Betraktelser i morgonstund

Hela gården. Naturen. Allt vaknade upp helt omfamnad av frostens vita kristaller.

Jag har gått runt och lika ödmjukt som fascinerat hälsat på några av de biljoner skapelser och skulpturer som frosten skapat. Bedårande. Utsökta. Fulländade. Helt fantastiska konstverk!

Hur kan frostrosor och iskristaller vara så vackra, bilda sådana helt fabulösa mönster och skulpturer? 

På trollhasselns hängen.

Vresrosors nypon.

Älggräsets vippor.

En tappad fjäders pennor.

Längs en förlupen gren av pergolans klematis.

Ovan stenmurens mossbelupna stenar.

På vagnslidrets nedkylda fönster.

Isskulpturer och konstfärdiga mönster på de färgade glaskulorna i trädgårdslandet.

Längs farstutrappans blåmålade räcke.

På björkarnas nakna grenverk som blev till folkdräktens vackraste spetsbroderade hätta, vackert kontrasterad mot himlens blå fond.

Små, små konstnärliga alster som ser ut att vara minutiöst genomarbetade.

Jag stannade till än här, än där och betraktade det massiva nattarbetet som genomfört. Och det var inget hastverk precis. Jag kan gå i god för det.

Det var minst lika fascinerande som då man i sommarens gryningar går längs med stigar för att titta på spindelns verk, på de mest fenomenala nät som vävts av idoga och sannolikt hungriga spindlar.

På tal om hungriga spindlar så blev nu även tanten hungrig. Det blir de sedvanliga två grova knäckebröden med tomatskivor och örtsalt, men en liten detalj finns mellan brödet och tomaterna – nämligen ett par ynka ostskivor.

Men ni ska veta att jag med dessa ostskivor spelar ett oerhört högt spel. Det är nämligen inte vilken ost som helst, det är den fotsvetts-, surströmmings-, dåligunderlivshygiens- och hundfisstinkande danska osten Gamle Ole!!!

Husfar har ställt ett ultimatum. Ett helt oförhandlingsbart sådant.

Jag tvangs välja: Honom eller Gamle Ole!

Basta!

Jag sa givetvis att jag väljer Husfar. Nöjd och bevekad grymtade han, lättad över att slippa stanken av Gamle Ole.

Men som den listiga (och hungriga) kvinna jag är så har jag funnit på råd.

Jag köper osten i smyg, i en annan stad där ingen kan skvallra för Husfar.

Jag förvarar osten på hemligt ställe utomgårds i en av bodarna tills jag är ensam hemma, då hämtar jag den, lindar in den stackars Gamle Ole i fem (!) (sant!) plastpåsar och placerar honom sedan lika högtidligt som hemligt, bakom de mönne burkarna långt ned i kylen ty bland dessa botaniserar Husfar aldrig.

Sedan äter jag den bara till frukost när jag är ensam hemma, ja, bror tvilling vill förstås också ha, men han är den enda som är invigd i denna hemlighet. Osten åker aldrig fram till lunch, inte ens om jag gör soppa.

Varför undrar du kanske?

Jo, för då är jag rädd att jag inte ska hinna vädra bort lukten här i stugan innan Husfar kommer hem – jag vill ju inte väcka den björn som sover…

Puss o Kram på Er alla Lanttantlovers!