Sicket hundliv...

Vill till mina högt ärade läsare så här på den sista fredagen i den sista vintermånaden förmedla glädje, framtidstro och sann livsenergi och via mina kollegor och kamrater ute i Lutan...

Inte minst genom Blenda Piraten som styr och ställer där ute.

Vid vårt lilla vårsolskalasande ute i Lutan bland hästspillning och av märrarna degraderat nedtrampat hö var även Lille Hans, Curry Cat och Douglas ena fru, Fröken Sneröv. Ja, jo, hon den storrövade var förstås också där och snubblade omkring i sina storstövlar, lycklig som ett barn...

Visst blir man glad bara av att spana in dem? Nåja, åtminstone djuren...

Eder LantTant & Co

Sällskap av stilig gubbe...

Ibland, ja rätt ofta faktiskt, blir timmen sen innan jag kommer iväg från redaktionen. I helgen var det så. Igen.

Men till min glädje hade jag sällskap på min ensamma färd hemåt genom Smålandsskogen. En stilig rundhyltad herre fanns vid min sida. Log vänligt och varmt. Var än på min högra sida för att en stund senare ha krupit upp vid min kind på andra hållet. Är nära mig och inger trygghet liksom.

Fast framåt natten tycker jag inte längre likaledes. Då tycker jag plötligt inte alls att han är särskilt mysig. Inte att han ler vare sig varmt eller vänligt heller.

Nej, om natten håller han mig vaken med ett ilsket vitt sken. Då har han dragit sig tillbaka. Vandrat upp högt på det mattsvarta himlavalvet och sitter där som en ilsken domptör som hunsat den stackars John Blund bort från Gården.

Kvar ligger en landsbygdstant som stabliger tillbaka på den ilskna lilla vita snubben där uppe. Muttrar och svär över hans makt. Grrrrr.

Men nästa kväll är vi redan sams igen. Då kommer han på nytt krypande upp över skjutfältets omgivningar och håller mig sedan imagenärt i handen hela färden hem från Långbortistan. Och får mig att stanna då och då för att gå ut och ta ett litet snack. Och föreviga honom.

Fast jag är då förtås en aning tröttare än föregående kväll eftersom han manar min sömnro på flykten.

Men grann är han.

Trots allt...

Vårens bakslag kräver höjd blick...

Vi fick rejält bakslag i vårandet häromdagen. Närmast ofattbara mängder snö föll under natten och orsakade mer eller mindre kaos.

Då menar jag inte bara inom mig utan generellt. Alltså även utanför min lilla värld. Det ska ju finnas något utanför den har jag förstått...

Hur som helt var det jobbigt med 25 centimeter nysnö. Suck. Och de stackers vårekvilibristiska fåglarna sen! Jag fick gå runt med storhinken på armen och skapa nya utfodringsplatser åt starar och koltrastar vilka inte har för vana att hänga upp och ned och käka frön ur konstfärdiga fågelautomater. Ja, de stackarna, de undrande nog i en svag morgonstund huruvida de hade tranformerats till en flygande form av nättare variant av isbjörn i polarland.

För att inte nedslås fullständigt tänkte jag att man nog MÅSTE tvinga sig att höja blicken från dettaa vedervärdigt tjocka snötäcke. Höja blicken mot himmelen och tänka att det faktiskt måste komma en vår.

Då kom jag plötligt på att jag kunde höja blicken så till den milda grad att jag ju faktiskt rent av ÄR uppe i himmelen.

Här är några glimtar från då jag i somras bokstavligen var en flygande reporter. Fick den äran att följa med brandflyget på spaningspatrullerande över smålands stock och sten. (Koncernens mest storvuxna reporter istoppad i världens minsta flygplan - det var en syn för gudar, tur att piloten var liten och smidig. Och, framför allt, att han kunde balansera upp det lilla planet med dess underliga barlast)
Se här och känn förtröstan, kära läsare, Småland lär nog bli sommarklätt ännu en gång. Så här vackert får vi det snart igen.





Och TACK igen Jörgen Hjort på Värnamo Flygklubb! Du var SUVERÄN!!!
(o utomordentligt modig som lät mig följa med...)

Arbetskollegor...

Efter en strålande vacker söndagsmorgon där en skarp vintersol får snötäcket ovan ladugårdstaket att gnistra i den bistra vintermorgonen (-12) ska jag alldeles strax lämna Gården och åka till min lilla lokalredaktion i Långtbortistan.

En stor fördel med att åka dit så här på vårkanten, trots att det är söndag, är att där slipper jag Gårdens jämmerliga flösvatten.

Ni vet väl vad flösvatten är? Hualigen, det är när vattnet från snösmältning och vårflod kommer sättandes över tjälad mark, rätt genom det senaste halvårets träck från katter o hundar o utan att ha haft en chans att renas genom jordlager eller grus så rinner det direkt ned i brunnen.

Trots det goda vattnet i Långtbortistan kan jag ibland, speciellt om helgerna, sakna en och annan arbetskamrat.

Då kan jag ibland avundas mina höns som ju faktiskt har kollegor medan de arbetar.

Se här!


Och inte verkar det så särdeles stressigt heller.

Men vem är väl jag att döma...