Min arbetsmiljö mitt i kraftfälten

För ett år sedan började jag plugga på Fotolinjen Distans som är en ettårig utbildning som drivs av Sörängens Folkhögskola. Förutom en massa veckoenliga uppgifter så skulle ett större eget fotoprojekt göras under läsåret med Grand Finale i en stor vernissage i december.

Så i ett års tid har jag följt en man med många kropps- och huvudtatueringar, hans liv och tillvaro i en husvagn i ett skogsbryn i Kronoberg. Först tänkte jag att ”bara” fotografera honom men då jag, som journalist och författare med många utgivna böcker i vilka jag kombinerar bilder och text i ett gemensamt formspråk, kunde jag inte låta bli att börja anteckna, ställa frågor och skriva när jag kom hem efter besöken.

Jag blev fascinerad och engagerad och insåg att det fanns många djupare liggande budskap att försöka förmedla än bara fokusera på tatueringarna. Så det blev många intervjuer och många resor till Leffe.

Vernissagen blev väldigt lyckad och jag fick fantastisk support av landets bästa fotoaffär, Hegethorn som hjälpte mig i massor! Jag hade aldrig kunnat få till en sådan fin och kvalitativ fotoutställning om det inte vore för Hegethorns – Anders Hegethorn är min hjälte!

Nu är läsåret slut och här sitter jag med mängder av material, många hundra foton och många tankar och bryderier vad jag ska göra av allt detta. Jag VET att det är något bra, inte nödvändigtvis på grund av mig utan snarare på projektets innehåll i sig.

Jag har inga garantier för att det blir något alls, men någon driver mig och uppfyller mig så jag jobbar intensivt och upprymt med texter och foton uppe i min skrivkammare. Husfar har satt hit ett element som jag slår på när jag arbetar, vilket jag gör mycket och ofta. Blir väldigt frusen av stillastående eller stillasittande arbete framför skärmarna så elementet underlättar.

Det som börjar växa fram är en form av dokumentär personskildring i ord och bild för ett slags reportage/fotobok. Det är svårt och komplicerat men otroligt entusiasmerande och jag är närmast helt uppfylld av det. I måndags tyckte jag (och Leffe själv förstås som är involverad i hela processen) att vi var i mål med texterna. Så sedan dess har jag börjat att montera samman kapitlen med fotografier. 

Arbetar med bilderna i photoshop och sätter samman de båda hantverken i en trubbig dummy i word. Jag har inte bättre program tyvärr. Det blir långt ifrån perfekt, verkligen långt ifrån, men det är en början.

Jag vet inte var jag hamnar och jag vet inte ens om det blir något – men jag hoppas och tror att saker och ting och riktningar kommer att utkristalliseras under tiden.

Nåväl. 

Nu vill jag bara visa hur det ser ut vid min arbetsplats. Så här brukar det inte se ut när jag jobbar men något med just det här projektet har gjort att det ser ut så här.

På var sida längst ut vid min stora skärm står min salig farmor Bertas silverljusstakar. Intill tangentbordet på min högra sida står en form av änglaspel med katter som snurrar och hejar på mig. Jag har bestämt att ljusspelet och rörelsen där i består av inspiration och energi. Därför står det där.

På min vänstra sida står en yogafigur med ett värmeljus i som jag känner utstrålar lugn och harmoni, sinnesfrid.

 

Mitt emellan dessa sitter jag och får på så vis till mig både energin, entusiasmen och inspirationen från änglakatterna samtidigt som det balanseras upp via lugnet, harmonin och stillheten som yogafigurinen utstrålar.

Koppla sedan de flämtande ljuslågorna från min farmors ljusstakar samt meditativ musik på lagom nivå samt katter och hundar i en röra i dagsängen två meter bort, ibland på utkikspallen eller framför elementet. 

Plus att den gamla stolen jag sitter i kommer från min morfar Douglas.

Och så små avbrott för skogsrundor, vätska och mellanmål.

Jag mår så bra av och i detta! Vilken arbetsmiljö va?

Ville bara dela detta med dig och be dig hålla tummar och tår för att jag ska förmå, kunna, vilja, ha mod och ha råd till att göra något av detta projekt!

Omfamning & Tillförsikt,

Mickan

När jag ändå....

Jag har mer och mer blivit medveten om matens värde. Försöker att ta tillvara på all mat och laga mat av de råvaror vi har. Det blir som en liten sport liksom att tänka smart när det gäller matlagningen.

Nu gillar jag ju att laga mat, för att inte säga att jag älskar att laga mat!

Tänkte bara exemplifiera med hur en dag kan se ut när det gäller matlagning hos mig.

När jag ändå hade kokt potatis över sedan helgens kålpudding som jag lagat på älgfärs gjorde jag en bondomelett med kokt potatis, purjolök och slog över en äggstanning på egna gjord på ägg från gården.

