lördag 11 februari 2017

KalasFörberedelser

Helgmålsringningen från kyrkklockorna har ebbat ut efter att de genljudit Nävelsjös socken. Man borde således ta vila. Men i morgon stundar kalas och tant här i huset har fullt upp som kalaskokerska.

En stor kastrull med ett visst innehåll står utomhus, jag har rafsat samman massor av snö mot den för att påskynda avkylningen. En annan form står på vedspisen, som nu är kall, med tre lager folie runt sig och en tredje maträtt ligger och drar i dubbla påsar.

En jättegryta är utburen på balkongen där den får stå i skydd från allsköns förvetna och hungriga djur, och det är den gryta som innehåller själva basen till morgondagens middag. I skafferiet ligger allsköns detaljer som jag inte kan börja tillaga och förädla förrän i morgon för dess bästa spänst.

Talar jag i gåtor? Nja, det är inte avsiktligt men vi har en liten tävlan inom familjen att på förhand försöka gissa vilken mat som kommer serveras på kalasen. Det är faktiskt ganska roligt. Ibland lyckas man träffa rätt men påfallande ofta så lyckas vi inte, ty den familj i klanen som håller kalas är oftast väldans påhittiga och gör rätter som man inte alltid har förväntat sig.



LillDräng och Husfar har slappat vid teven och tittat på ett par filmer som LillDräng själv hade med sig hit. Nu sitter LillDräng, storförtjust, vid min nya dator och skärm och spelar medan Husfar sanerar sig och förhoppningsvis får jag snart lite hjälp av honom här i köket i afton.

Jag behöver inte bli uttråkad, dock, ty katterna visar så stolta upp sina akrobatiska färdigheter för mig.






Önskar er alla en härlig löddasafftån!

Puss 

fredag 10 februari 2017

Vådliga Hickbekymmer


Lilla valpen Dagny drabbas då och då av hicka. Som för en stund sen, klockan var bara runt tre på natten och allt var ännu var mörkt och tyst.

Hon hickar så hela hennes kropp rister och skakar av varje hickning. Verkligen hela kroppen. Jag brukar lägga min hand på henne så hon inte ska fara ur sängen när hon hickar som värst.
Började osökt tänka på vad som skulle hända om jag själv drabbades av samma kraftiga hickande mitt i natten! Du milde!

Befarar att kroppen, som ju är i paritet med flötet på ett metspö (med det menar jag inte att jag på något vis är bakom flötet) skulle sättas i rörelse efter några kraftiga hickningar.

En rörelse som skulle vara svår att hejda eftersom en sfäriska lekamen som börjat rulla ju är som en slags evighetsmaskin, som en leksaksskallra med en invärtes kula som gör att den rullar länge, länge efter att den har satts i rörelse.

De bitvänliga handtagen på var sida om skallran hindrar emellertid att skallran rullar runt helt och hållet utan får den istället vagga fram och tillbaka, fram och tillbaka – till glädje för fascinerade och beundrande barnaögon som med närmast skelögd blick följer den färgglada leksaksskallrans till synes oupphörliga rörelser.   

Hm….

Tankarna far hit och dit där jag ligger i sängen med min hand över den vådligt hickande lilla valpen Dagny vars hela kropp liksom studsar när hickningen far genom kroppen.

Omedvetet drabbas jag återigen av funderingarna om vad som skulle hända om jag drabbades av denna åkomma mitt i natten. Hickning med stort H, menar jag, inte av funderingar ty det är jag ständigt drabbad av.

Men – så erinrar jag mig tankegångarna jag nyss hade. Om leksaksskallran. Om insikten att dess handtag på sidorna hindrar att den rullar runt helt och hållet.

Det måtte ju betyda att om jag skulle drabbas av megahickning mitt i natten, så skulle ju armarna, likt skallrans handtag, hindra att jag far ur sängen.

Insikten känns betryggande. Lugnande.

Jag lägger mig på sidan, känner Minis värme ovan mitt huvud där hon lagt sig på min kudde. Jag kurar ihop mig med Dagny och trycker henne mot mitt bröst. Och si, hon slutar att hicka!


Så somnar vi om, lilla Dagny, hennes mamma och hennes matte … 

onsdag 8 februari 2017

DEN MYSTISKA MUFFINSEN

I morse när jag kom in i ”mitt” klassrum, stod där en muffins, alltså ett bakverk, i en veckad pappersform, placerad just vid min arbetsplats, precis framför min stol.

Samtidigt var det så att redan när jag kom, var dörren upplåst och lysrören tända, så jag förstod att någon varit där före mig.

Men nu var det bara jag här, så när som på muffinsen då...

Strax därpå kommer Biträdande Rektor in, hon pekar på muffinsen och frågar lite klämkäckt (eller kanske förskräckt, eftersom hon typ väger hälften av vad jag väger, om ens det, och därmed har all anledning att klentroget glo på sötsaken och tyst tänka att, öh, behöver hon verkligen stoppa i sig den där…)

Så du har med dig eget fikabröd?

Jag replikerar genast och säger att det inte är min utan någon annan som placerat bakverket just där.
Medan vi pratar, biträdande rektor och jag, plockar upp alla mina saker (har med mig massor med saker varje gång jag åker till skolan, dator, högtalare, stearinljus, böcker, kritor, pennor, tändstickor, bildkort, ljusstakar, necessär och annat rysligt nödvändigt).

Bakverket står där helt stilla i sin veckade kjol och övervarar allt som händer och allt som sägs.

Plötsligt kommer Föreståndaren som ansvarar för en av elevgrupperna in. Hon säger att jag tyvärr inte kan vara där i salen idag, varpå jag börjar packa tillbaka dator, högtalare, stearinljus, böcker, kritor, pennor, tändstickor, bildkort, ljusstakar, necessär och annat rysligt nödvändigt ned i mitt slukhål till kasse i storlek XXXXL.

Då får Föreståndaren syn på muffinsen, som står där och ler så försåtligt mot oss, och frågar mig. 

Så du har med dig eget fikabröd?

Till saken hör att även Föreståndaren är spenslig och finlemmad i sin kroppskonstitution så det är inte så osannolikt att även hon gjorde en inre mental liten frågeställning huruvida det var nödvändigt att undertecknad skulle stoppa i sig nämnda bakverk.

Nä, den är inte min, jag trodde den var din, sa jag.

Hon tittade på muffinsen som vid det här laget började ha en aura av mystik dansande runt sin veckade kjol. En liten bekymmersrynka uppstod mellan ögonbrynen. På Föreståndaren alltså, inte på muffinsen.

Nä den är inte min, hm, det måste vara Assistentens då, sa Föreståndaren. 

Nu kände jag närmast en iver att lämna muffinsen och tog min jättetunga kassa med de jättemånga sakerna och vaggade bort mot det klassrum till vilket jag och min skrivargrupp nu blivit hänvisad.

Där möblerade jag om till en trivsammare sittning och började sedan plocka med alla persedlarna i kassen för fjärde gången denna morgon fast klockan knappt var halvnio!

Jag försökte få lite ro i huvudet att tänka på dagens upplägg innan eleverna kom och var faktiskt glad över att ha fått lämna klassrummet med det stora mystiska muffinsäventyret, bakom mig.  

Men medan jag fixar med alla mina pinaler öppnas klassrumsdörren och den ovan nämnda Assistenten sticker in sitt söta huvud och säger med fast och bestämd röst;

 Nä du, det är inte min muffins!

Och så drar hon ut sitt huvud, stänger dörren och går därifrån.

Allt jag önskar nu är att allt som har med den däringa muffinsen skulle upphöra!

Att den skulle sluta att existera. Försvinna.

Ätas upp.

Av någon.

Allt jag ville var att få lite arbetsro. 

Jag började om, satte upp affischer på väggarna, affischer som gav en tydlig bild av övningarna vi skulle jobba med. Jag fick igång datorn och skulle just koppla samman min dator med min högtalare då dörren till klassrummet öppnades igen.

Det var Assistenten som anlände, rak i ryggen med ena handen utsträckt framför sig. I handen höll hon – MUFFINSEN!

Hon ställde den intill min dator och sa:

Jag ställer den här, för den måste ju bara vara din!

Lika snabbt som hon kom, lika snabbt försvann hon igen.

Jag stirrade klentroget på den numera mäktigt mytomspunna muffinsen. Jag stirrade och stirrade.

Insåg att i vilken sekund som helst så börjar den vifta med några hastigt uppstådda vingar, sen kommer den att lyfta, börja blinka i olika starka metallicfärger för att sedan lika vackert som gäckande sväva omkring i klassrummet.

