fredag 26 februari 2016

Musse blir Mickan




Det brummar i kaffebryggaren medan dess heta vatten rinner ned över de malda kaffebönorna. Knakar och krasar borta på bänken när katterna krossar torrfodret mellan sina vassa tänder. Ett och annat knaster hörs från vedspisens eld.

Klick klick klick låter det om Alfons tassar när han går förbi mig för att utforska om Husmor lagt i frukost i matskålen ännu. När han upptäcker att så inte är fallet, lägger han sig demonstrativt framför skålarna, suckar tungt och lägger ned ett ledset huvud mellan framtassarna.

Jag suckar jag med, reser mig och hämtar hundmat i skafferiet och häller upp i skålarna. Maten landar med ett vasst klingande ljud i den rostfria stora matskålen medan det landar mjukare och dovare i Minis lilla skål av tjockt porslin.

Fåglarna kvittrar redan ihärdigt eftersom ljuset snart omfamnat båd stuga och gård.

Jag ler vid minnet av morgonrundan häromdagen. Vi, alltså jag och ett helt gäng djur, gick upp emot Fällan i ett snöfall av mjuka runda flingor. En korp kraxar ljudligt bortåt mossen. Det karaktäristiska ljudet av en flygande hackspett hörs ovan Stora Gubbalyckan.

Snöfallet ändrar karaktär och blir vass, stickig. Blenda och Mini visar plötsligt intresse för den risiga granen just vid inköret till Bläsens hage, alldeles intill diket. Jag stannar och tittar uppmärksamt in i granen. Och jodå, strax ser jag hur inte bara en ekorre utan två, klättrar uppåt i granen med rasslande ljud då deras vassa gripklor tränger in i barken medan de lika skickligt som smidigt kilar upp längs granens stam. Plötsligt verkar en av dem finna sig trygg och nöjd med avståndet han tillryggalagt mellan sig och oss för han sätter sig helt sonika på en gren och tittar ner på oss. Verkar nästan flina lite.

Han är inte den enda! Jag flinar jag med, tänker givetvis på Julaftonens högtidsprogram klockan 15 då Piff och Puff följt med i den lilla julgranen som Musse och Pluto varit ute och huggit. Fast i det här morgonscenariot har granen förbytts till en gammal och gigantisk sådan, Musse är ersatt med två små vita hundar och i Plutos roll finner vi istället en trind Husmor som lyckligt står och ler från öra till öra…

Ha en härlig fredag alla ni godingar!

Mickan

tisdag 23 februari 2016

Gomorrhår!

Gomorrhår!

Fotogenlampan är tänd och sprider sitt varma mjuka sken i köket. Jag har även tänt stearinljuset invid en av tavlorna som jag målat av Tiona och Tionetta och som jag har framme på köksbänken sedan i Nettan dog. Det levande ljuset framför tavlan skänker ett flammande suggestivt ljus som rör sig vagt men vackert och ger ett slags liv åt tavlan där de båda märrarna står så fina, så starka, så friska, så levande och med spetsade öron och uppmärksam blick tittar mot samma mål.

Brasan i vedspisen sprakar rejält ty jag har rätt mycket graneved inne just nu. Älskar ljudet. Lyckoljud. Livsljud. Harmoniljud. Trösteljud.

Katterna har fått frukost och kurat ihop sig här och var. Jag har kaffe i muggen eftersom jag tog tidig fika med Husfar Göran - och den karln vill då rakt inte ha något blaskigt te att dricka. Nä, gu bevars, redigt starkt kaffe ska det vara, svart som synden. Jag måste ha gräddmjölk i min kopp för att få i mig det starka kaffet men det brukar ändå bara bli så att jag dricker endast en liten del av innehållet. Men det är varmt och gott att kupa händerna om den runda koppen! Hoppas Husfar tycker det samma om man stoppar i ett ”r” mellan k och o…

Önskar er, mina fina vänner, en riktigt bra dag!

Morgonkram, Mickan

söndag 21 februari 2016

Djuren tröstar...

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad... '

Ibland när sorgen blir för svår och gråten inte hör upp kan jag gå och lägga mig en stund. Lägger mig på sidan och liksom kurar ihop mig. Genast får jag sällskap. Djuren förstår. Tror jag.

För de kommer upp till mig i sängen. I vinkeln bakom de böjda knäna lägger sig Alfons. I vinkeln ovanför låren lägger sig Blenda. I vinkeln uppe vid armbågarna lägger sig Mini. Katten Spöket lägger sig ovanpå höften och på kudden intill mig lägger sig lille Grålle i den fördjupning som ännu finns kvar i kudden efter Görans nattvila.

De säger inget. Spinner inte ens utan bara finns där. Nära. Tysta. Varma. Lilla Mini ligger alldeles intill mig, med ryggen mot mage och bröst, precis som man gör när man ligger i sked med sin käraste. Först smeker jag Minis mjuka öronsnibb mellan tummen och pekfingret. Åh, de är alldeles sammetslena. Och varma.

Sen lägger jag armen om henne och tar hennes tass i min hand och sluter varsamt handen om tassen. Den passar så fint där i min hand. Hon gör ingenting, ligger bara stilla och låter mig hålla om henne. 
Så ligger vi där tillsammans. I tystnad.

Och utan att alls tänka på det, utan någon medveten styrning av mina tankar märker jag efter en stund hur lugn jag är. Gråten har stillnat. Kinderna torkat. Djuren är tysta. Stilla. Men finns där.

Och plötsligt inser jag att jag är varm. Inuti. Varm, ända in i hjärtat. För första gången sedan Nettan dog fryser jag inte längre och ett försiktigt bolster av lugn har smugit sin in, brett ut sig, lagt sig som ett flor som verkar dämpa de svåra känslorna av sorg och saknad.

Djur tar och djur ger.

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad…