fredag 28 november 2014

Den sjunde dagen…


Sju dagar har gått. Det idag en vecka sedan det hände. Då dog min trogna vackra tillitsfulla följeslagare som gått vid min sida ett kvarts sekel!

Det är oerhört tomt. Och tungt.

SJU morgnar har jag öppnat stalldörren och saknat hennes morgongnägg. Den dagliga pigga härliga hälsningen, hon började och sen ropade jag (med viss jollergargong):"Mollonpollon allahoppaaaaa". Det var startskottet och genast började alla ropa gomorron – eller ivrigt propsa på frukost - med grymtningar, bräkningar, snatter, skri, jamanden, kurrkurr, kackel och kuckel.

Men nu är det märkligt tyst i stallet när jag öppnar dörren. Fast jag försöker låta glad på rösten och ropa Gomollonpollon möts jag av tystnad. Inga gnägg. Lite pip från kycklingarna och en och annan kattunge som vill ha mat, men i övrigt är det tomt på ljud. Ovanligt tyst. Snudd på gåtfullt..

Jag väntar på att Tionetta ska axla rollen som urmoder, som blir den som fattar besluten, säger till, som ropar och pratar när det är något som ska fixas eller som inte är som det ska. Men hon måste få sin tid. Jag med, antar jag....

SJU dagar har jag saknat Tiona i hagen när jag lyft blicken från datorn och tittat ut över gården och ofta funnit Tiona och Tionetta stå tätt tillsammans.

SJU kvällar har hon inte funnits när jag ropat in djuren till kvällsvard.

SJU dygn sedan hon dog. Genomsnälla, duktiga, fina, kloka, kommunikativa, sensibla och högt och innerligt älskade Tiona. Ett halvt sekel fick vi tillsammans. År som jag värdesätter, vartenda ett.

Husfar och jag har bestämt att vid platsen uppe på betesvallen, Stora Gubbalyckan, där hon vilar, där ska vi plantera ett vårdträd. Tionas Träd...

Alldeles intill finns en stor sten som Husfar och jag kallar Kärleksstenen - för det var där som vi förlovade oss för trettio år sedan...

Ja, på Gubbalyckan kan man verkligen säga att livets olika känslor möts;

En kärleksfull glädje och ett sorgesamt vemod.

En förväntansfull start i livet - ett obevekligt slut av livet.

Det ena för trettio år sedan – det andra för SJU dagar sedan…


Pantertanter

Igår var jag i kulturens finsalonger. Jag var på SPIRA i Jönköping. Har aldrig varit där förr - däremot kört förbi några tusen gånger. Typ.

Det var WINNET, kvinnligt resurscentra som firade 20 årsjubileum. Men redan några år dessförinnan, just i kampen för att skapa kvinnliga resurscenta över landet, möttes bland annat jag och Maud Olofsson på barrikaderna.



Vi kämpade då (liksom nu) för en levande landsbygd och för jämlikehet, för att lyfta och stärka alla företagsamma, kreativa, eldsjälsutrustade och utvecklingsbegivna kvinnor, inte minst på landsbygden. För att fler kvinnor skulle få utvecklas som de entreprenörer som många av oss är.

För närmare 25 år sedan var Maud här på gården och tittade på min ateljé som vi byggde i gamla sädesmagasinet - en satsning som var ett resultat av de många olika microstöd och annat som vår kamp, och inte minst Maud som i början på nittiotalet blev politisk sakkunnig hos Börje Hörnlund, ledde till.

Igår möttes vi igen, flera av oss som var på barrikaderna och vi är ju ännu lite grann på barrikaderna även om vi numera är litet av "pantertanter" istället för "unga rebeller"...

Men starka är vi ännu. Och VILL vill vi ännu.

På jubileumsfesten höll Maud en föreläsning och efter Afternoon tea var det min tur att föreläsa inför en hel hög med kvinnor och en mycket liten hög med män.

Efteråt signerade Maud sin bok "Jag är den jag är" och jag signerade mina fyra.

Det var en fin eftermiddag. Många känslor. Man blir så påtagligt medveten om hur oförutsägbart livet är och hur lite vi vet om framtiden. Inte kunde väl varken jag eller Maud ana hur våra liv skulle gestalta sig, då för 20-25 år sedan...

Men igår stod vi i alla fall i det fina kulturhuset SPIRA, sida vid sida, och signerade våra böcker.

Pantertanterna...
 

torsdag 27 november 2014

(in)AKTIVA HÖNS (o tanter...)



Jag har slut på hönsfoder här hemma på gården.

Fodrar därför just nu med hästpellets. Pellets för AKTIVA hästar. (Det var Tionas mat…)

Följaktligen funderar jag nu hoppfullt på om fodret för AKTIVA hästar kanske ska leda till att mina höns nu då äntligen ska bli AKTIVA och värpa ett eller annat ägg åt mig.

Nämnde det för Husfar:

– Nu du far lille, nu kanske te å mä hönera blir aktiva å börjar värpa lite.