Jag avbröts i mina starka muffinshallucinationer när eleverna började komma. Stoppade lite diskret undan muffinsen och så ägnade vi oss åt skrivande, och jodå faktiskt, så släppte jag tankarna på Den Mystiska Muffinsen.

När man har roligt går allt så fort så plötsligt var det dags för fika. Väl framme vid matsalen träffade jag mina andra två Kollegor i tillvalsämnena.

En av dem bredde ut armarna och gav mig en, citat Kollega ”en försenad födelsedagskram”.

Sen sa Kollegan: 

Jag hoppas du har sett muffinsen som jag ställde in till dig på ditt bord … 

tisdag 7 februari 2017

SPYOR SOCIALISERING & MUSJAKT.

Idag på morgonen fungerade inget här med datorerna. Upptäckte ganska omgående varför. Avbitna av hundar i vilka det dväljs en hel haj…

Insåg att jag var tvungen att ta mig till Staden för att råda bot på den uppstådda situationen.

Och så tänkte jag att när dagen ändå var förstörd, vilket jag anser att den är när jag tvingas resa från gården i på grund av fnuttiga ärenden, jobb är väl en sak, men för att handla eller tockna ting så är det ju rena natta. Då går solen ner. Det blir sandstorm och solstorm på en och samma gång. Det blir deklaration, revision, menstruation och avstämning i kassan på maxi. Så illa är det.

Så, som sagt, när dagen ändå var förstörd och jag stod inför fullbordat faktum – att jag var tvungen att resa till civiliserade trakter för att inhandla nödvändig utrustning, den som en valp med synnerligen vassa och kliande tänder försåg sig av till frukost idag – så tänkte jag att jag kanske skulle ta med hundarna och miljöträna och socialisera dem en smula.

Sagt och gjort.

Snofsade till både tant och tikar, letade fram den stora hundburen, filtar och fällar, koppel och halsband och så stuvades både ekipering, djur o Matmor in i bilen.

Vi hann nästan ända fram till Staden då det skedde en kraftig vomering i buren. Rysligt otrevliga dofter kom omedelbart som en påföljd av det skedda. Nu var goda råd dyra.

Ringde till Husfar, som ju har ett ”riktigt” jobb, till skillnad från någon annan tvåbening i just den här familjen, och det fungerade att jag kom till hans jobb. Där lyftes både bur och hundar ut och in i en tvätthall och sanering vidtogs.

Därefter hälsade vovvarna på alla ”kummungubbarna”

Det var värst vad de är klädda i rysligt färgglada kläder, di där gubbarna, sa Dagny.

Ja, precis! Du, de påminner ju om de däringa reflexvästarna som Matmor tvingar på oss hemma på gårn för hon hävdar att vi inte syns i snön, sa Mini.

Strax stoppades de båda vovvarna ånyo in i en bur, nu renstädad från vomeringen. Husmor åkte vidare till en affär men där fick inte hundarna följa med in. 

Och där utspelade sig det mest besynnerliga!

Trots att det var en riktig affär i en riktig stad med riktiga människor i en riktigt civiliserad miljö så kom det en mus spatserande mellan hyllorna. Öh? Jag glodde på musen. Musen glodde på mig.

Säg inget, pep musen.

Självklart inte, pep jag.

Så jag sa inget utan tänkte att han, musen alltså, nog finner på råd och tar sig ut från affären, som för övrigt icke var en mataffär.

Men si, en annan kund fick också syn på musen. Denne kund hade inte samma djurvänliga, toleranta och sympatiska syn på att möta en mus i affären utan han ropade högt till någon bakom disken att:

Öh, ni har problem med husdjur!

Eller sa han kanske musdjur?

Det var en illuster syn medan tre män hjälptes åt att fånga nämnde mus. Till slut lyckades den mest fingerfärdige och snabbaste av dem att helt sonika sätta en blomkruka över musen. 

Där satt den nu i krukan som för övrigt var vackert och färggrant dekorerad på utsidan och sannolikt helt dystert svart inuti. Bara ett par sekunder efter så öppnades dörren och en kund kom in, en ung kvinna.

Som på given signal och outtalad överenskommelse så rätade alla karlarna på ryggen och tittade liksom bort från krukan och låtsades som ingenting. 

Någon hastade fram till den unga kvinnan och frågade om han kunde hjälpa henne med något medan någon annan lite diskret och sakta med skobeklädd fot sköt den lilla upponedvända blomkrukan, som just nu istället tjänstgjorde som råttbo, litet mer in i skymundan.

