tisdag 20 november 2012

Möte i urskogen...




 


 



Häromdagen hände något fasansfullt i Husmors liv. Nåja, fasansfullt är att ta i – men det fasansfullt med Husmors mått mätt alltså.
Hon var ute på sedvanlig vandring i djupskogen där vägarna utgörs av mosstilltryckta ringlande stigar som bara trampas av mjuka tassar och klövar – vilda och tama – samt av några hundra miljoner biljoner små myrfötter.
Vår Husmor vaggade långsamt fram, lugn och rofylld i vetskap om att där inte kunde finnas en mänska på flera kilometer. Vår Husmor var ovanligt godlynt och trajade ikring med ett stort fåntrattsleende som klöv hennes runda nuna mitt itu.
Så började hon leka tittut med Tasspatrullen. Jagade (nåja) runt, runt i gläntan över stock och sten. Husmor tjoade och hundar gläfste lyckligt över mattes lekfullhet där de rusade (åtminstone hundarna) fram över stammar, under stammar, upp på mossbelupna stenar, bakom stenar, runt vindfällen, över vattendrag och så tillbaka in i gläntans mjuka mossa.
Men så hände Det Ofattbara. Det Fasansfulla. Det Hemska.
Plötsligt uppenbarades en människogestalt! En riktig Homo Sapiens! Med armar, ben, huvud, kläder, stövlar och allt. Och det värsta av allt – två uppspärrade skarpa ögon som klentroget stirrade och nagelfor vår trinda lanttant till Husmor som jollrande, tjoade, skrattande, viftande och lycklig rusade omkring i grönmossan.
Tasspatrullen tog omedelbart sitt ansvar, rusade skällande fram till Den Främmande Människan. Varningsskallen fick Husmor att förstå att en fara lurade nånstans i vassen och snodde runt fortare än kvickt så att inte ens valkarna hann med i den företagna storstövelspiruetten.
-          Ve och fasa, tänkte Husmor panikslaget.
-          En människa!!!
Och sakta växte sig den fasansfulla insikten sig större och större. Den Främmande Människans närvaro tarvade ett visst mått av civilisation och något slags socialt beteende från Husmor.
Du milde. Det slog närmast slint i Husmors stackars lilla överhettade hjärna.
-    Vid alla glödheta, hur i jisse namn ska jag nu bete mig, tänkte hon lamt där hon handfallen stod och stabligade på Den Främmande Människan som stod i andra änden på gläntan och glodde tillbaka lika storögt.
Främlingen i sin tur var överhövan förbluffad, förvirrad, ja, nästan skrämd, över den underliga urskogsrit som just bevittnats där ett gäng vita små hundar rusade runt tätt följda av ett rejält åbäke till fruntimmer.
Och äntligen rasslade det till i hjärnkontoret, en signal skickades ned till Husmor att för guds skull försöka rätta till anletsdragen och inte bara stå där och flina som en bastard av en byfåne och ett vildsvin.
Men hur skulle hon egentligen låta - hon som aldrig pratar med vanligt folk. Husmor harklade sig med förbryllningsveck i pannan. Hostade. Fick en snilleblixt och satte handen för munnen medan hon hostade - en gest hon var rasande nöjd över att ha fått till eftersom hon förstod att det måste se väldans civiliserat ut.
Förnöjsamheten över sitt civiliserade beteende var kortvarig, varade en sjundedels sekund. Hon hade värre problem att ta i tu med, för nu var goda råd dyra - för bövelen, hur skulle hon låta???
Hon kunde ju inte klocka och smacka - som då hon pratar med ekorrarna.
Inte nojsa och jollra kärleksfullt – som då hon pratar med hästarna.
Inte lekfullt bräka långt ned i halsen – som då hon samtalar med getterna.
Inte ömsom trumpeta, ömsom beslöjat tuta i stackato - som då hon flirtar med gåskarlen.
Inte förebrående göla och gnöla – som när hon skäller på de värpvägrande hönsen.  
Husmor kunde knappast skrika och kraxa gällt – som när hon samtalar med trädgårdens skator och kråkor.
Inte heller göla och mullra bak i gommen som då hon försöker spinna ihop med stallkatterna.
Säkert inte heller nån bra idé att börja bröla - som när hon vill locka älgarna för att fotografera.
Inte gäckande pladdra och kuttra – som hon gör med fähusets snyggaste tuppar.
Det skulle nog inte heller funka att morra – som då hon kommunicerar med husfar.
Inte tjoa och förtjust klappa i händerna – som då hon leker tafatt med getterna på rännet.
Inte blurrande knorra - som under kvällssamtalen med gårdens paddor.
Hon kunde inte heller gärna kupa nävarna framför munnen och ropa hooooo-ho-ho-ho-hooooooo som åt kattugglorna i Ängen.
Inte använda smeksamt jollrande bebisspråk - som till brevbäraren. Oopps.
Du milde!
Så hon prövar att harkla sig ännu en gång, sträcker på ryggen, gör ett slags grimaserande leende som fick det att värka i varenda ansiktsmuskel samtidigt som hon nickar åt Den Främmande Människan och säger;
-          Fint väder.
Och si. Det fungerade.
Den Främmande Människan verkade slappna av lite, såg något mindre rädd ut och svarade;
-          Ja.
-          Sämre väder har en sett.
Det var allt.
Under surmulen tystnad stod de som två kombattanter i gryningen, vilka med skarpladdade revolvrar ska göra upp om en kvinnas gunst, och glodde på varann.
Tiden stod stilla. Den kringgärdande skogen såg roat på.
Och som i en tyst överenskommelse vände de samtidigt på klacken, vände ryggen åt varandra och Husmor liksom Den Främmande Människan stegade iväg bort från varandra lika ljudlöst som de nyss kom stegandes i den mjuka mossan.
Som om de aldrig hade mötts.
Som om händelsen aldrig hade ägt rum.
Husmor hade högt blodtryck, hjärtklappning, träningsvärk i smilbanden och var extra överhettad i sin stackars hjärna i flera dagar efter Den Fasansfulla Händelsen…