Men han bara fnyste så håret i näsborrarna stod rätt ut.

Svarade krasst;

 – Aktiva höns?? Här på gårn?

 –Nä, dä, dä behöver du la inte ens tänka på!

– Dä ä la som vanligt här på gårn, dä ä bara tuppen som ä aktiv. Hönera, di vell bara äta å inget göra. 

– Fråga me, ja, ja vet la dä om nån…

Morrhårsdopp

Morgonstund har guld i mund.

Morgondopp har nog också guld i mund.

Morrhårsdopp mä?



Gomorrhår!

tisdag 25 november 2014

Höstmörkrets Vemod


Om hösten blir huden tunn och skör.
Perforerad.
Skyddet mot yttre hot och händelser är så tunt och fragilt att det nästan är obefintligt.
Känslorna kommer och går som de vill. Tar oss i sin kraft och liksom besitter oss.
Sorgen är en sådan känsla.
Vemodet.
Svårt att stå emot. Svårt att värja sig. Svårt att undkomma.
Huden, skyddslagret, sviker.

Jag stod idag en stund uppe i beteshagen där Tiona ligger begraven. Hundarna, Katten Fin-Dos samt Tionetta och lille Vips var med mig.

Det var en sorgesam och tung stund. Men ändå värdig. Nödvändig.

Sedan gick vi tillbaka, Vips, hundar och katter sprang lösa medan jag och Tionetta gick tillsammans och jag höll henne som vanligt i en strimma av manen. Sen släppte jag åter in hästarna i sin hage och gick sen ensam ned till sjön.



Vid sjön är det närmast magiskt att stå och betrakta när dagens sista ljus flyr och löses upp.

Betrakta dimsjoken från skogen som sakta drar in över Lugnaviken i Tjurken. Månen, som är i oppan, var tunn som en skärva och var redan högt upp på en himmel stadd i fördunkling.

Vackert. Som alltid. Men vemodigt. Scenariet förpassade mina tankar och känslor till en höst för nitton år sedan. Då min Mor Ninni gick ur tiden. Så oerhört svart händelse. Så tragiskt. Så smärtsamt.
På ettårsdagen för min mors bortgång skrev jag dessa rader som legat i slummer i arton år!

Men nu var de som om de ville bli funna - och bli lästa.


I dessa klara vackra höga höstdagar 
när naturen visar mig sin allra vackraste och färgrikaste sida 
då trädens löv bär nyanser som inte går att nämna i ord 
när himlen höjer sig högt, högt över åkrar och ängar för att bjuda mig sitt allra klaraste ljus

då går mina tankar till Mor
till höstdagar då hon ännu fanns kvar
till dagar då vi möttes på vägar och stigar i Bjurviks lummiga nejder

en kvist som knakade till
en lövad gren som viktes undan
så kom hon där rosig och leende
förevisade stolt en fjällskivling hon just hade plockat

en stund av samvaro
ibland ordlös
betraktade dimmans trolska formationer över Tjurkens stilla vatten
förenade i ögonblick av naturens fascinerande skådespel

så är det inte längre
inga kvistar knakar under Mors stövlar
inga grenar bågnar och viks undan för Mors kropp
inga svampar plockas av Mors händer
dimmans morgonföreställning ses inte av Mors ögon

jag går aldrig längre de vägar och stigar där vi möttes och slog följe
jag går andra vägar nu nya, oprövade, främmande
vacklar och famlar efter nya stråk och streck

trampar stigar där hon aldrig gått
där jag aldrig gått
men ändå går vi där tillsammans
för hon är med mig
vandrar i min skugga längs livets krokiga stig 

Mor finns kärleksfullt famnad i mitt sinne
i min själ
i mitt hjärta
där kommer hon alltid att finnas

ljuset som brinner vid Mors grav
i mörker och ljus
värme och köld
regn och sol
det symboliserar min Mor
en låga som spred ljus
spred värme
strimmor som än idag kan nå ända in
i mitt innersta inre hölje av sorg och saknad

gårdagen är minnen
morgondagen förhoppningar
endast idag råder nuet

om än inte något enkelt nu… 

Raderna skrevs på en mossbelupen sten i djupskogen bakom Stubben i Nävelsjö 8 oktober 1996 - på dagen ett år efter att Mor hastigt dog 


måndag 24 november 2014

Liten tröst i stor sorg...

En liten, och helt fantastiskt bedårande rar, tröst har smugit sig in hos oss här på gården.

Den fina lilla trösten har ett namn. Han heter Vipz och är en liten minishetland som plötsligt blev vår!

Och nu är han här!


Innerligt välkommen hit till oss lille Vipz! Sakta men säkert blir du nog snart en i min stora rika kärleksfulla djurfamilj!

Jag är så glad att du kommit hit och jag känner stor inre övertygelse om att du var menad att flytta hit och bli en del i min familj.

