lördag 13 augusti 2016

BRÖLLOP I BODABYN




Bjuder er här på några alldeles pinfärska bilder från dagens fina bröllopspar i Boda.



ALL LYCKA OCH VÄLGÅNG TLL DAGENS BRÖLLOPSPAR ÅSA OCH CHRILLE!

Hurra Hurra Hurra Hurra

Här är några av bilderna jag tog av de giftaslystna och deras närmaste!

GIVETVIS publicerat i enighet med brudparets önskan!






























fredag 12 augusti 2016

Ur grässtråets perspektiv...


Lantgårdens djur skildras ofta naturnaivistiskt och vackert. Som söta och tilltalande. Mjuka och tillgivna. Gulliga.

Men hur uppfattar ett grässtrå lantgårdens djur?

Ett grässtrå som riskerar att buffas upp av ett gristryne.

Ett grässtrå som hotas av att gnagas sönder av en idog getmule.

Ett grässtrå som när som helst riskerar pickas upp av en vass tuppnäbb.

Ett grässtrå som inte vill krossas och centrifugeras runt inuti en idisslande kalvmule.

Ett grässtrå som fasar för att slitas upp från sin rot av de vassa tänderna bakom den mjuka hästmulen. 

Kanske är det just så här?







onsdag 10 augusti 2016

Poliser o hederlig bakglädje...

Hej på er godingar! 

Hemma igen!

Kom hem till byn redan vid åtta igår kväll efter ett och ett halvt dygn borta från tryggheten i skogen. Det första jag gjorde var att klä av mig och sätta på mig särken. Underbart skönt!

Rufsade te håret a la Plupp och gick ut. Ställde mig bredbent och barfota ute i gräset på redig småländsk torparjord och djupandades med en glad och yster tasspatrull rännandes runt fötterna, ömsom gläfsandes, ömsom jamandes. Kel, puss, kram och kärleksbetygelser utbyttes – mellan mig och djuren alltså…

Jag hörde grannbönderna köra med sina traktorer, grannbönderna som varken jag eller Husfar vågar kalla för det där skällsordet kring denna yrkesgrupp, det där ordet som hätskt uttalades, inunder viss affekt, det får man väl ändå tillstå, då vi befann oss i vårt grannland söderut.

Dagen var ovanligt lugn för att vara vi, bara några smärre incidenter. Men den incident som avslutade dagen får mig fortfarande att rodna…

Först körde vi till fel stad i Tyskland, det finns förbluffande många städer som heter något med …burg. Men efter upprörd s k informationsöverföring med ett visst inslag av skuldbeläggande oss två emellan, kom vi överens om att vi skulle försöka agera som vuxna och normala människor och därmed betrakta de extra milen, och den extra tiden, som någon slags sightseeing. 

Vi försökte intala oss själva att det är just sådant här som vanligt folk gör när de är på semester, alltså åker omkring och glor. Men eftersom vi aldrig varit på semester kan vi förstås bara gissa oss till att så är fallet men hur som helst så lugnade vi oss och lät oss tiga still.

Fann rätt butik i rätt Burg och inhandlade det som inhandlas skulle. På vägen tillbaka upp mot Helsingör fastnade vi i den osannolikt intensiva och täta trafiken förbi Köpenhamn. Vi satt där stilla på vägen som bestod av otroliga FEM filer bara i vår färdriktning. Men plötsligt fick vi i all hast tillskapa sex filer när blinkande och tutande utryckningsfordon skulle ta sig förbi oss. Jag kom på mig själv att hålla in magen när de for förbi, som om det skulle ge större utrymme på vägen, det brukar nämligen hjälpa föga när jag försöker hålla in den kroppsdel som ju av olika skäl utvecklats mer till att vara ett yttre organ och inte ett inre…

Hur som helst. Vi fick visa passen i Helsingör och när vi äntligen var på svensk mark igen var det åter dags. De flesta svenskreggade bilar fick åka förbi men vi blev invinkade. Så klart.

Husfar vevade ned rutan varpå en ung och rackans snygg polisman stack in sitt fagra anlete och bad om passen. Han tog dem i sin hand och tittade nogsamt ned på våra infogade nunor där vi mer liknar avancerade förbrytare än ynkliga småländska bonnjävlar.

