Några framsteg – tror jag...

Jag tror jag gjort ett par framsteg i livet. Flera stycken faktiskt. Framsteg för första gången sedan natten till den 24 november då jag handlöst föll baklänges nedför trappan och bröt nacken.

”Att bryta nacken” är ett tufft och otäckt trauma att hantera och jag gör det inte så bra. Är rädd, ångestfylld, ledsen, grubblande med ständiga smärtor, yrsel, dålig balans och stora begränsningar i min rörelseförmåga.  

Men, som sagt, i helgen gjorde jag nog en del framsteg i ”rätt riktning”.

1. Jag steg upp någorlunda ”frivilligt” för att jag för första gången på länge verkligen VILLE möta och ta hand om dagen och dess potentiella gåvor. Jag har annars mest legat kvar i sängen och inte sett någon mening med att stiga upp.   ”fixade mig lite”. Det var också länge sedan. Tog foundation på en svamp och sminkade över det knytnävsstora blåmärket på kinden som uppstod när jag ramlade ur sängen och slog ansiktet i nattduksbordet. Sedan tog jag på lite mascara och läppstift, trixade och fixade lite med håret också. Sicken grej att se sig tillfixad lite i spegeln, lite mer öppna ögon, nästan med en gnutta glans i! Jag blev liksom piggare även inuti av spegelbilden som mötte mig. 

2. Jag plockade fram min stora kamera och monterade på mitt ”fågelfotografobjektiv”. Såg i galleriet att jag inte haft kameran framme på över två månader! Det blir ”bara” mobilens kamera numera, aldrig min älskade Nikon 750. Men i helgen plockade jag alltså fram kameran och fotograferade fåglar, med förtjusning fotar jag gårdens skator som är på in och utflygning när de tjuväter kattmat på farstutrappen.

3. Jag dricker lydigt min kombucha, en hälsobefrämjande dryck gjort på fermenterat te. Denna dryck brygger min goda vän och granne ”Annika i Sand”. Nu har vi tillsammans satt en sats härhemma så jag ska kunna brygga min egen kombucha, när min svamp får bebissvampar ska jag ge en till Mette, också en god vän och granne! Mette bor i ”Råttboet”, bara ett stenkast härifrån.

4. Jag tog min tredje behandling zonterapi som nämnda Annika i Sand har erbjudit sig att göra för att påskynda mitt läkande. Annika har bott många år i Thailand där hon utbildat sig till zonterapeut, nu har hon och familjen flyttat tillbaka hit till Sverige och nu vill Annika ha ett svenskt zonterapicertifikat. Under det att hon tar sitt certifikat ska hon utföra en del behandlingar och när Annika hade läst om min olycka i november började hon fundera över vad hon kanske kunde göra för att hjälpa mig. Så i samverkan med sina lärare och mentorer har hon nu tagit sig an mig och det känns faktiskt, efter bara tre behandlingar, som att det gör nytta, att det hjälper mig på traven i ett fysiskt och själsligt läkande.

5. Jag satt på sängkanten och var lite träningscoach åt Husfar som låg på golvet och försökte stretcha och göra rörelser för att blidka sin värkande ländrygg. Han har så himla ont, stackaren! Älskar honom och lider med honom. Han har svårt att hålla humöret uppe efter snart sju månader med svår värk i ländrygg, höft och ned i vänsterbenet som kotförskjutning och krossade diskar åsamkar. 

6. Framsteg nummer sju får väl vara att jag skickade Husfar ned till frysarna i källaren för att hämta en bit innanlår som jag kunde göra långkok på. Sedan traskade han ut och hämtade morötter och palsternackor i odlingslådorna. Detta var igår (söndag) förmiddag och ännu i denna stund står grytan på vedspisen och puttrar försiktigt. Ikväll tror jag biten är tillräckligt mör för att till och med jag ska tycka om den. Annars har jag blivit väldigt snarstucken med maten, äter inte så mycket och har gått ned flera kilon sedan olyckan, det gör ju inget på en trind kvinna som jag men jag måste ju försöka äta lite grann i alla fall. Hoppas nu att långkoket ska smaka och att jag klarar att äta lite. 

7. Det mest nyligen inträffade framsteget är att jag idag varit hos sjukgymnasten!!!!! Mycket försiktigt har hon lotsat mig fram till några enkla övningar för att träna axlar och armar. Men, mycket, mycket försiktigt, sa hon hela tiden. ”Du har en mycket allvarlig skada,” sa hon och tog upp sin högerhand och måttade med tummen och pekfingret och höll dem samman: ”Det handlar om millimeter Mickan, att man överlever något sådant som du varit med om”. Då brast jag i gråt. Igen. Det är ett svårt trauma att förhålla sig till det som hänt. Verkligen. Jag har blivit en riktig tvivlare och en räddhågsen skuld och skamfylld tant över vad jag i min klumpighet åsamkat mig och sjukvården för besvär. MEN – nu har jag i alla fall gjort några framsteg…

8. Å så har jag haft grabbarna grus här och gräddat våfflor till dem. 

Puss & Kram,

Mickan & Co