Ja, du milde. Synnerligen underhållande. Rent av vederkvickande!

Gjorde mitt ärende och började därefter åka hemåt. Hann bara just utanför femtio-skylten innan Dagny återigen började spy. En sur och unken stank spred sig i bilen. 

Men det var bara att härda ut.

Hem och ut med hundarna. Bära ned bur och filtar i källaren, tvätta både den ena och den andra. Och nu är både hundarna och jag helt utslagna, det tar på krafterna att försöka socialisera och miljöträna hundar.

Oops, nu reste sig både Mini och Dagny på sina vackra huvuden.

Vafalls? Socialisera hundar?

Det är ju VI som försöker socialisera Matmor – och DET är inte det enklaste. Inte undra på att vi är utslagna nu…  



måndag 6 februari 2017

Intensiv Helg

Packad o klar. Ja inte jag, men bilen.
Fredag lunch ger jag mig iväg
Nu har jag fått ordning på tekniken i den fina Landsjökyrkan i Kaxholmen där jag höll en föreläsning på fredagskvällen.



FULLSATT lokal  !!! Vilken glädje!!! Sådan gemenskap!!!

Fick, som alltid, mitt favoritrum på mitt favorithotell
Familjen  Ericsons City Hotel i Jönköping - kolla på http://www.cityhotel.se/.  

Nu har SmåLit, alltså Smålands Litteraturfestival, kört igång på
Jönköpings Stadsbibliotek och Jönköpings Länsmuseum

Tre härliga författare som ger ut sina böcker på Isaberg Förlag liksom jag.
Från vänster Monica Karlsson,Ann-Chrarlotte Fägerlind och Per Malm.

Här ser vi Jonny till höger. Jonny från Arabusta som medverkar i min BakGlädjeBok.
Han var med hela dagen i Jönköping och bjöd på sitt kaffe och annat gott. 

Författaren Monica Karlsson och Fotografen Ann-Charlotte Fägerlindt

Min innerligt älskade vän Lina, alias Ninna Ekman, kom till SmåLit med
presenter och paketer och hennes underbara pappa sjöng:
Jag må hon leva - för mig. Jag blev SÅÅÅÅÅ GLAD

Smålands störste Folkdräktsentusiast Ola Depui, som bland annat  jobbar
 med Folkdräktsmarknad, se: http://www.folkdraktsmarknad.se/
hälsar, bockar och bugar inför regionen Jönköpings kulturchef Jörgen Lindvall

Att få signera sina böcker är en syssla man gör med
stor kärlek, tacksamhet, glädje och respekt!


Underbara journalistkollegor!!! Anki och Peder Losten samt Yvonne Teiffel


Smålands Författarsällskap. Före detta ordförande Erik Lindqvist och
nuvarande ordförande Carin Rickardsson




Täpp Lars och hans manager och kollega och vän Ola Depui

Hemfärd om kvällningen i vinterlandskap 

Möts för sista gången av både Dagny o Dylan. Snart lämnar Dylan oss för gott.... 

Du milde vad mycket spännande som väntade mig hemma.
Det ÄR verkligen roligt att fylla år!!! 

Tyvärr var ingen hemma alls så jag passade istället på att ta ett mycket välbehövligt bad 
i fotsalt för mina stackars värkande fötter

Och till detta got jag den lilla flaskan skumpa som jag faktiskt köpte
till Nyårsafton, men då lade vi ju oss redan halvnio...
Men NU var det läge!!!
FÖDELSEDAGSSKÅL!

Underbara brev, vykort, presenter och blommor väntade på
att en nyfiken tant skulle glytta o lyfta på förlåten...
Det gjorde jag mer än gärna.... :-)

En sista stund tillsammans innan Dylan Dog flyttar till sitt hem... 


Älskade underbara rara vännerna Täpp Lars, Ola och Jocke uppvaktade mig på SmåLit!

Lille Gottfrid bodde hos oss i helgen, men det var ju mest Måfa som var hemma...

Man får göra det så kul som man bara kan...
SmåLit i Gummifabriken i Värnamo 5 februrair 2017





Kommer hem sent på söndag kväll - bara för att hitta fina presenter!
Helt helt helt bedårande lammskinn, frän ljusstake och ett fint vårligt blomarrangemang!!!! 

Nu är allt som vanligt .  jag är hemma och lagar mat. Långkok på vedspisen...