JULDAGSUTFLYKT - mot alla odds

Med stort motstånd från mig men med ännu större påhej från La Familia kläddes jag på med tre lager benkläder och fyra lager överkroppskläder, halsdukar, vantar och mössor och så gav vi oss iväg på fyrhjulingsutflykt. Vi hade med oss ved, kol, fårskinn, het glögg, grillgaller och lite annat. 

Familjen Ollagård hade med sig korv, kaffe, bröd, ketchup, senap, rostad lök, godis och annat gott. De åkte iväg över skogarna från Hjältaryd och över Tällekull och Kolsnäs, alltså på andra sidan sjön Tjurken, medan vi åkte över Bjurvik, Runneryd och Sand och så möttes vi vid Kolsnäsa vägskäl. 

Jag hade laddat med ett par värktabletter och satt och kurade bakom Husfars rygg. Höll i mitt huvud med dubbelt vantbeklädda händer på var sida av huvudet för att skydda huvudet mot hopp och gropar. Husfar tyckte att jag skulle stoppa huvudet i en väska istället... 

Jag frös och var så där road men det blev bra på det hela taget! 

Nu, när jag är uppvärmd av vedspisvärme och glögg, är jag ändå glad för äventyret vi tog oss för. 

Jag är nu glad och tacksam för att jag blev ivägsparkad på det här äventyret. Tänk att få uppleva sådana här fina stunder med make, barn, svärson, barnbarn och hundar! I dessa Coronatider. I dessa brutnanacktider. I dessa skadade ryggtider. Va? 

Fint vad det - fast jag frös och med möda kunde bärgas upp från min plats ovan fårfällen där invid den gamla trädstammen...  

Julkortshälsningar

 

Genom alla år har jag vid den här tiden på året otåligt väntat på posten och sedan inte fort nog fått på mig några skodon, för att ivrig och förväntansfull springa ut och hämta postskörden. Oförbehållsamt glad som bara ett barn kan vara.

Själv har jag ända sedan ungdomen (ja, det är många år sedan…) själv varit väldigt engagerad i att kreera det egna julkortet som givetvis skulle skickas i god till släkt och vänner. Eftersom jag tycker om att både fota, teckna, måla, sätta samman collage och därtill även att författa lite kluriga eller traditionella hälsningar så har nog familjens julkort genom decennierna varit både lika personliga som illustra.

Nu är jag mest bara ledsen. För i år har jag brutit en många decenniers lång tradition. Orken räckte inte till att skapa ännu ett julkort. Fast jag egentligen vill fortsätta att skicka glada hälsningar inför de här högtiderna vi står inför. Inte heller är det någon Mickan som stoppar fötterna i närmsta tillgängliga skodon och rusar nedför trapporna för att fort nog kunna grabba julkorten i lådan. Nej, det är Husfar som går ut och sedan kommer in till mig vid köksbordet med orden; Vänta med att öppna till jag kommer in. (det har vi alltid haft som tradition, väntat till hela familjen är samlad innan vi öppnade julkorten)

Jag gläds förvisso väldiga över det stora skörd julkort som förärats oss men inom mig gnager känslan av otillräcklighet från min egen sida. Att vara sjukskriven i flera veckor under decembermånaden och inte klara ut att få klart ett Julkort – är det ens ursäktligt? Jaja, nu är det som det är och jag vill bara säga till er alla som på olika sänt oss hälsningar inför stundande högtider att vi uppskattar det – och i vår vilja och våra önskar vi att vi hade sänt er likaledes hälsningar.

Att bryta traditioner kan vara befriande, men det här gör bara ont. Bryta traditionen att få fira jul tillsammans, bryta traditioner att få vara fyra generationer tillsammans, bryta traditionen att känna glädje och förväntan utan istället vara värkbruten och ledsen, bryta traditionen att göra något busigt på julmorgonen som att ta en sväng med häst och vagn, traktor och vagn eller, som på senare år, fyrhjuling. Men dessa fordon kan varken jag eller Göran åka med våra skador så allt blir mycket stillsamt. Men några traditioner ska vi väl orka hålla vid liv? Allt är inte mörker! Jag måste påminna mig själv om det ibland när jag är alldeles för ledsen och uppgiven. Man får försöka se det genom barnens ögon – om man nu får träffa dem…

Om inte så har vi ju många par fina kattögon och några jättefina hundögon att möta med vår blick. Och varandras förstås…

Ha nu en fin dan-före-dopparedageftermiddag med alla sysslor som då plötsligt ska ske – som man mööööjligtvis liksom förträngt litegrann…

Kattkramar & Nospussar,

Mickan & Co

Förbarmande över husbondsfolket

 

I lördags förbarmade sig familjen på Thorshill och bjöd upp oss för att vi skulle få medverka (nåja, glo lite i alla fall) då årets julgran kläddes. Granen höggs här uppe på vår "oppersta betesvall" häromdagen och nu vad det alltså dags att få den klädd såsom jultraditionen påbjuder. 

Fafa fick en smälkaramell hängd om halsen av Liten Ninni. Mig vågar ingen vare sig röra, än mindre hänga något runt halsen. Men jag hoppas att jag lyckades le några gånger i alla fall... 

Hur som helst var det fint att få vara med när granen kläddes. Ludwig och Johanna har ju ett högt skepp i mitten av sitt underbara hus så de kan ha riktigt stora rejäla granar som kräver såväl stege som icke höjdrädda julgranpyntare.