BRUTEN NACKE

Är smått utmattad efter en väldigt känslosam förmiddag med mycket omvälvande känslor och insikter. När jag var inne hos ortopedläkaren brast det för mig när hon förklarade det aktuella läget för mig och visade mig röntgenbilderna på mina skadade kotor och allvarligt sa:

- Mickan, du har ju faktiskt brutit nacken och med de skador du har är det mer eller mindre ett mirakel att du inte är helt förlamad…

Men låt mig ta det från början.

Jag sov inte mycket i natt då jag var orolig och, ärligt talat, rädd för dagens sjukhusbesök och vilka besked jag skulle få. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i timmar steg jag upp vid halvfem, duschade och sedan fick min personlige assistent Husfar Göran som vanligt hjälpa mig att byta från nackkrage 1 till nackkrage 2 - eller var det kanske från krage 2 till krage 1...

Vi tog en morgonkaffe i all enkelhet, gav mat till katter och hundar, husfar hämtade bilen, hjälpte mig på plats i passagerarsätet och så for vi mot Eksjö. Det rådde fortfarande skumtimme ute och det regnade ymnigt vilket gjorde sikten flerdimensionell av alla rännilar av regn - trots tappra vindrutetorkare.

Väl framme vid den nya, stiliga, ja rent av den riktigt pampiga, entrén till Höglandssjukhuset (med Eksjö kommuns allra första rulltrappa!) körde Husfar fram och släppte av sin bedagade hustru som vimsigt stapplade in och på lydigt Sverigevis tog en nummerlapp och ställde sig att vänta på sin tur för att komma fram till tanterna i receptionen.

Till röntgen skulle man INTE anmäla sig eller betala i huvudreceptionen utan till röntgenavdelningen direkt, men till ortopedbesöket SKULLE man anmäla sig och betala i huvudreceptionen i den, som sagt, pampiga entrén. Okej, jag försökte göra vad som förväntades av en snäll och laglydig patient.

När jag väl kommit på plats i röntgenavdelningen blev jag ganska snabbt inkallad för att genomföra behandlingen. Jag fick tillämpa metoden att andas i fyrkant för att ta mig igenom processen. Usch vad jag tycker det är jobbigt att köras in i sådana där tuber, får nästan lite panik.

Men allt gick bra, jag djupandades och när jag äntligen var klar så hjälpte en sköterska mig upp från mitt horisontella obekväma läge som gjorde mig alldeles yr när jag reste mig upp, med orden: 

- Men är det inte du som målar tavlor, skyltar och postlådor.

Jo, det fick jag ju tillstå och då berättade sköterskan att hon hade en postlåda hemma hos sig på gården som jag hade målat.

- Åh, så roligt då, pep jag.

Så var det dags att äntra ortopedmottagningen på våning fem. Där hade jag nog aldrig varit innan om det inte skedde just efter att fallolyckan hade inträffat för då var jag så förvirrad så då vet jag inte var jag var någonstans. Där var det jättefint, allt var nytt, stort och stiligt.

Jag satt väl där och våndades i det där smått sterila väntrummet en sisådär trekvart och glodde tomt på ortopedmottagningens juldekor bestående av en anorektisk visirförsedd tomte omgiven av en snögubbe och några fyrbenta kamrater av gips. 

Så ropades jag plötsligt in till läkaren, en fin, mjuk, förtroendeingivande och rar kvinnlig ortopedläkare. Hon frågade stilla:

- Hur går det för dig Mickan? Nu har det ju snart gått en månad sedan din otäcka olycka.

Jag skulle svara förnuftigt och klokt hade jag bestämt, men de föresatserna föll direkt för jag brast genast i gråt och erkände att jag tyckte att det var ganska jobbigt.

Hon visade mig ned på britsen. Pratade pedagogiskt och inkännande med mig. Men så blev hon allvarlig och sa:

- Mickan, du måste förstå att du har haft en helt otrolig änglavakt, för med de skador vi ser att du har så är det helt ofattbart att du ens lever, eller att du inte är förlamad. Du HAR verkligen haft änglavakt.

Jag brast ut i nya gråtattacker.

