Trädgårdsvännens tröst...

På vintern när snön ligger som ett omfattande täcke över allt det sköna och gröna får en trädgårdsvän finna annat trösterikt att ta fasta på.

Efter de jobbiga och långa oktober och november är det dags! Då får man börja ljuspynta gård, hus och trädgård. Då blir allt genast mycket mycket roligare!

Trädgårdens adventsljus blir som balsam för ett höstledset trädgårdshjärta!

Så här lagom till fjärde advent bjuder jag på några glimtar här från gården.

De mörkare bilderna är tagna om kvällen då nymåne råder medan de mer blåtonade är tagna i gryning då månen var i "uppan", just mellan skärva och halvmåne.

I "flaggstångslandet" i "övre trädgården" har de två hängsälgarna fått varsitt ljusnät och fungerar som två stora ljusbollar vilka kastar vaga ljussken upp längs flaggstångens vita spira.

Till höger om boden, ute i "parken", syns ljusen från den med ljusslingor beprydda humlepyramiden ute i "gamla brunnslandet".

Det är något visst med att titta in på alla adventspyntade fönster som glimmer så varmt och inbjudande i vart och vartannat hem och hus den här tiden. Detta fönster är ett av husets två som vetter mot norr.

Den trehundraåriga eken ute i "parken" är belyst med markspotlighs vílka får eken att se naken och kal ut men samtidigt enormt maffig med sitt stora och omfångsrika grenverk.

Framför eken syns konturerna av en stor och mycket gammal ask vars existens dock är hotad då huvudstammen sprack i stormen Gudrun. Vi har bundit samman den med flera spännband men frågan är om den överlever ännu en storm...

Husets andra norrfönster. I det här fönstret huserar kissungen friskt och välter ned det mesta som finns där. Ljusen i den gamla allmogeinpsirerade adventsljusstaken har redan bytts ut flera gånger på grund av hennes vilda framfart...

Huset sett lite snett från ovan. Ja inte så att jag lyft från jorden och seglat upp mot det mörka himlavalvet precis utan bara stegat upp några meter i liden mot Hagelsås...

Blomsterarrangemangen på symaskinen inunder gårdsskylten har bytts mot en i snön tappert stående tomte som med sin lykta har vänligheten att lysa upp stigen ut mot lagårn.

Jag minns när jag var liten och åkte i skolbussen och hur oerhört mysigt, varmt och härligt jag tyckte att det var då Tage i Hille hade fått upp adventsgranen i trädgården - en av de få adventsgranar som fanns här i byn när jag var liten.

Därför har jag den här lite större adventsprydnaden på ladugårdsgaveln vilken bara syns nerifrån häradsvägen där skolbussen går. Jag inbillar mig skolbarnen tycker det är lika mysigt som jag gjorde. Själv ser jag den sällan eller aldrig eftersom jag ju nästan aldrig lämnar gården - åtminstone aldrig i skolbuss...

Men ibland slår jag och hundarna en lov neråt Ängen bara för att vi, mest jag då kanske, vill vila ögonen på den här prydnaden där tomten och hans renar far över himlavalvet - när nymånens kompakta mörker råder så ser det faktiskt ut så!

Precis till höger om björksammen kan man urskilja hur tomten och granbockarna på mjölkbordet glyrar lite i gryningsljuset.

Husets östersida i adventstid. Den uppmärksamme kan kanske se de vaga, närmast suggestiva, skuggorna månskenet kastar om kvällen.

På ovanvåningen till vänster ser du mitt arbetsrum. Det är där jag sitter och skriver om allt och inget här från gården...

Tja, så här insnöad blir man när man bor på den här gården - men det var väl knappast nån nyhet...

De stackars granbockarna vi gjorde till advent ser man inte mycket av, speciellt inte lill-bocken till vänster om tomten.

Men det adventspyntade mjölkbordet med sin vintriga inramning är ändå vackert, tycker du inte?

Vid lilldammen i "inneträdgården" har den generösa busken intill "pullestenen" (döpt efter ankan Pulle som alltid ville bada i en skålformad fördjupning i den stora stenen - den som du ser som en mörk skugga längst ned till höger i bild) fått ett ljusnät och gör vandringen längs gången ut till lagårn ljusare för både ögon och sinnelag.

Vill slutligen önska alla mina läsare en riktigt TREVLIG FJÄRDE ADVENT!

Dyr Julhälsning...

Så här mellan mitten på december och jul råder sannerligen rediga julkortstider! Julkort ska tillverkas eller köpas, hälsningar ska skrivas, adresser ska letas och plitas ned på kuvert och kort. Sen ska dessa frankeras. Tack och lov är det alltmer sällan man behöver sitta och slicka på alla frimärken, en sysselsättning som efter ett tag kan få mig att ana vad Anki Anka menar då hon eliminerar hönslortar från fjädrarna.