Sen tittade han på alkoholen bak i bilden och sa:

- Får jag lov och fråga vad ni ska ha det där till, sa han och nickade menande mot lådorna.

Husfar, som satt vi ratten, sa mest ingenting utan verkade mest fokusera på att krama ratten. Jag, som satt bredvid, hävde mig fram över Husfar. Log lite ”rädd-för-auktoriteter-fånigt” med mitt klotrunda ansikte och sa kokett.

- Åh, det där. Det är bara till ett boksläpp. 

- Jag ska snart släppa min åttonde bok och då ska vi ha lite releasefest och trevligheter.

Han tittade på det grötfatslika flinande ansiktet, som råkade vara mitt, och som sakta blev allt mer blankt och blossande, och så sa han.

 Öh, jaha minsann, en bok?

Som om det var en av de ovanligare ”ursäkterna” som de mönne alkoholtransporterande svenskarna brukade ange som skäl.
 Okej, ett boksläpp alltså.

- Får jag fråga vad boken heter?

Nu gick min röst ofrivilligt upp ännu en oktav och ansiktet blev ännu ett par nyanser rödare och blankheten övergick i pärlor av svett.

- Hihihi, fnissar jag nervöst likt en ung tonårstjej framför Erik Saade.

- Boken heter Mickans bakglädje…  

Polisen tittar konstigt på mig, blinkar till och en snabb och nästan omärklig huvudskakning går att skönja, som om han tror sig hört fel.

- Vad sa du att den hette? 

Jag skruvar mig en aning bak säkerhetsbältet som skavde bland volangerna.
Sa, en aning tyst kanske.

- Mickans bakglädje

Han tittar klentroget på mig och frågar mig ännu en gång, som för att försäkra sig att han hört rätt:

- Bakglädje???

Han tittar hastigt ned i passet igen. Tittar upp på mig. Tillägger.

- Jaha, du heter ju Mickan ja…

- Hm….

Tvivlande.

- Så boken handlar om din bakglädje???  

Husfar tittar stint rakt fram, kramar ratten så hårt att strecken på knogarna blir vita. Käkarna arbetar så tydligt att dess malande muskelrörelser tydligt syns under huden.

Jag svettas nu ymnigt. Känner att resonemanget håller på att bli tokigt. Tänker försöka förklara.

- Ja alltså. Vanlig hederlig bakglädje.

- Alltså. Boken handlar om ren och skär bakglädje alltså.

Det blev inte bättre.

Inte alls faktiskt.

Polismannen tittar på Husfar, på mig, tittar ned i passen, som för att titta hur gamla vi egentligen är, tittar upp på oss igen.

Husfar möter inte hans blick, men det gör jag, om än blossande röd med ett dumt flin mitt i plytet
.
Polisen håller andan, som han försöker bestämma sig. Det gör han.

Han stänger ihop passen med en liten smäll, räcker in dem i bilen, sträcker sig förbi Husfar och räcker dem över till mig och säger med en röst vars tonfall jag har svårt att tolka.

 Jaha, då får jag väl önska lycka till med den där boken om hederlig bakglädje.

Jag kråmar mig och åmar mig.

- Fniss, fniss, fniss, hihi, hihi. Tack så mycket, hasplar jag ur mig. 

Medan polisen han tar ett par steg tillbaka för att släppa fram oss säger han med en illa dold munterhet.

- Hoppas den där boken säljer bra.

- Å att det kommer mycket folk…

Jag rodnade hela vägen hem. 

Inser indignerat att detta är inte första gången som det kommer bli undringar och fabuleringar kring namnet bakglädje…

Hederlig bakglädje…



måndag 8 augusti 2016

EXPLOSIONER BONNJÄVLAR O BANANFLUGOR!



Vi är ute på äventyr, jag och Husfar. Det är vi sällan. Och de få gånger det sker, så brukar vi alltid råka ut för något åt det mer otroliga hållet. Idag inget undantag.

Vi är på danska Sjelland: Ska just sätta oss och äta vår efterlängtade fina trerätters hotellmiddag när vi hör en fruktansvärd smäll, en explosion, en sprängning.