Hon började visa mig röntgenbilder som togs på morgonen. Det var hemskt att se! Jag kunde inte fatta att det där var mina nackkotor och skadorna som hon visade på. Jag bara grät och grät och grät. Det kändes ofattbart. Overkligt.  

Men hon sa också att läget i frakturerna såg stabilt ut som ett tecken på att jag hade använt min (otäcka) halskrage konstant den här månaden. Inget hade förändrats, men inget hade heller förvärrats. Så hon sa:

-  Nu använder du kragen konstant i minst två månader till och så försöker vi komplettera det med lite sjukgymnastik så du inte blir helt försvagad i nackpartiet. Du får kämpa Mickan.

Jag lovade doktorn att kämpa vidare.

Vacklade ut till hissen och ville åka ned ett par tre våningar. En äldre och vänligt sinnad dam stod redan i hissen med en krycka i vardera hand. Jag grät och grät och grät.

Plötsligt sa hon.

- Är inte du Mickan Thor?

- Jo, sa jag mellan snyftningarna. 

Damen såg förvirrade ut. Utbrast: 

- Men du har ju brutit nacken? Det är i alla fall vad jag har hört…

Sorg o Glädje - hand i hand...

Ensam hemma idag. Lite ledsen. Går och pysslar lite med sådant jag orkar med mina goa hundar och katter som sällskap. Bytt lite på min köksbänk som jag vilar ögonen på mest hela dagarna, ja ibland nätterna också. Nu har jag plockat bort det röda och ersatt med vita arrangemang och blomster. Ler lite när jag tittar på var sak som står på bänken. För nästan allt fint där på min bänk har jag fått.

Den jättestora gruppen med vita orkidéer har jag fått av min äldre bror Magnus och hans Tina. Den lilla vita ulltomten jag satt i gruppen har jag fått av Dottir Lowisa. Den stora glasskålen i mitten, 5 Liter ERNST, fick jag när jag fyllde 50 av min vän Cecilia Hjort Atler och hennes Olle. Ledljusen som står i sanden i Ernstkrukan fick jag av Husfar just innan jul i år.

Den stora vita krukan med den vackra vita azalean har jag fått av våra vänner och grannar Ingmari och Rune i Hjerkanstorp. Tavlan på väggen som föreställer en frodig och färgglad kvinna som sitter på ett moln och läser böcker, den har min vän Lotta målat till mig och kom och överraskade mig en sensommardag!!!

Den digra högen med Julkort har massor av vänner sänt oss med tillönskan om en fin julhögtid och god bättring. CD-skivan fick jag häromdagen i ett litet paket av min ungdomsvän Ninna tillsammans med ett vackert och personligt brev. Så fin gest, så fin skiva, till och med signerad av sångerskan själv, Py Bäckman. Titeln är så vacker: ”Sånger från jorden till himmelen”. Många tänkvärda texter som berör själ och hjärta.

Och så ligger där ju också den lilla värmekudden som den underbart snälle generöse omtänksamme lille granngossen Edvin Bergholm själv har gjort och som häromkvällen kom hit till mig med den och sa att han hoppades den skulle kunna lindra värken i min nacke. Nu börjar tårarna rinna igen. Jag är så oerhört rörd över den fina gesten från Edvin.

Jag är så otroligt rörd och känner sådan ödmjukhet över alla fina gester, omtankar, all kärlek, alla kort, alla hälsningar, alla gåvor, alla blommor, alla julkort, brev, påhälsningar, telefonsamtal, musik, ja allt, allt, allt fint ni visar oss, både i vår sorg över Lillafarmor men också för Görans ryggskada och min olycka. Ni är fantastiska. Ni gör det värt att stiga upp om morgonen. Ni gör så att man orkar lyfta blicken. Ni gör hjärtat varmt och ger ljus i mörkret.

Fast jag bryter ihop ibland och blir ledsen och uppgiven så får ni mig att resa mig igen. Tack för att ni finns!

Och nu finns även ett Coronavaccin!!! Vi går mot ett bra 2021 tror jag!

(Och i morgon ska jag till ortopeden och röntgen – hoppas att det har gått på rätt håll med läkningen av nackkotornas frakturer. Det hoppas jag innerligt!)

God fortsättning på jul och nyårshelgen önskar katter, hundar och gammtantan <3

Och igen – tack för att just du finns och är min vän!