nåväl, med majmånaden inte alltför långt bort insåg till och med gårdens husmor att dess prydnader nu bara måste väck, fallna och deklinerade för åldersstrecket.

Sagt och gjort.

Skottkärra fram, påskris i botten och som lök på laxen hamnade den i november på stalldörren uppsatta stalljulkransen. (Nä, nä, fnys inte på näsan nu, tänk på att det är en snålänning du har att göra med. Och vi vill sannerligen ha valuta för de investeringar som görs)

Detta lass körde jag med stor vedermöda, och något som liknade motvilja, till skogs. Där ställde jag mig och lirkade loss varenda fjäder. (Kors, det tog en halv dag!) Efter detta kände jag mig som..., ja vadå..., jo, som en sådan däringa MILJÖVÄN. Hm, det var en behaglig tanke som lindrade mitt sinnelag.

Under kvällsvarden framförde jag detta till Husfar som, utan att se upp från tallriken, lugnt replikerade.

- Ja unnrar om dä inte ä mer som sulle blett kvar oppe i skoga på grund å ålderstreck å bäst före datum...

måndag 19 april 2010

Äntligen, Älskade Ärla, Äntligen!

Visade sig visserligen här på gården redan den 11 april men har inte varit villig att posera förrän idag. Och se som hon poserar!

Kanske är hon lite konfunderad över avsaknaden av alla blänkande metallfåglar uppe i skyn.

Tror faktiskt att hon, liksom jag, uppskattar det...