Då vi nu tagit oss utanför tryggheten hemma på gården i Kärr, och rent av lämnat såväl socknen som kommunen, häradet, länet och rent av landet, insåg vi genast att vi kan vara i händelsernas ovälkomna centrum av sprängningar, våldsverkningar eller andra otäcka attentat som sker. Mest då utanför Kärr som sagt.

Men smällen var oerhört stark, mark och byggnader skälvde och när jag tittade ut genom fönstret bakom Husfar, som satt med ryggen mot fönstret, såg jag chockade människor som höll sig för munnen och sakta vandrade upp mot händelsernas centrum.

Då jag då anade vart händelsernas centrum var, det vill säga vid platsen där vi parkerade vår bil, bad jag snällt Husfar att gå ut och titta.

Han dröjde länge. Till slut stod jag inte ut med att sitta som en panelhöna, en rejäl sådan, alldeles ensam i en restaurang sånär som på den danska flaggan som man glatt placerat vid vårt bord – och ENDAST vid vårt bord gick en dansk flagga att skönja – så reste även jag mig upp och gick ut.

Alldeles lagom för att bevittna en rasande Husfar som bråkar med en dansk bonnjävel (citat Husfar) vars enorma traktorsekipages vagnsdäck haft den (o)goda smaken att explodera just vid vår bil.
Explosionen gjorde att däckslamsor, järn och plastbitar med stor kraft och spridning flög åt alla håll, vår bil intet undantaget och därmed orsakade revor och rispor i både vår och andra bilar.
Husfar tog upp en liten, men högljudd, diskussion med bonnjävlen i fråga. Sa:

-                           Ge mig femhundra så kan du åka, så skiter vi i det här.

Nämnde bonde, som nu och för alltid i vår familj kommer gå under namnet Bonnjävel, skriker uppbragt på danska att:

-                           Jag har väl för fan inte femhundra kronor på mig (eller om han sa nånting med firs, tyve eller ters eller vad sjutton de har för märkliga benämningar när de räknar)

-                           Men du kan få en femtilapp, skriker han sen åt Husfar och viftar med en skrynklig sedel.

Husfar, som ju själv är lite av en bonde och ilsk och grinig och alla andra möjliga epitet man kan applicera på en vresig småländsk bonnjävel, blir indignerad å det grövsta och skriker tillbaka:

-                           Den kan du behålla, din snåle bonnjävel, åk o köp dig ett redigt däck istället.

Sen lommade han tillbaka igen och vi försökte tappert börja om vår så kallade romantiska kväll.

Det gick inte så bra. En halt och lytt karl med krycka kom in och satte sig vid bordet bakom och denne karl måtte ha tömt hela den lilla behållaren med med gratis Eue de cologne som hotellet bjuder sina gäster i respektive badrum. Jag fick astmakänning av den starka parfymdoften och började väsa och päsa.

I samma ögonblick fick jag syn på en bananfluga i mitt vinglas som tränade bröstsim, bananflugan alltså, inte vinglaset. Bara sekunder senare dök en kusin till den första bananflugan ned i Husfars vinglas. Vi är ju vana vid såväl flygfä som fjäderfä så vi tog bara tappert upp flugorna ur glasen och fortsatte smutta på vårt vin.

Men när jag fick en tredje bananfluga i mitt vinglas härskande även jag till, och klagade litet till den kvinnliga servitrisen. Och si, jag fick ett nytt glas vin och just som jag skulle vända mig mot henne och försöka fira av ett älskvärt leende, lutade hon sig fram, satte demonstrativt en tallrik över mitt vinglas och sa kärvt.

–                          Mot flugor…

Mitt älskvärda leende kom helt på skam och damen lämnade oss med smattrande skor mot hotellets hårda golv.

Husfar Göran satt fortfarande och muttrade surt över bonnjävlen som inte hade råd att köra med vettiga däck.

Oomkullrunkeligen var vår kväll till ända. Tvivelsutom. Den enda som kvarstod var att retirera till hotellrummet, till vår egen avskilda tvåsamhet och till den sköna efterlängtade sömnen. Helst utan drömmar om vare sig explosioner, bonnjävlar eller vinbadande bananflugor.

Ja du milde. Tack o lov att vi ska hem redan i månn…


Gonatt!