lördag 14 februari 2015

Ont i hjärtat...


Alla hjärtans dag...

Det gör ont i hjärtat idag på Alla hjärtans dag...
Min fina snälla kloka gamla Geta-Greta är död.

Istället för mysdag och pyssel blev det begravning av en mycket kär vän. Hon har bott här så länge jag kan minnas känns det som, Ingen vet  hur gammal hon är. Eller blev.

Nu är hennes dotter ensam. Hon som aldrig varit ensam!

Först dog Tiona och lämnade sin dotter ensam. Hon hade heller aldrig varit själv utan levt intill sin mor i tjugo år. Och nu Geta-Greta som lämnar sin dotter ensam.

Jag släppte in henne till Vipz så får vi se om det kan fungera. Hon är väldigt vilsen.

Nu vilar Geta-Greta uppe vid Gubbalyckorna intill Tiona. Två gamla trotjänare intill varandra.

De fattas mig...

Livets gång. Jag vet. Men det gör i alla fall ont.

Ont i hjärtat på Alla hjärtans dag...

Min fina snälla kloka gamla Geta-Greta är död.


onsdag 11 februari 2015

Vårkänslor

Här på gården är man visst inte så rysligt buskablyga när vårkänslorna pockar på.



Trots att det är MÅNGA som tittar på....


Första utefrukosten

När solen flödar generöst är det inte bara hönsen som vill ut i solen, nä även jag. Det går helt enkelt inte att låta bli att sätta sig utomhus en stund med morgonkaffet i näven.

Hundar och katter verkar njuta lika mycket och lägger sig intill soldränkta husväggar och farstutrapp för att kisa mot den starka solen och låta pälsen bli smekt av strålarnas värme.

Dagsmejan är påtaglig och droppar högljutt, hastigt, svulstigt ned från tak och hängrännor.

Jag fiskade upp ett par nyvärpta ägg ur ficken som fått ligga där sedan morgonstallet och guppat med under promenaden, satte på en kastrull vatten och kokade de alldeles nyvärpta äggen. Bryggde kaffe och bredde mig en smörgås och gick sedan ut till stolen nedanför farstubron, lade en fleeceväst på den kalla sitsen och satte mig sedan vällustigt och lade upp benen på en stol.

Och med raggisar ännu spåniga efter morgonstallet njöt jag stort av årets första utefrukost!

Livet är gott!








Det ska va gött å leva annars kan de kvitta.....

Föreläsningsågren...

Tandgnissel. Grubbel. Vånda.

Jaha. Så är det obevekligen dags.

Efter två "föreläsningsfria" månader, är det nu allvar igen.

I kväll ska jag gästa föreläsningsföreningen i Kråkshult för att där hålla en timmes inspirationsföreläsning med bildvisning och prat. Tänk att jag inte vänjer mig utan får ångesten Allan i magen innan dessa "framträdanden" (å med tanke på hur stor min mage är så kan ni bara ana vilken jäkla ångest som ryms...)

Bara att grubbla vidare...

tisdag 10 februari 2015

Trångt i dyngedöra

Februarisolen kom plötsligt fram med all sin kraft igår! 

Du milde vilken fart det blev här på gårn! Både tant och djur löpte så fort vi kunde och ställde oss mot väggen vid dyngan där både sol och dynga värmde gott. 

En sulle banne mej hatt trängselskatt där i Dyngedöra... 



Mickan & Co - ett trafikhinder!



Häromdagen kom grusbilen förbi -  det avgjorde saken!

Jag lade ned skrivandet för en stund och tog med mig några fyrbenta vänner ut på en promenad längs häradsvägen som nu ju var promenadbar.

Först gick tre lössläppta hundar, sedan två lössläppta hästar och sist en lössläppt tant...

Dessvärre kom då grusbilen tillbaka... Hm... Det var inte bra...
Inte alls...

Han fick vänta typ en kvart innan jag fått med mig hela menageriet i samma riktning. Han till och med stängde av lastbilen, lutade sig roat tillbaka i sätet, satte armarna i kors och betraktade hela det osannolika skådespelet med tanter, hästar, hundar och snö i en enda röra.

När han väl kunde köra iväg så flirtblinkade han med alla sin lysen mot mig! Hmpf....

När vi gick hem hade snön börjat falla ymnigt. Då lyckades vi med bedriften att få en traktorgrävare bakom oss! Skit mä! Det var nog en munter upplevelse för föraren att ha hela det här gänget framför skopan - han mer eller mindre föste oss alla framför sig tills vi till andtrutna och högröda (nåja, detta gällde då mest mig) kunde vika ner här hemma på lagårdsgatan. Phu!