En Caddy kan man ha till mycket. Här har Husfar transporterat både Johanna Gris, getter och Husmor själv i egenskap av Tomtemor sittande på en stol som sa ho-ho-ho och gubbade med sin stora mage när Husfar öppnade dörren hemma hos utvalda familjer som fick besök av Tomtemor.., (Ja, du milde..)



Hej kompis! 

Det är många att hälsa på. Grisar, katter, hundar, ungar och...  


Lite skillnad på grimma o grimma... 

Kunde inte undanhålla er denna bilden, jag skrattar så jag kiknar när jag ser kissens ögon... 

Det regnade så när vi var ute i hagen så Husmor kom och tog in oss efter en liten stund. 






De har redan funnit varandra, Vipz och Tionetta. När Vipz, som ju är så himla liten, inte ser Tionetta över boxväggen hoppar han upp mot boxväggen med sina små hovar så han får upp huvudet över kanten. Då kommer Nettan (vårt smeknamn på Tionetta) till honom och står sedan med huvudet ned i hans box. Då är han nöjd.

Kanske blir det så att de får stå i samma box rent av men jag vill skynda långsamt så att inget händer. Man vet ju aldrig, Nettan är ju ännu i lite chock, förvirrad och orolig, efter att Tiona försvunnit. Inte konstigt efter att i nästan tjugo år ha gått tillsammans dag ut och dag in.

Måtte Tiona se detta från sin hästhimmel och kanske glädjas åt att Nettan fått en ny vän hemma på gården i Kärr...

Med Vipz och Tionetta tillsammans i stallet känner i alla fall jag tröst i en stor sorg...

Sorgen efter älskade underbara fina Tiona...

söndag 23 november 2014

Tiona är död



I fredags föll mörkret. Över gården. Över sinnena. Över oss.

Gamla fina Tiona blev återigen liggandes ute på den blöta kalla marken och kunde inte komma upp för egen kraft.

Vi försökte på alla vis att hjälpa henne men hon var kraftlös. Orkade helt enkelt inte.

I gränslös förtvivlan fick beslutet fattas. Fruktansvärt svårt.

När det var fattat knäppte jag upp grimman och drog för sista gången av henne den.

- Nu är du för alltid fri gumman, viskade jag medan jag sakta drog av henne grimman.

Jag satte mig på den blöta marken intill, höll i hennes stora huvud och smekte och grät och pratade. Slöt hennes öga och bad henne slappna av, pratade minnen, grät och hulkade ibland men lugn och stark i andra stunder.

Tionetta stod alldeles intill mig, stod alldeles stilla med huvudet nedböjt alldeles nära mig, blåste litet varm andedräkt i min nacka. Vi var som en treenighet som var samlade ihop en sista gång.

Vi tog ett ytterst smärtsamt och tårdrypande farväl. Jag och Tionetta tog farväl av vår Tiona. Tiona tog farväl av oss - och av livet självt...

Nu är sorgen tung att bära. Både för mig och Tionetta. I 24 år har gamla Tiona varit min följeslagare genom livet. Nu är hon borta. För evigt.

Jag grät mig till sömns på fredagskvällen och när morgonen randades krävdes en oerhörd kraftansträngning för att samla ihop mig själv och alla böcker, vykort, almanackar, duk, möbler, ställ och affischer och åka till Julmarknaden i Ljunga Park där jag sedan länge hade lovat att ställa ut.

Jag var så svullen runt ögonen efter alla tårar att jag inte kunde läsa, ögonen värkte. Men jag tog mig genom dagen, brast ett par gånger men min viljeansträngning inombords gjorde att jag i alla fall höll ihop hela dagen.

Däremot blev det ingen Vernissage för mig. Där tröt kraften. Hemskt men sant så orkade jag inte åka dit. Så trist, snudd på bittert. Att när jag för första - och enda? - gången blivit uttagen att delta i Årets Länssalong så är jag så bedövad av sorg att jag inte kunde delta. Och ikväll är det stor jubileumsfest för Nävelsjö Hembygdsförening där jag varit ordförande i många år - men inte heller där orkar eller kan jag delta.

Men idag har det varit lite lugnare. Vi försökte släppa ut Tionetta lite, men det gick inte, hon var alldeles hysterisk och bara rusade rätt fram och gnäggade och gnäggade efter sin mamma och ledsagare från vilken hon aldrig varit separerad.

Nu är Tiona borta. Det var Tiona som var den som pratade med mig. Som sa till när betet var för dåligt och de ville byta hage, som sa till när vattnet var slut och som sa till att de ville komma in om aftonen.

Nu får vi se om Tionetta axlar den rollen och pratar lika mycket med mig som hennes mor gjorde.

Må du vila i frid - vår innerligt älskade fina underbara genomsnälla Tiona.

Må nu inga smärtor nå dig där du vandrar i din hästhimmel.

Jag älskar dig och är så oerhört tacksam för alla fina år. Men åh, Tionagumman... Åh, vad du fattas mig! Åh vad du fattas oss!

Nu gråter jag igen.

Saknar dig så outsägligt mycket...