Idag är det årets första februaridag. Det är kyligt
ute och ganska mycket snö. Fåglarna äter otroliga mängder frön och när det
blivit tomt flyger de och flaxar här vid fönstret och säger till att de vill ha
mer mat. Ibland sätter de sig på fönsterbrädet eller på fönsterspröjsen och
pickar mot rutan.
Som tack för all mat belönar de oss med helt ljuvlig,
intensiv och ekvilibristisk fågelsång! Det blir som en kolsyrad energidryck som
bubblar i magen. Man kan inte låta bli att inte bli berörd! Jag är så glad över
vårt rika fågelliv här på gården, det bereder mig stort nöje att sitta och
betrakta dem på de olika ”fågelrestaurangerna” här i trädgården. Hur de ändå
samsas ganska bra fast de ät är många olika sorter och storlekar.
Talgoxar, koltrastar, blåmesar, pilfinkar, gråsparvar,
domherrar, nötskrikor, skator, nötväckare, gulsparvar, grönfinkar, hackspett, entita,
kajor, ja, och säkert några fler som jag inte kommer på just nu.
Jag tror att gårdens fågelliv är litet läkande för mig. Jag
känner en ödmjukhet inför att jag får se och uppleva detta. Min själ, som de
senaste månaderna av sorg och smärta, har präglats av dova mollackord förbyts
mot ljust klingande dur när jag betraktar de fina små bevingade vännerna.
Vet du? De senaste dagarna har jag vågat mig utomhus igen!
Känns
fantastiskt att få komma ut och andas på riktigt. Att dra in frisk, kall och
klar luft långt ned i lungorna.
Känna doften av snö. Jag förnimmer även doften
av ensilage som kommer från den runda foderringen inne hos Johns fina
Simmentaltjurar.
Att se de snöbeklädda träden och buskarna. Att smaka på snön,
äta snö som när man var liten. Känna den friska kylan mot kinderna.
Husfar har plogat upp små stigar ute på våra gärden så att
jag och Tasspatrullen enkelt kan gå. När jag går på stigarna har jag stavar med
ispigg på.
När jag går på vägarna har jag sparken. Givetvis har jag broddade jaktkängor
på fötterna. Hundarna är väldigt glada över att jag vågat mig ut igen och går ut
och går lite grann så de får springa av sig, borra ned nosarna i snön och busa
och leka.
De rullar sig ideligen. Det är för att de har västar på sig
och det känns nog inte helt behagligt för dem för de är väldigt tydliga med att
klia och ”orma sig” mot snön.
Igår, när det var så otroligt vackert väder, plockade jag
ned några nyvärpta ägg i nyanser från vitt, till beige, brunt och grönt i ett
äggfack. Stoppade det i en påse och klädde mig varmt, givetvis med ett underställ
mot kroppen under de övriga kläderna, tog på mig den fina mössan som Suzanne Gromer stickat till mig och som är den enda mössa jag har som även rymmer halskragens höga baksida som ju går upp en bit på huvudet.
Så tog jag på hundarna deras västar och så tog
jag mig försiktigt nedför trappan och greppade sparken och började gå mellan
medarna. Jag åker inte spark, utan bara går med den som vore det en rollator.
Då skällde plötsligt hundarna. Det var vovven Sture och hans
matte Mette som kom! Hon bor i Rullaberg, en liten bit bort längs vägen mot
Bjurvik, byn runt sjön Tjurken där jag växte upp och där min tvillingbror bor.
Liksom mina vänner Karin och Roger, de bor i mitt barndomshem.
Mette erbjöd sig att bära äggen och så tog vi sällskap till
Anneli som bor i Rosenborg, ett litet fint ställe som ligger mellan Mettes stuga och vår gård.
Det var så otroligt mysigt, nästan overkligt, att jag gick
där med en underbart trevlig grannfru som flyttat in i Rullaberg som stått tomt
sedan jag var barn. Tillsammans gick vi upp till Anneli i Rosenborg, ett hus
som också stått tomt sedan jag var barn! Vad? plötsligt har jag fått två
trevliga, rara, gulliga, snälla och omtänksamma grannfruar ungefär i min egen ålder!
Det känns snudd på ofattbart och insikten om att jag har två fina medsystrar som nära
grannar gör att jag känner mig rik på något vis. Priviligierad!
Anneli, som inte heller har hälsan riktigt, blev glad för
äggen och vi stod och pratade en stund. Hon berättade av sitt första möte med
mig!
Hon gick på vägen mellan Hille och Kärr efter att ha varit och sålt
jultidningar borta i Hille. Hon, liksom jag, var i tioårsåldern. Plötsligt hör
hon någon komma springande och flåsande bakom sig. Det var jag.
Till Anneli säger jag andfått:
- Jag måste skynda mig hem innan skolbussen
kommer, för jag skolkar. Jag blev arg i skolan så jag sprang iväg och vill hem.
Så jag sprang hela vägen hem till Bjurvik från skolan framme
i Nävelsjö kyrkby! Huruvida jag hann hem innan skolbussen kom och om det
uppdagades för min mor att jag ”rymt” från skolan (igen) minns jag inte.
 |
| Den danske havfrue fryser nog litet där hon sitter på sin sten |
 |
| Grillkullens sittstubbar inbjuder inte till att slå sig ned en stund... |
Efter pratstunden med Anneli i Rosenborg skildes vi åt. Anneli gick in
till sig. Mette och Sture gick åt sitt håll och jag, sparken och hundarna gick
åt mitt håll. Rudolf Rednose och Oscar Bigfoot satt på trappan och väntade på mig.
När jag kommit in i värmen och klätt av mig ytterkläderna tände
jag i vedspisen och insåg plötsligt att mina anletsdrag var formade i ett litet
leende. Jag log för mig själv där jag satt framför vedspisen! Det måste bero på
något slags inre välmående som jag inte riktigt var medveten om. Härligt!
Så pysslade jag litet med mina blommor och växter.
Gjorde
mig lite mellanmål som katten Spöket ville dela med mig.
Så började jag pyssla med en
porterstek i lergryta som avsågs vara kvällens middag – vilket det också blev. Nötstek,
flera pepparsorter, lagerblad, vitlök och lök, min egen gele, porter och annat
gott i lergrytan.
Jag kände mig på det hela taget förhållandevis välmående.
Trots läget med bruten nacke, stelkrage, bräckligt psyke och stor gråtmildhet.
Det gäller att mata sig själv med positiva tankar och
upplevelser. Och vem blev inte glad i gårdagens, den allra sista januaridagen, helt
magiskt fina väder! Jag lapade sol och D-vitamin medan jag var ute och
försiktigt tog mig fram längs vägarna med min spark.
Skymningen kom sakta och sänkte sig över gården. Vackert!
Tack Livet för allt du ger mig! Och framför allt, tack för
att jag får fägnas av just Livet med tanke på hur millimeternära det var att just
Livet togs ifrån mig…
Tack Livet!
