fredag 21 oktober 2016

Valppresentation


Kära följare!

Nu äntligen presenterar jag valparna, det blev fyra tikar och en hane. Nu är raringarna 4 dygn gamla och här kommer deras tecken och 4-dygnsvikt.

Tik 1: 
Vikt: 303 gram
Tecken: Vit med bruna sidor på huvudet. En brun liten fläck mitt på huvudet. Stor fläck vänster sida och en stor ovan svansroten. 












Tik 2: 
Vikt 277 gram
Tecken: Vit med bruna fält på varje sida om huvudet. Öronen övergår nästan i svart längst ut. 
Tik 3.
Vikt 294 gram
Vit med stora bruna fält på var sida om huvudet och båda öronen mörka. En större brun fläck mitt på ryggen. 
Tik 4: (minstingen) 
Vikt 204 gram
Vit med flera ljust bruna tecken. Brunt huvud med vit läs. Brun fläck vänster sida. Liten brun fläck mitt på ryggen och brunt svansfäste. 
Hanen: 
Vikt 306 gram
Vit med bruna fält runt ögonen. Vänster öra är litet brunssvart, det andra är vitt. Inga mer tecken. 

Nattens tystnad...

Natt. Alldeles tyst är det. Alldeles alldeles tyst

Eller nja, det är en sanning med modifikation.

För när jag skärper min perception registrerar jag flera ljud.

Tick tick tick tick tick…

Ett rytmiskt tickande hörs från köksklockan på väggen, en klocka jag gjorde för massor av år sedan i tekniken glödritning/akvarellpennor. (och nej, det står inte "cider" utan "lider". Utan vin och bröd lider kärleken nöd... 



Det spritter och sprakar i vedspisen. Jag har luckan öppen, endast för njutnings skull. Fröjden att se lågorna och tydligare höra sprittandet. Men lämnar jag köket så stänger jag den. Rädd för glöd och flagor som kan komma ut på villovägar.

Några klagande gny och gnäll hörs från någon hundvalp som inte kommer åt sin spene. Eller som håller på att trängas bort från sin befintliga spene av någon annan, större, starkare och kanske hungrigare, som i sin girighet tränger undan den som just tuttar.

Det hörs ett knastrande ljud när Randis äter torrfoder på bänken, som jag hällde upp bara för en liten stund sedan.

Fast det är natt gör djuren mig sällskap. Tittar lite på mig men ger mig inte så särdeles stor uppmärksamhet där jag sitter i stearinljusets sken vid min dator. En syn de är vana vid. Tror inte att de reflekterar över att det är natt eller dag.

Ett dovt kurrande ljud hörs underifrån bänken. Det visar sig vara katten Oscar som ligger i hammocken, vilken hänger på det gamla tjocka elementet med vattenburen värme, och som njuter så pass att han spinner högt och ljudligt.  

Något fräser till med ett lågt, liksom ihåligt ”poff”. En olycksalig och dumdristig fluga flög för nära stearinljusets låga och brände vingarna och blir hjälplöst liggande på bordet och jag får hjälpa till att avsluta dess lidande.   

Jag noterar mjuka men frenetiska ljud från kattungars fötter som rusar genom rummen i sin lek som i nästan stund abrupt kan avlutas för att de plötsligt tröttnar, lägger sig och faller i djup sömn i korgen intill det varma sköna elementet.

Det hörs ett svagt surrande från min laptop som står på kökets höga barbord. Där jag numera alltid vill vara och arbeta. Inte uppe i skrivkammaren.

Det som om det hände något där uppe i skrivkammaren under sommarens fruktansvärt intensiva tid då Bak & Glädje skulle färdigställas. Det var ingen bra tid, inga bra känslor som kringgärdade främst julimånaden då det blev en tidspressad röra av alltsammans som rubbade dygnsrytmen där bak den svarta mörkläggningsgardinen. Och sedan dess kan jag liksom inte jobba där uppe. Vill inte gå in i rummet. Det är som om hela negativismen ligger kvar i väggarna. I rummet. Nej, där kan jag inte vistas.

Måste ned hit. Till köket. Ljuset. Värmen. Vedspisen. Djuren.

