fredag 5 mars 2010

VÅRTECKEN - eller...




Meterologiska förståsigpåare påstod att VÅREN kom till Skåne idag. Än sen, fnös jag, då jag hörde det, den kom hit till gården igår. I gårdagens vintersol satte jag mig nämligen en stund ”i lutan”.

Att ”sitta i lutan” är ett av gårdens mest säkra vårtecken!

Uttrycket ”Sitta i lutan” är här på gården vanligt förekommande och förknippas med nöjsamhet och sinnlig njutning. I praktiken innebär det att en stunds paus i arbetet – o förlägga den till den lutande byggnad som finns längs med lagårdsväggen. Alldeles intill dyngestan. Bak lagårn. En undanskymd plats. Inte fä- men folkfri. Det senare är liksom poängen...

Om sommaren sitter man bland krukor, odlingar, jord och – höns. Läget är rätt i söder med gassande sol. Om vintern har ”sitta i lutan” en annan innebörd. För det första existerar inget sittande i lutan förrän den värsta vintern är överstånden. Eller åtminstone då man tror att den är det. Det var just vad jag trodde igår. Men vad gör man när man "sitter i lutan"?

Jo, då bär man fram något som får utgöra sittmöbel. Kanske en blomkruka, ett mjölkspann eller en gammal huggkubb. Sen söker man ett någorlunda vindstilla läge, fäller upp polarjackans krage, drar ned ryssmössan och sträcker fram det stackars vitbleka ansikte som finns där emellan. Nu ska ansiktet minsann få möta Solen! Denna tingest som ansiktet inte mött på sisådär ett halvår.

Där satt jag alltså på en upponedvänd gammal blomkruka. I lutan. I ett snålt vinande tvärdrag, ganska mitt emellan den snökedjeförsedda trotjänande lille MF-traktorn och märrarnas utebox. Försökte åberopa ett inre lugn. Övertala mig själv om att detta är så kallad kontemplation. Avkoppling. Bonn-Spa.

Jag sluter ögonen och njuter. Nåja, försöker. Tänker tappert att detta är ju ett vårtecken!!!
Varseblir ljudet av hästarnas käkar, metodiskt tuggande sitt middagshö (gör mentala memoreringar inför hembygdsföreningens årsmöte.
Uppfattar ormvråkens rop, han har kommit tidigt i år (kommer på en diktrad till Husfars kollegas födelsedagskort).
Blinkar och besväras av de ammoniakgaser som åsamkas av hästarnas gång på gång släppta spillning (tänker ut rubrik och ingress till pågående reportage).
Hostar på grund av de dammoln som virvlar upp inne i lutan när getterna, som jag släppt lösa en stund, gör krumbukter och rivstarter (bestämmer kvällens middag).
Blir irriterad på de stökiga hundarna - tikarna löper och hannarna trånar (erinrar mig handlingar som måste komplettera bokslutet).
Hajar till när gåsen biter mig i benet (kommer på en bra ingång i morgondagens intervju).
Rynkar på näsan åt den förfärliga doften vilken med all önskvärd tydlighet förmedlar att katterna börjat marsa (borde beställa nya färgpatroner till skrivaren).
Ser en luggsliten kråka sitta och vingla i vinden längst upp i storgranen (hm, gav jag Åzzy hans tablett i morse).
Sluter ögonen igen. Ger mig själv en förnumstig kålle-redig-påminnelse om att jag ju ska koppla av. Ja, just det. Slappna av. Inte tänka på rubriker, handlingar, middagar, ingresser, årsmöten… Okej.

Börjar faktiskt koppla av. I flera sekunder.

Hoppar sen högt! Lyfter från stolen. Får en smärre chock. En fonetikchock!
Hinner uppfatta ett dovt motorljud innan en hög gäll gräll och helt fruktansvärd trudilutt skarpt genljuder i luften.

EN GLASSBIL!!!

Vad ända in i glödheta??? Hur i jisse namn har en sån hittat ut hit? Till vår lagårdsgata? I djupaste Småland? Chocken över denna, vad jag uppfattar som närmast utomjordiga, inkräktare får mig att krypa ihop där bak i lutan. Göra mig liten (omöjligt) i avvaktan på att detta yttre hot ska avlägsna sig.

