Tiona är död

I fredags föll mörkret. Över gården. Över sinnena. Över oss.

Gamla fina Tiona blev återigen liggandes ute på den blöta kalla marken och kunde inte komma upp för egen kraft.

Vi försökte på alla vis att hjälpa henne men hon var kraftlös. Orkade helt enkelt inte.

I gränslös förtvivlan fick beslutet fattas. Fruktansvärt svårt.

När det var fattat knäppte jag upp grimman och drog för sista gången av henne den.

- Nu är du för alltid fri gumman, viskade jag medan jag sakta drog av henne grimman.

Jag satte mig på den blöta marken intill, höll i hennes stora huvud och smekte och grät och pratade. Slöt hennes öga och bad henne slappna av, pratade minnen, grät och hulkade ibland men lugn och stark i andra stunder.

Tionetta stod alldeles intill mig, stod alldeles stilla med huvudet nedböjt alldeles nära mig, blåste litet varm andedräkt i min nacka. Vi var som en treenighet som var samlade ihop en sista gång.

Vi tog ett ytterst smärtsamt och tårdrypande farväl. Jag och Tionetta tog farväl av vår Tiona. Tiona tog farväl av oss - och av livet självt...

Nu är sorgen tung att bära. Både för mig och Tionetta. I 24 år har gamla Tiona varit min följeslagare genom livet. Nu är hon borta. För evigt.

Jag grät mig till sömns på fredagskvällen och när morgonen randades krävdes en oerhörd kraftansträngning för att samla ihop mig själv och alla böcker, vykort, almanackar, duk, möbler, ställ och affischer och åka till Julmarknaden i Ljunga Park där jag sedan länge hade lovat att ställa ut.

Jag var så svullen runt ögonen efter alla tårar att jag inte kunde läsa, ögonen värkte. Men jag tog mig genom dagen, brast ett par gånger men min viljeansträngning inombords gjorde att jag i alla fall höll ihop hela dagen.

Däremot blev det ingen Vernissage för mig. Där tröt kraften. Hemskt men sant så orkade jag inte åka dit. Så trist, snudd på bittert. Att när jag för första - och enda? - gången blivit uttagen att delta i Årets Länssalong så är jag så bedövad av sorg att jag inte kunde delta. Och ikväll är det stor jubileumsfest för Nävelsjö Hembygdsförening där jag varit ordförande i många år - men inte heller där orkar eller kan jag delta.

Men idag har det varit lite lugnare. Vi försökte släppa ut Tionetta lite, men det gick inte, hon var alldeles hysterisk och bara rusade rätt fram och gnäggade och gnäggade efter sin mamma och ledsagare från vilken hon aldrig varit separerad.

Nu är Tiona borta. Det var Tiona som var den som pratade med mig. Som sa till när betet var för dåligt och de ville byta hage, som sa till när vattnet var slut och som sa till att de ville komma in om aftonen.

Nu får vi se om Tionetta axlar den rollen och pratar lika mycket med mig som hennes mor gjorde.

Må du vila i frid - vår innerligt älskade fina underbara genomsnälla Tiona.

Må nu inga smärtor nå dig där du vandrar i din hästhimmel.

Jag älskar dig och är så oerhört tacksam för alla fina år. Men åh, Tionagumman... Åh, vad du fattas mig! Åh vad du fattas oss!

Nu gråter jag igen.

Saknar dig så outsägligt mycket...