Någon frågade varför jag inte använder spark om jag nu tycker att det är så halt. Den frågan är det emellertid MYCKET enkelt att svara på.

För sparken,  den körde jag sönder så in i h-e att det bara blev kaffeved kvar (SANT!!). Denna händelse tilldrog sig borta emellan Mosås och Vrå en vinterkväll då jag och Ludwig körde varsin spark - och gjorde det dessutom så in i den fort!

Plötsligt tar snön slut där jag sparkar mig fram i hög hastighet och mina medar hamnar i asfalten och tar dirk stopp! Men jag fortsätter och håller fortfarande kvar i sparkens handtag. Så jag rycker liksom loss allt trä från medarna och får med mig allt trä under min buk som är på väg framåt i 300 kilometer och så kraschlandar jag över allt detta vilket var dödsstöten. För allt. Och alla.

Jag trodde jag spräckte knät och grät och skrek och ojade mig i diket med spetorna under mig. Ludwig, min enfödde son, försökte vara tapper och deltagande men det hjälpte inte, han skrattade hysteriskt, och grät lite emellan också eftersom han ju såg mig gråta av smärta.

Det slutade med att han fick stötta mig hem hela vägen medan jag hoppade på ett ben för jag kunde ju inte stå på benet vars knä jag trodde jag hade spräckt. Det hade jag dessbättre inte.

Men skit samma - sparken gick hädan..

Ludwig tog traktorn senare den kvällen och åkte bort till brottsplatsen och samlade ihop resterna av den spark som en gång var...

söndag 8 februari 2015

En firad Tant!

Tant har gått och fyllt år.

Igen.

Inget sådär att fira men som ni vet vid det här laget så gillar tant ibland att ställa till med gille. Så hon hittar alltid en förevändning för att ställa till med gille. Födelsedag är en sådan. Förevändning alltså... Det är ändå rätt bra härligt att få omge sig med dem man älskar allra mest...

17 personer runt bordet går - med lite vilja... 
Mickans Matglädje. Här river tant färsk pepparrot ned i räkröran som ska vara kvällens förrätt och serveras i höga dry martiniglas. Handskalade räkor givetvis. Godast så!
Dukade bordet redan kvällen innan för att vara säker på att alla skulle få plats.
Saltlagen till tjälknölen, som gjordes på innanlår av älg, står här på effektiv svalning ute i en snödriva.



Till älgköttet gjorde jag en potatisgratäng med kantareller och timjan.







Öppna paketen Måmå!!!!!

Chokladtårta och hallongrädde till dessert. 

Daniels rumpa äger..

Födelsedagstanten och Gottfrid på ordförandeplats. Givetvis... 

Husfar och mågen Jocke på andra sidan..

Tal och sång till tant...


Öppna mer presenter Måmå. Jag kan hjälpa till!!!


Åh, jag fick massa underbara saker!!!

Nästan alltsammans är till köket. Superfina handukar. Nya grytor och kastruller. Förkläden. Ljuslykta. Grytlappar.

Allt detta kommer jag ha glädje av i mitt nya - och redan påbörjade - bokprojekt!

Snart får du veta...

 Och så fick jag en superduperbra ljusramp till min Snöman. Yetin alltså. Ja, min bil! Nu ska här blinkas framöver!

Ja, jag är alldeles euorforisk faktiskt!!!

Vilket firande.

Att så många människor har skänkt mig tankar och ting, hälsningar och rop!

Jag är rent av lite speedad och upprymd efter alla gratulationer och hälsningar jag fått i samband med att jag gick och fyllde 23 år.

Jag kan faseb inte fatta det men över sexhundra människor (600!!!) har skickat hälsningar, sms, mms, vykort, blommor, brev, pm och skrivit på facebookswallen, ringt och kommit hit.

Igår fick jag till och med ett SEMLOGRAM från Lena! Jag visste inte ens att det fanns, men jag fick alltså ett semlogram och på Oscars konditori inne på min favoritaffär Ica Maxi Vetlanda, visade jag upp mitt semlogram och fick helt sonika en semla i present!
Kram på er alla underbara människor.

AJ LÅVV JO ÅL!!!

 Eder Lanttant

Hönekäring bland proffesorerna

Jodå, jag finns. Jag lever. Jag mår gott!

Men jag har varit på vift. Och jag har fyllt år. Och jag har haft huvudbry.