Skakad över den glassbila inkräktaren och alldeles uttröttad av den mödosamma verksamheten att ”sitta i lutan” stapplar jag in. Tänder i vedspisen i ett försök att tina upp min nedfrusna lekamen - för att inte tala om ansiktet... Så beklagar jag mig för Husfar. Till min förvåning bryts hans anletsdrag i något som, om jag inte visste bättre, kunde liknas vid ett leende, varvid han utbrister:

- En glassbil? Det är vad jag kallar VÅRTECKEN!

onsdag 3 mars 2010

Jag ger dig min morgon...





Naturen bjuder på grandiosa och storvulna scenerier. På hög nivå!

I gryningen då jag stegade mot lagårn för att börja dagens sysslor gjorde mångubben tvärtom. Han tog fritt och sänkte sig långsamt ned i väster. Valde den smidiga vägen ned via ledningsgatan. Antagligen trött efter nattens ihärdiga lysande. Förvisso tycker jag inte att hans nattliga lysande är så lysande eftersom jag påverkas av hans lyskraft. (Nä, inte till det bättre...) Men hans sorti idag var hur som helst alldeles lysande. Skådespel på hög nivå!

Knappt hann jag göra klart lagårdssysslorna förrän jag såg ett annat ljus försiktigt söka sig fram över markerna bak lagårn. Långa skuggor började smyga fram över böljande snö. Skuggorna, som i månens sken nyss strök iväg åt öster, låg nu istället i mjuka formationer i västlig riktning. Dramatik på hög nivå!

Döende lövträd, där endast tickorna frodas, står som trygga köldfrusna monument, accentuerar den växande branden i väster. Tillfrusen nejd som vällustigt, nästan ödmjukt, tar emot solens glöd. Kylslaget blå och purpur möter hett brandgult. Rekvisita på hög nivå!

En natt slutar - en dag börjar...
Du jag tror vi flyr rakt in i solen.
Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag
Lyrik på hög nivå!

A´la Fred Åkerström

tisdag 2 mars 2010

Öppen trädgård med egen skrämma











En strålande vacker morgon! Det gör det hela lite, lite mer fattbart. Vilket, undrar ni? Jo, det här med trädgården. Den glada tidningen Land, som en hängiven landsbygdsälskare som jag självklart läser, skrev häromdagen om Öppen Trädgård. Sommarens julafton. För alla trädgårdsälskare vill säga.

Öppen Trädgård innebär att ett gäng utvalda privatträdgårdar öppnar sina grindar under en dag i juli. Då trädgården prunkar som mest. Växtkraften dånar och allehanda blomster liksom tävlar i fägring, form, färg och fåfänga. Dofter icke att förglömma. Mmmmmm. Jag får faktiskt gåshud när jag i sinnet åter förnimmer känslan av att barfota och i nattsärk vandra runt i trädgården, tidigt, tidigt om morgonen med kaffekoppen i ena handen och kameran i andra. Stoppa näsan i en daggvåt ros och förledas av dofterna som inte låter sig beskrivas.

- Ska du inte gå in snart, jag vill höra lite fågelkvitter men som du ser ut skrämmer du iväg varenda fågel, ropar Husfar ibland.

Medan jag bär en inre övertygelse, eller snarare förhoppning, att det är folk, och inte fä, som rädes den synen. Vilket ju passar mig bra…

Hur som helst så stod det i Land om Öppen Trädgård 2010. Men jag måste erkänna att det känns en smula fjärran. Till och med för mig, som har en ganska vidlyftig fantasi och generöst tilltagen föreställningsförmåga.

Trädgården känns allt annat än öppen. Snarare tillstängd. Innestängd. Draperad i lager av snö och köld, frost och kristaller. Begravd under enorma mängder tung snö. Tynande. Tyst.

Men genom decennier, århundraden och sekel har sakernas tillstånd alltid justerats. Till slut. Det kommer en dag då vintern kapitulerar för mjukare och ljummare vindar. Vindar som slår knockout på slumrande rötter och milt, eller omilt, purrar vegetationens vilande växtkraft.

Och nu har ännu ett månatligt blad lossnat och fladdrat ned från väggens almanacka. Det långa vinterklingande namnet februari har bytts till mars. Vars namn innehåller nyanser som är väsentligt mer oförutsägbara. Kan betyda vinter, kan betyda vår. Oftast ett skönt virrvarr av både och.

Tveksamt vågar jag snegla åt vårens första varsamma kaxiga knoppar och blomster. Gläntar försiktigt på locket till tanken, förhoppningen, att den idag så innestängda trädgården snart, nåja, kommer bli frodigt famnande, grön, skön och öppen igen.

Om det blir med eller utan fågelkvitter lär visa sig. Men fågelskrämman kommer finnas där! Ta det som ett löfte – eller ett hot…