När jag ändå tog upp älgfärs till kålpuddingen tog jag undan lite färs och gjorde en köttfärssås med röda linser, rivna morötter, lök, chilisås och tomatkross.

När jag ändå gjorde en köttfärssås gjorde jag mycket så det räckte till mer än middagen den kvällen.

När jag ändå var i farten och för att inte Husfar skulle få samma matlåda två dagar i följd, tog jag upp två kycklingfiléer. Skar två av dem på längden, brynte dem och lindade dem sedan i bacon.

När jag ändå tog upp kyckling tog jag en extra som jag skar i tärningar och lät koka i buljong. Dem har jag sedan och toppar grönsaks- och nudelsoppor med som jag lagar då och då under arbetsdagarna.

När jag ändå skulle värma upp ugnen till kycklingen gjorde jag hasselbackare som bakades samtidigt.

När jag ändå hade ugnen varm så tog jag fram köttfärssåsen och gjorde en lasagne.

När jag ändå gjorde en ostsås kokade jag lite blomkål och la ostsås över som jag satte i ugnen när den ändå var värm.

När maten var lagad och ugnen var varm satte jag in lasagnen. Lagom till den var klar var morgondagens lunchlådor lagade och klara.

Så avslutade vi med att förhoppningsfulla skrapa en trisslott - men resultatet var tyvärr lika nedslående som vanligt...

"Se-allt-jag-har-glasögon"

Redan tidigt i morse, då jag som vanligt firade stumpamässa, bestämde jag mig för att idag ska jag ta på mig mina "se-allt-fint-jag-har-glasögon" och gå ut på gården och i skogen.

Jag fann mycket skönt och mycket grönt. Hela mitt Småland kändes grått och grönt. John Bauer-aktigt ibland.

En hackspett lät ljuda sitt trummande ljud någonstans ifrån nakna trädkronor och grenverk. 

Stenar, stammar, rotben kändes ovanligt mossbelupna denna morgon. Morgonen var tyst, inga ilskna motorsågar, inga vresiga röjsågar, inga maskiner, inga flygplan, bara hackspetten, ett och annat jamande från katterna, Tasspatrullen, som ju alltid följer med mig och tupparnas galande hemifrån gården.

Hemkommen till gården blickade jag tacksam över Lyckopölen och mitt hem. Känner ödmjukhet och lycka att jag har ett hem. Och att jag har ett så fint och välkomnande hem. En mysig liten gård med en alldeles egen liten Lyckopöl där jag badat naturbad fler gånger än vad som går att räkna.

Och faktiskt förnam jag dofter med ett litet löfte om annalkande vår.

Betraktade den månghundrade eken och låter min fantasi dra iväg med mig och fundera över allt som det vackra trädet sett och upplevt genom århundranden. De hemligheterna kommer eken fortsätta ruva på utan att jag någonsin får veta.

Tupparna galer, lite försiktigt och tveksamt våryra och hönsen springer kacklande hit och dit. Har de tur, eller skicklighet, hittar de ett och annat frö eller rent av en mask att njuta av.

Såg katter välkomna mig hem sittandes på trädgårdsgången. Såg ljusgröna skott i buxbomen vid kökstrappans målarfärgsfattiga räcken.

Kom in i farstun och tog av mig mina Euro-Huntstövlar som jag fått i julklapp av dottern och log åt de fina vårgröna racksockorna som jag också fick av dottern i julklapp. På den ena sockan är det en tupp och ett par kycklingar, på den andra en höna och många kycklingar. Gulliga!

Njöt av dofterna och känslan av ”hemma” när jag kom in i köket. Satte mig på huk och öppnade luckan till vedspisen, lade in ett par vedträn till ty det var ännu glöd kvar sedan gryningens eldande. 

Tog lite kaffe. Ställde mig med ryggen mot spisvärmen och erfor en sådan tacksamhet och harmoni över livet jag lever. Över allt jag får uppleva och har förmånen att befinna mig i.

Det är nyttigt att ta på sig ”se-allt-det-fina-jag-har-glasögon” ibland. Det är lätt att stirra sig blind på det man inte har istället för att se, glädjas och vara tacksam för det man har.

Kärlek och leenden till er alla!

Födelsedagsfirande x 2

Ludwig och Johanna fyller år med bara ett par dagars mellanrum. Därför firar vi dem oftast tillsammans - så även i år!

Här är några glimtar från vår trevliga kalaskväll tillsammans i det underbara huset på kullen vid Bodatorpasjön.

Födelsedagsbarnen

Ines tar sina första steg!!!

Full fart på syskonskaran

Lillafarmor Ingrid med sitt yngsta barnbarnsbarn Ines 

Ines med pappa och morfar

Tårtdags 

Givetvis har nejdens bästa tårtbakerska Farmor Ingtid, bakat tårtan