Nu är jag hemkommen från Uddevalla där jag varit på boksläpp hos min författarkollega Maria Gustavsdotters släpp av sin andra bok i triologin om tre prästdöttrar i 1600-talets Bohuslän.


Jag tog tåget dit. Eller rättare sagt, tågen. För det blev några byten... 
Och för en gångs skull hade jag rekat lite innan och insett att jag inte skulle hinna att äta i några byten. Det fanns heller ingen servering på de mjölktågen som jag tuffade fram på. 

Så - jag var så in i den Kålle Redig att jag gjorde matsäck! De ni! Jag stekte hemvärpta ägg och lade på hembakat bröd, bryggde kaffe och hällde på termos tillsammans med grädde, jodå, ska det va så ska det va... 

Därutöver packade jag dessutom mer en redig porslinskopp. En som det stod Mormor på. Utifall att... Jag menar, man kan aldrig så noga veta vem eller vad man får som sällskap så utifall att det kanske var en amorös ung man med vårkänslor i kroppen så tog jag det säkra före det osäkra och tog en mugg som det stod Mormor på. På så vis så skulle han ju inte ens behöva överväga liksom... Om det nu, mot förmodan, nu möjligen den nämast otänkbara situationen skulle uppstått...

Väl framme i Uddevalla släpade jag min resväska genom snön från järnvägsstationen som låg rejält avsides från "stan". Det kändes nästan helt ödsligt där stationen låg och man fick traska en bra bit för att ta sig till något mer centrumbetonat. Men det fanns ett centrum, ett trevligt sådant. Och en kanonfin bussterminal så om jag nånsin reser till Uddevalla igen kommer det bli med buss! 

På hotellet träffade jag författar-, och fotografkollegorna Hanna Åhman och Ewa Klingberg som också åkt till Uddevalla för att vara med när Maria Gustavsdotter hade release på Ulrikas bok. Hanna, Ewa och jag gick till Kajkanten och tog ett glas vin innan releasen som skedde i samma byggnad där restaurang Kajkanten är belägen - Bohusläns Museum.  





Uddevallas stolthet, succéförfattaren, Maria Gustavsdotter var kanonduktig på scen, trygg i sig själv kunde hon leverera till den närmast fullsatta Hörsalen. 

Maria var underhållande, humoristisk och informativ. och delade ut en och annan liten känga till såväl personer som Jan Guillou som till normer i stort, nutid och historiskt, vilka inte ger  kvinnor någon rättmätig plats. Hon talade även om sättet på vilket kvinnor skildras, behandlas och ges utrymme i historiska böcker och i övrig dokumentation. 

Ja, det torde hon ju veta, Maria Gustavsdotter, som skriver historiska romaner med tonvikt på det kvinnliga perspektivet och skildrar kvinnornas maktlöshet i en tid då kvinnans viktigaste tillgång var hennes dygd och goda rykte. Där kvinnorna först lever under sina fäders förtryck - sedan sina äkta mäns...   



Efter releasen blev några av oss hembjudna hem till Maria och Gustavs vackra hem. Dick Harrysson, professor i historia vid Lunds universitet som vi ofta ser på teve, var givetvis där då han på olika vis hjälper, guidar och informerar Maria om olika historiska fakta och förutsättning under det att hon författar sina historiska romaner. Maria lämnar minsann ingenting åt slumpen utan är nogsam i all sin research. Här på fotot serverar Dicks hustru Katarina oss lite gott prosecco i vilket vi skålar och gratulerar Maria till sin release. 



Men nu, kära vänner, nu kommer vi till det lilla udda!!!

För döm av min förvåning när jag läser tacktexten! Kors i jisse namn!

En simpel hönekäring som undertecknad omnämns bland historieproffesorer, armemuseumschefer och andra titeltunga celebriteter i en historisk roman!

Jodå, det är sant.

För plötsligt, mitt bland dessa kunniga dignitärer som omnämns och tackas av författarinnan själv, så dyker Mickan Thors namn upp längst bak i "Katarinas bok"där hon tackas för sina bidragande kunskaper och insikter - OM HÖNS!

Det är visst inte en helt igenom ryslig och ömkelig lott i livet, detta att va en gammel bedagad hönekäring i Småland. Trots allt...


Nu vill jag kasta mig över Katarinas bok. Del 1, Ulrikas bok, sträckläste jag! Såååå bra - och det bästa är att man får massa nya insikter och lärdomar på köpet. Snacka om att förena nöje och nytta...