Sorgminnen och Vemod

Denna dagens morgon för 22 år sedan, även det en söndagsmorgon, brast den stora kroppspulsådern på min innerligt älskade mamma Ninni Thor.

Det var en stor och ofattbar chock att hon dog ifrån oss. Jag var knäckt i många år. Ett år efter hennes död satt jag i skogen med mina djur och skrev dessa rader.

Mor Ninni

I dessa klara vackra höga höstdagar när naturen visar mig sin allra vackraste och färgrikaste sida, då trädens löv bär nyanser som inte går att nämna i ord när himlen höjer sig högt, högt över åkrar och ängar bjuder mig sitt allra klaraste ljus.

Då går mina tankar till Mor till höstdagar då hon ännu fanns kvar till dagar då vi möttes på vägar och stigar i Bjurviks lummiga nejder.

En kvist som knakade till, en lövad gren som viktes undan och så kom hon där rosig och leende förevisade stolt en fjällskivling hon just hade plockat.

En stund av samvaro. Ibland ordlös betraktade dimmans trolska formationer över Tjurkens stilla vatten. Förenade i ögonblick av naturens fascinerande skådespel.

Så är det inte längre.  Inga kvistar knakar under Mors stövlar. Inga grenar bågnar och viks undan för Mors kropp. Inga svampar plockas av Mors händer. Dimmans morgonföreställning ses inte av Mors ögon.

Jag går aldrig längre de vägar och stigar där vi möttes och slog följe. Jag går andra vägar nu. Nya, oprövade, främmande. 

Jag vacklar och famlar efter nya stråk och sträck. Trampar stigar där hon aldrig gått där jag aldrig gått.

Men ändå går vi på något gåtfullt vis tillsammans - för hon är med mig. Vandrar i min skugga längs livets krokiga stig.

Mor finns kärleksfullt famnad i mitt sinne, i min själ, i mitt hjärta. Där kommer hon alltid att finnas.

Ljuset som brinner vid Mors grav i mörker och ljus, värme och köld, regn och sol - det ljuset symboliserar min Mor ty hon var en låga som spred ljus spred värme.

Strimmor av värme som än idag kan nå ända in i mitt innersta inre hölje av sorg och saknad. 

Gårdagen är minnen.

Morgondagen förhoppningar. 

Endast idag råder nuet.   

Om än inte något enkelt Nu… 

 Skrevs på en mossbelupen sten i djupskogen bakom Stubben i Nävelsjö 8 oktober 1996