lördag 27 februari 2010

Som vanligt...



Idag var jag av nöden tvungen att lämna gården. Ve och fasa. Nåväl. Styrde kosan mot Staden eftersom födoämnen skulle provianteras. Någon tingest för att möjliggöra en celebrering av familjens ende svärson skulle därtill införskaffas.

Ett besök gjordes även på Stadens mycket decimerade systembolag. Där ska det bli självplock. Tänk va, även våra trakter kommer snart nås av detta! Vi är inte helt bakom - bara lite efter…

Och i väntan på att denna facilitet ska implementeras hålls ett litet hörn av den forna lokalen öppen. Med två kassor - och många, många intressenter… Suck.
Men jag drar en ännu djupare suck med anledning av att Staden var fylld av sååå många människor. Och sååå många bilar. Och sååå lite parkeringsplatser. Dessuom verkar den myckna snön ha sanktionerat ett totalt upphörande av parkeringsetik.

- Va i jisse namn gör så många människor här just idag, muttrade jag halvhögt medan jag slogs med en motstridig kundvagn i snömodden på Stadens matvaruhusparkering.

En dam, som råkade höra mig, berättade att det nog berodde på att det var lönehelg.

Ja, men så är det förstås! Vanliga människor med vanliga anställningar får vanligtvis lön nu i dessa dagar. Då är det ju inte ovanligt, snarare ganska vanligt, att vanligt folk handlar. Det tänkte jag inte på… Tankspridd som vanligt.

Nåja, jag är tack och lov hemma på gården igen.

Allt är, med andra ord, som vanligt...

fredag 26 februari 2010

ÄNTLIGEN takdropp...







Man lär sig hela tiden nya saker om sig själv. Jag visste till exempel inte att jag kan bli alldeles mjuk i själen och mild i sinnet av att höra ljudet av fallande droppar.

Tunga droppar i mjuka formationer som ovillkorligt faller nedåt. Landar med ett doft poff i blöt snö. Eller med ett lite ljudligare plopp i en redan bildad vattensamling.

Istappen kapitulerar för temperaturen. Nyss mjölkvit, obevekligt köldkapslande. Nu glansig, nästan transparant. Ett, till synes, oupphörligt radband av droppar glider lätt, lätt. Stannar, som vore de tvekande, ett kort ögonblick på spetsen men släpper och fortsätter sin resa nedåt.

Takdroppet från gårdens många byggnader inger en känsla av hopp. Av vår och sol. Av framtid. Vagt erinrar jag mig att det finns en trädgård någonstans under snön. Snart - men inte än. Jag vet. Nya snöoväder utlovas redan till helgen. Jag vet…

Men idag låter jag mig förföras av takdroppets skådespel.

(Hm... Visste inte heller att jag är lättförförd. Måtte väl vara våren...)

onsdag 24 februari 2010

Happy Änd(a)




Jag känner mig faktiskt lite nöjd. Känner att jag fått upprättelse. Rätat på ryggen. Höjt på huvudet och satt näsan en decimeter längre upp mot vinterhimmelen.

I vinter har jag upprepade gånger utsatts för illvilligt gäck och gyckel genom att hånats för likheter mellan min egen lekamen och en älgs. Framför allt beträffande dess bakre extremiteter. Som den martyr jag är har jag stillatigande mottagit denna smälek men jag, precis som hästar och elefanter, glömmer aldrig…

Och precis som hönsen så ruvar jag. På hämnd? Nja, kanske inte, men i varje fall på en slags upprättelse. Om så bara för mig själv.

Det har jag fått nu. Jag har kollat in den stora älgkon! Vars bakände sägs minna om min egen. Har nöjt konstaterat att den är liten. Nätt. Närmast benig. Välmusklad och proportionerlig. Fast och fin. Rentav snygg!

Smälek, gäck och gyckel transformerades med ens till komplimanger och glada tillrop. Snacka om en happy Änd(a)!

Men nu ska jag ruva vidare – det finns mycket att ruva på…

måndag 22 februari 2010

Lizzie Trädkramare




Lizzie Trädkramare är en ganska ny bekantskap. Bor och lever hos Dottern. I Staden… Nåja, trots det, att hon bor i Staden alltså, är hon en trevlig konnässans. Ja, det är Dottern också förstås, men nu är det Lizzie jag åsyftar.

Så är Lizzie också ett djur, som ju, vilket ni väl vet vid det här laget, är de individer som jag har lätt att socialisera mig med. Ibland också identifiera mig med. Och det gör jag fullt ut med Lizzie. Med henne förnimmer jag en genuin sympati. Upplever en omfattande samhörighet. Symbios.

Hm… Undrar varför?

Antagligen är det för att hon, liksom jag, tycker om att krama träd.

Eller…

Eller för att hon är en åldrande grovnande ödla…