Hur som helst, på något vis ska frimärket fästas på julkortet för att Postverket ska ha vänligheten att verkställa översändandet och iscensätta transporteringen av sagda hälsning. Kostnaden för en inrikes julhälsning är inget att slita sitt hår för eller gnissla sönder tänderna över. Det lilla färgglada julfrimärket för några få Svenska Riksdaler är inte mycket att orda om. Speciellt inte i dessa tider då de stackars brevbärarna ju inte har det så roligt, dels med hänseende på Postverkets senaste abstrakta omorganisation och dels med tanke på den rådande vargavintern.

Men när det kommer till att skicka en lite mer omfattande julhälsning över haven som omger Svea Rike, ja då räcker det ingalunda med ett par färgglada julfrimärken inte.

Jag och Husfar har några goda vänner på höglandet. Ja, inte det småländska utan på det skottiska, The Highlands of Scotland. Vi brukar tillsända dem någon liten gåva i juletid, kanske någon bok med fina fotografier av Sverige, en vacker kalender eller kanske rent av en bok svenska snapsvisor på engelska (jo, det finns faktiskt).

Paketen till vännerna i Skottland är sällan speciellt stora, inte heller särskilt tunga men hualigen vid alla kölhalade gråsuggor, vad dyra de är att skicka!!! Häromdagen gick jag och Husfar till ett av de få ställen där Postverket står att finna för att där få hjälp att ivägsända årets julklapp till sagda vänner i Newtonmore.

Att Husfar medföljer på ett ärende som detta, vilket ju ändå får hänföras till något som påminner om socialt umgänge, är mäkta ovanligt. Men det har sin rediga förklaring. Ovan nämnda vänner berikar även oss likaledes med någon trevlig gåva. Inte sällan består denna gåva av drycker a la single maltkaraktär vilka inköps på några av de många små lokala destillerier som ju finns i mer eller mindre varje by med lite självaktning i Skottland.

Det är detta som gör att Husfar engagerar sig i just den här julhälsningen. Annars är han ju sällan eller aldrig speciellt intresserad av ”fölk” men han ser uppenbarligen fördelen med den här vänskapen. Dels befinner sig vederbörande på lagom avstånd och han slipper ha ”nöet rännande på gårn stup i kvatten” och dels, vilket jag tror är det tvivelsutan tyngst vägande skälet, genererar alltså vänskapen i angenäma drycker till hans lilla hemlighus.

Det brukar ju vara dasset som avses med benämningen Hemlighus men i Husfars fall tror jag det ändå måste vara hans finurliga och egenhändigt gjorda väggskåp.


Jag kan ibland komma på honom där han står och botaniserar och plockar om lite bland buteljerna medan anletet formerat sig ett lyckligt fånleende. Sällan eller aldrig konsumeras något utan det verkar snarare bara vara en fröjd och ögonfägnad som ibland gör att han skrockar belåtet, nästan på samma narcissistiska och förnöjda sätt som då han kliar Grävaren under hakan…

Nåväl. På grund av ovan hänförda anledningar slog Husfar alltså knut på sig själv och medföljde in till Postverket för avsändandet av vår årliga julgåva. Det visade sig att kostnaden, som nådde gott och väl tresiffriga belopp, blev väsentligt dyrare än gåvan den innehöll. Den rara Posttjänstekvinnan, som var mycket hjälpsam och tillmötesgående, log och sa i en lite ursäktande ton;

- Ja, priset går ju helt efter vikten.

Varifrån Husfar fick luft just i det ögonblicket, vet jag inte, men det fick han.

Han spärrade upp ögonen, tittade på paketet till vännerna i Skottland, på Posttjänstekvinnan och på siffrorna han skulle betala för försändelsen. Så vände sig sedan till mig och utbrast indignerat.

- Harreguuuu, sicken tur att ja inte sulle skicka dej mä posten!

- Då sulle ja behöva rusa te banken och ta ett lån o sulle la behöva ta både gårn, skoga, hus o hem som säkerhet…

Vintersanitära åtgärder...

Tjenare allesammans!

Anki Anka här. Läget? Jag är okej. Men saker och ting är lite annorledes nu för tiden.

Jag gillar ju, som ni vet, att ligga och softa ute i nån av gårdens dammar. Men något har hänt! Det är något på dammarna! Något vitt och kallt och det går banne mig inte att ta sig genom det där underliga skiktet. Jag kommer helt enkelt inte åt något vatten!

Fast det kan nästan kvitta! Det är ju så in i häcklefjäll kållt ute! Jag och Gåsen Lotta fryser nästan simfötterna av oss! Och så fort man sticker näbben utanför höneluckan stelnar den av akut isbeläggning. Näbben alltså. (Fast jag får tillstå att det är rätt behagligt ibland att Gåsen Lotta förfryser näbben för då stelnar samtidigt hennes käkmuskler och hon håller klaffen så man slipper höra det där skräniga gapandet på ett tag.)

Egentligen undrar jag varför Husmor ens öppnar höneluckan. Varför tror hon att vi fjäderfä ska vältra oss i djupsnön för att vädra av oss lopporna när inte ens hon gör det? Nä tack, vi håller oss inne.