Men jag hoppas det är övergående. Den där motviljan mot att vistas där uppe. Annars så måste vi göra något annat drastiskt med rummet. Det kan ju inte bara stå där i dunklet och sprida dåliga vibbar. Jag har ju alla mina bilder där i den stationära anläggningen så ibland måste jag upp där, in där. Men jag gör bara det jag måste, letar reda på det jag behöver, levererar det jag ska och sen hastar jag ned hit igen.

Känslor. Visst är det konstigt med hur de lägrar oss? Dem styr man inte över.

Och absolut inte under vargtimmen.

Då är det som om tankarna får fritt spelrum. Då far tankar och känslor och strömningar och nyanser fram och tillbaka i blodet, i hjärnan, i själen, i hjärtat...

Drar fram och rycker tag i känslospröt och grubbelstubiner lite här och var.

Får igång funderingar.

Överväganden.

Rannsakningar.

Ifrågasättanden.

Grubblerier.

Planer.

Reviderade planer.

Oj, nu gnyr det igen i valplådan. Jag plockar lite med valparna och erbjuder vatten till mamma hund som dricker girigt.

Min fina skyddstomte Bengt, sitter intill valplådan och vakar ömsint över familjen hund. 



Kattungarna, som slumrat en stund, sträcker på sig, gäspar vällustigt och börjar se sig omkring efter nytt bus att ägna sig åt, påfyllda med nya krafter efter sömnen och hoppar ur sin korg.

Det surrar till i mobilen, kanske är det någon av mina vänner ute i världen som har annan tidszon som skickar nån hälsning.

Pumpen i källaren går igång.

Hm…

Nä, det är nog inte så alldeles alldeles tyst.

Trots allt. 

Önskar er alla en fin fredag!!! 

onsdag 19 oktober 2016

Onsdag


Gomorron alla godingar!

Här i stugan är det barnkammarverksamhet för både kattungar och valpar – samt en o annan förvirrad tant.

Kattungarna har börjat äta fast föda, vilket i sin tur resulterar i att kattlåda har aktiverats i huset – något jag INTE gillar att ha. Varför, undrar du kanske? Jo, därför att alla de VUXNA katterna äslkar detta!!!

För det verkar som att de, när de vet att kattlådan finns här inne, så går de och håller sig utomhus hela långa natten, eller dagen, för att riktigt ”spara sig” tills dörren öppnas och de kan rusa in och sätta sig och tömma tarmen i kattlådan. Grrrrrr. Jag har ju den egentligen bara för att göra kattungarna rumsrena, ty ingen människa köper eller vill ha en katt som inte är rumsren. De brukar vara mycket lättlärda faktiskt. Katterna alltså, inte kunderna... 



Annars är här just nu en smula rofylldhet. Den är dock över alldeles strax, rofylldheten, ty jag ska strax sätta full fart eftersom det är onsdag och därmed undervisning på Ädelfors Folkhögskolan idag.

Mamma hund har fått frukost och varit ute. Det senare sker med intensitet ska ni veta, hon kan inte komma tillbaka in till de små fort nog, du milde, det är så hon sladdar när hon tar kurvan här i köket bort mot valplådan. När hon hoppar i blir det ett fasligt gnyande, knorrande, krypande och gnällande och det tar en bra stund innan hela familjen kommit till ro igen och alla de små funnit varsin spene och lagt sig tillrätta invid mamma hunds trygga mage och famn.

Jag tvingar mig bort från valplådan för att ta tag i min egen dag. Måste slå på stort och tvaga mig litet inför den civiliserade tillvaro som väntar mig.. Idag har vi tema Filmrecensioner på schemat vilket verkade intressera eleverna - något som gör mig glad ty jag tycker om när de blir berörda och engagerade.

Idag ska jag alltså lämna Mini ensam hemma med sina små, det tar emot men jag är ändå hyfsat trygg då jag har följt henne nu i två dygn och sett hur otroligt omtänksam och duktig hon är. Och kattungarna, som innan valpning, gärna lade sig i valplådan, går inte dit alls, ingen går dit nu av de andra djuren och man kan återigen fascineras av djurens tysta språk och kommunikation.

