torsdag 20 januari 2011

Gla i hatten...

Jag började fnissa när jag fick syn på det här fotot för en stund sedan. Fnissade främst därför jag alltför väl mindes vad som låg bakom det som här på bilden sker...

Det är en lång historia. Men för att göra den kort(are) så började det hela med att jag och Husfar var oense om en sak. (Ja ja, jag vet, vi är oense om det mesta...)

Nåväl, jag hävdade en sak medan Husfar bestämt vidhöll sin åsikt. Med betoning på "bestämt".

Men jag höll ensvist fast vid min åsikt, fattas bara annat! Man måste ju försöka leva upp till rytktet om "istadig käring", "redit surträ å vre-borr" o "urgammel skrangelbent lanttant"...

För att understryka att jag vidhöll min åsikt, sa jag med emfas:

- Jo, sanna mina ord! Och om det nu, mot förmodan, inte skulle vara på det sättet som jag säger - ja, då kommer jag att elda upp min hatt!

(Jag sa inte ÄTA upp min hatt, som väl annars brukligt är i sjäva talesättet, för då hade jag fått höra att det var väl intet förvånande, så mycket som jag ju äter... Nej, jag sa; ELDA upp min hatt...)

Men, kära vänner, hualigen, det svider och det vänder sig i magen över att behöva erkänna ännu ett tillkortakommanden - men jag hade faktiskt fel!!!!

Knorr och morr!!!

Suck och stön!!!

Fast jag höll minsann mitt vad! Och jag höll minsann min insats - därvidlag kan ingen tvista!

Alltså, jag eldade upp min hatt!

Det hela skedde dessväre till hela familjens stora förtjusning - ty samtliga índivider i familjekonstellationen hatade Husmors hatt.

Eller var det just åsynen av Husmor i hatten. Själv var jag glad som en lärka när jag bar min fina sommarhatt, men... Ja, inte vet jag hur det egentligen var med den saken.

En sak jag dock med största säkerhet VET är att ALLA, verkligen ALLA, blev mycket glada, lättade och förtjusa över det faktum att hatten lades på bålet och blev lågornas rov...

Endast Husmor stod där intill elden, atmatisk eländig och vresig efter att ha förlorat både vad och hatt...

Men hör ni!!! Titta - det blev ju faktiskt en "Mickans Tänkvärdhet" av detta!

tisdag 18 januari 2011

På tur genom byn


Pust, äntligen har Husmor förhandlat sig till lite utrymme här!

Det har plötsligt blivit väldigt poppis på Gården att sno pennan och axla berättarutrymmet på Njutbart Blädder.

Herregud, här blir man undanträngd av än den ena, än den andra. Här kommer de vankandes och propsar på att få berätta, Anki Anka, Geta-Greta och The Great Red Stable Cat - Curry Cat. Nu har även Lotta Gås gapat sig till ett eget inlägg så snart lär det väl ligga en berättelse a lá Lotta Gås här också.

Och faktum är att Nötskrikan Konrad två gånger har äskat om eget skrivutrymme. Nåja, vi får väl se. (Fast i ärlighetens namn så är det ju rätt underhållande att höra vad de har att berätta, så de lär väl komma tillbaka...)

Men nu ska du bjudas på några vinterbilder som togs häromdagen.

Det hela kom sig av att Husfar, en dag härförleden, var på ett lika strålande humör som den rådande vintersolen. I sin ystra sinnestämning var han storsint nog att erbjuda gamla Husmor att medfölja på ett ärende.

Uppmuntrad över denna inbjudan hoppade Husmor ut i djupsnön och försökte bli av med den värsta gödseln i storstövlarnas djupa mönster, borstade av sig spån och höbynk och talade tålmodigt till de blängande hönsen och lovade att hon bara skulle vara borta från Gården en kort stund.

Så hämtade hon kameran och baxade in sig jämte Husfar i den gamla Volvon.

Medan det gamla ekipaget tuffade genom byn knäpptes ett och annat kort. På nejd, hus, djur och gamla byggnader längs vägen genom socknen.

Och säga vad man vill om vintern, men nog är det väldans vackert med genuin småländsk midvinter...












måndag 17 januari 2011

Väntan...



Tjenare igen. Geta-Greta här.

Den lille havsfrue sitter här på en sten i snön. Naken, frusen och eländig sitter hon och väntar på en Sjöman.

Medan jag, för min del, väntar på en Bock.

Å andra sidan så är det väl inte någon större skillnad...