Men det finns ett aber med det här tillfrusna tillståndet. Det beror på att vare sig jag eller Gåsen Lotta har lärt oss sitta på pinnen. Följaktligen vistas vi på golven vilket i och för sig inte är så tokigt. Men - ibland blir det faktiskt tokigt. Det är när vi inte tänker oss för och traskar omkring inunder de där tröttsamt kacklande hönsens släpphänta bakändor. (Harre min je, de där fjäderboorna är ju värre i ändalykten än de där ständigt läckande getterna vilka släpper sina små kulor var än de går och står!)

Och när man har fått en kletsket på ryggen från nån av de där skabbiga hönsen vilka alla verkar lida av förslappad ringmuskulatur, ja då måste man ju för fasen bli av med den där laddningen som sakta rinner längs ryggfjädrarna. Och att gå ut och ta sig en maklig simtur i någon damm är ju som sagt inte något alternativ på grund av det där underliga som finns på vattnet. (Förresten, så här i juletider kan jag passa på att skvallersnattra om att jag nog har förstått att råbocken som går här på gården måtte vara den där filuren som föddes på julafton för tvåtusentio år sedan - jag har nämligen sett att den går på vattnet…)

Men jag, som är en särdeles ansvarstagande och därtill synnerligen hygienisk anka, har funnit på råd! Jag har vidtagit extraordinära vintersanitära åtgärder!

Jag morgonduschar! Husmor har äntligen förstått (ibland är hon förbluffande trögtänkt, jag kan i största förtroende skvallersnattra att jag faktiskt befarar att hon nog inte har alla hästar hemma) att jag vill ta en dusch varje morgon. Så Husmor är snäll och vrider på vattenkranen åt mig, det har jag nämligen inte lärt mig. Ännu.

Ja, och sen hålls jag där en stund inunder kranen och har det gött och njuter av min morgondusch och mina vintersanitära åtgärder.

Och så avlägsnas också det där vidriga som de ickesanitetsvärnande hönsen har fräckheten att låta falla på min rygg...

- Aaaahhhhh. Mmmmmmmmm. Åååååååhhhh. Lite kallt kanske, men helt okej....

- Så där ja, där eliminerades åtminstone en kletsket...

- Å fy falla! Tvi vale! Vedervärdigt!!! Smakar bäver! Det gäller att gurgla munnen rejält...

- Näääää Bleeeendaaaaa - är du pervers eller???? Stå o flukta på tjejer i duschen, det är väldans ohyfsat!!! Du är ju dessutom påklädd, akta dej så jag inte skvätter ner dig!

- Åh, däääär vid, ja, mmmm, precis där! Där var de skönt!

- O så lite under vingen där ja...

- Nä, fanken, det är längre in under fjädrarna, jag känner det men når det inte riktigt, vänta....

- Så där, nu var det borta!

- Pust,nu lägger jag mig en stund, softar lite och låter strålarna skölja över min vackra lekamen. Samlar mig lite inför den sista delen i tvagningen. Lilla rumpan kvarstår ju!

- Så var det dags för den vackra stussen att saneras! Man får vicka lite hit. Och lite dit. O framåt och bakåt. Mmmm, det gäller att vårda sina vackraste behag, som Husfar säger då han petar sig i näsan...

- Och en sista avsköljning! Så där ja! Ren och fin, snygg och ståtlig. Ett praktexemplar av en äkta vacker och utomordentligt hygienisk Svensk Gul Anka!


- Bye bye, Ducklovers!

/Yours Anki Anka - The one and only...

Gonattosovgott...

Efter nästan en dag borta från gården och efter att ha befunnit mig i julhandelsvimlet är jag mer förvirrad än vanligt.

Det första jag gjorde ikväll när jag kom hem efter det mödosamma, och förfärligt kostsamma, besöket i Residensstaden var att släppa ut alla hundarna och ta en sväng ute, fylla på alla fågelutfodringsplatserna, ta in hästarna och göra kväll i fähuset. Sen bar jag hö och kraftfoder ut till rådjurens utfodringsplats. Senare i natt, när jag förvägras vara i sömnens rofyllda landskap, kommer jag stå i sovkammarfönstret för att i halvmånens sken betrakta siluetterna av de ätande rådjuren.

Jag och hundarna var just ute på kvällskissrunda och det kändes rasande kallt! Termometern visade dock inte mer än tolv minus men det känns faktiskt kallare.

Har tänt en liten nattbrasa i pannan och vedspisen har matats med kvällens sista vedträn. I dess sköna sprak och värme ligger kissungen skönt ihopkrupen i sitt älskade servettställ och låter ännu en decembernatt famna gård och nejd.

Nu ska även jag krypa till kojs.

Gonattosovgott!

(Jodå, jag kom ihåg att släcka ljusen!)

Luciamorgon

När Luciamorgon glimmar
nån vill till stallet gå...