Så, govänner, låt oss önska varandra en jättefin onsdag och göra allt det bästa av denna dag!


Puss o kram och lite valpgny från oss här i stugan!

måndag 17 oktober 2016

VALPARNA HAR FÖTTS!!!

Hej kära ni! 

Jag är nästan lite vimmelkantig av allt som händer och sker. ”Det är mycke nu”, som man brukar säga. Tänk, förra måndagen grät jag floder ty då hade Alfons, som troget funnits vid min sida i nästan 14 år, slutat sitt jordeliv och flyttade till hundhimlen.

Idag, denna måndag, kom nya små vovvar till oss som vore de gudasända. Natten var jobbig ty Mini kom inte alls till ro. Inget var bra, hon riste och flämtade och kunde inte finna någon ställning som var bekväm. Hon ville ut och kissa mest hela tiden men kom lika fort in igen ty det var inte mycket att släppa ut.

Tidigt på morgonen satte jag mig på golvet bredvid valplådan och mest bara satt där, nära, klappade lite ibland men fanns mest bara där intill. Då kom hon till ro till slut och när hon slappnade av så började krystningarna komma igång.

Hon är ju förstvalperska så jag var osäker på hur hon skulle agera men hon var fantastiskt duktig, om än en smula orolig, som om hon inte förstod riktigt vad som hände. Så gick vattnet och snart därefter kom nummer ett. Kritvit på hela kroppen förutom på huvudets sidor och öron, och hon blir nästan helt svart längst ut på öronen.

Två till följde sedan. Alla vita med bruna tecken, precis som pappa Ell-Ell's Son of Spartacus, norsk och svensk utställningschampion som ägs av underbara Ulla Bilock-Heyl.

Själv fick jag mer eller mindre panik för jag hade ett föredrag inplanerat klockan 12 och jag ville INTE lämna Mini ensam. 

Det slutade med att Husfar, han som bär o trälar, fick ta ledigt några timmar från jobbet och vara assisterande barnmorska när jag var tvungen att dra på mig civiliserad klädsel, packa dator, böcker och annan bröte, och kasta mig iväg mot Staden.

Husfar förlöste två till medan jag stod på en lokal i Staden och försökte vara så närvarande jag bara kunde, trots att tankar och känslor var i gungning och jag bara hade velat köra hem igen. Bums.

Så när jag äntligen kom hem låg här inte mindre än FEM underverk tillsammans med det största underverket av dem alla – mamma Mini!

Det gnyr lite ibland när någon av valparna inte kommer åt spenen som den vill, eller har hamnat lite vilset i lådan. Annars är det tyst och endast små smackande kluckande ljud hörs när de små redan dricker girigt av mammas så viktiga råmjölk.

Nu vill jag helst inte åka hemifrån på två månader… Men, jag är mycket väl medveten om att schemat, agendan och almanackan visar på något helt annat än hemmavistelse.

Så man får göra som med allt annat i livet – njuta och mysa så mycket man kan – när man kan…

Och vill du, så får du gärna följa med på de här valparnas resa vidare i livet.

Valpgny och Tantfniss,

Maxi (jag) Mini & Co






Vår helg




Hej! 
Så är det måndag igen och en ny vecka står för dörren. 
En vecka då vi förhoppningsvis begåvas med några små valpar. 
Mini är jättetjock nu och det dansar under handen när man ligger och kramar hennes mage. 
Så oerhört spännande! 

Helgen har gått i full fart. Som vanligt. 
Jobbade med bokföring under lördagen. 
Sedan trevligt mysigt och kärleksfullt firande av dottern som fyllde år. 

Därefter Höstfrukost i Nävelsjö Bygdegård som sockens fantastiska bygdegårdsförening styrt till med. Peder Losten stod för underhållningen. 

Sen höstade vi en del i trädgården och Husfar fortsatte jobba i källaren. 

Jag gjorde god middag bestående av marinerad älgfilé och duchesspotatis lagad på ekplanka i ugn. 

Sen var det minsann två trötta torpare som tog med sig sina vovvar upp i sängen och la sig för att sova - redan halvåtta! 

Önskar dig en fin start på veckan!!!