Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen.
Jag
startade ju min resa på en tågperrong dränkt i vårsol men med kyliga vindar.
Ambitionen inför själva resan till målet var solklar. Jag skulle börja skriva
stolpar till vårtalet jag har lovat att hålla i min hembygd.
Nu blev det just nu inte alls något med det utan resan kom
att bestå av pratglada människor som nog ansåg att även jag såg ut som just en
sådan eftersom resenärerna intill mig, fast de byttes ut under resans gång,
hela tiden tog kontakt och berättade generöst om och ur sina liv.
När jag sedan anlände till Staden i vilken den av mig sedan
många år efterlängtade skrivarkursen ska hållas så hade jag full fokusering på
att ta mig ut från Centralen, identifiera mig och sedan börja gå åt det håll
där mitt hotell låg. (Jag valde det hotell som låg allra närmast kurshållningen
då jag är en synnerligen förvirrad tant när jag befinner mig bland hus, gator,
torg och människor istället för trädstammar, bäckar och mossbelupna
stengärdsgårdar.
Okej, tog mig fram till mitt boende, fick kodkort mm och tog
mig upp till den våning där mitt rum sades vara beläget, tänkte i hissen lite
på skoj att ”jaha, då får jag väl som vanligt ett rum längst ned i lååååång
korridor”.
Och si – visst var det så!!! Längst ned i en lååååång
korridor låg ett litet rum. Hm, nu skulle jag bara ta mig in i nämnda rum.
Försökte stoppa i kortet från olika håll men det fanns liksom ingen öppning.
Försökte sedan hålla fram kortet framför en rund blänkande del under handtaget
men inget hände. Skulle just vända mig och för att gå ned att fråga när jag i
ögonvrån fick syn på en annan gäst, lååååångt upp i korridoren som gick in i
sitt rum. Aha, där fick jag lösningen och genom att hålla fram kortet ovanför
handtaget där en sensor fanns (faktiskt inte alls lätt att räkna ut får jag väl
ändå säga till mitt försvar) kom jag så in i rummet.
Lade mest bara ifrån mig mina saker och gick sedan ut igen.
Nu var fokus på att redan kvällen innan kursstart leta sig fram till platsen
där kursen ska hållas. Jag frågar mannen i receptionen som lojalt visar på en
karta hur jag ska gå och det sista han säger: Först vänster, sen höger och sen
är du rätt på.
Tack, säger jag med ett litet nervöst leende och går ut
genom dörren och på de sex metrarna hinner Först vänster, sen höger, bli till;
Först höger, sen vänster vilket genererade en oerhört vimsig tant som gick och
glodde överallt efter den gata jag blivit anvisad. Stannade inte mindre än tre
olika människor som tappert svarade och visade hur jag skulle gå.
När jag äntligen kom fram till dörren hade jag dessvärre
ådragit mig skavsår på båda fötterna! Fasen med!
Tittade på klockan och insåg att det var dags för ett
telefonmöte och gick smått haltande hem till hotellet igen fast jag egentligen
hade tänkt smita in på nån liten enklare krog för att kanske ta något att käka
men vågade inte gå in på någon av de jag passerade.
Gick in i hotellet bistro, fann ett fönsterbord och den
engelsktalande bistromannen slöt upp vid min sida med mustascher som skakade i
takt med hans engelska och jag beställde en öl.
Nu satt jag trött vid ett fönsterbord med fötter som bultade
i paritet med hjärta och nerver. Phu, det är jobbigt för en lanttant att vara i
civilisationen, det frestar på. Hade mitt telefonmöte där vid bordet men jag
var nog aningens tankspridd efter alla vedermödor.
På kockens, jo, ty han var även kocken, den mustaschprydde
engelske mannen, tog jag en varm smörgås som inte gick av för hackor och
plötsligt kommer han in till mig med en jättefin efterrätt och säger med ett
brett leende: For you – on the house!
Jag blir smått generad men tackar snällt och frågar
försiktigt hur det kom sig och fick det överraskande svaret att ”jag såg så
trevlig ut – och vem vet, du kanske är en författare som är ute och ska skriva
om oss, så jag vill förstås göra gott intryck”.
Jag satt med gapande mun, lyfte sen upp ena handen och
tryckte upp hakan så munnen stängdes och sa, helt förbluffad: Ja, jag är
faktiskt författare, varpå han slängde fram kardan och vi gjorde en jädra hård,
men hjärtlig, high five där i restaurangen så att övriga gäster vände sig om
och log och den lille glade kocken som flinande stod intill en sittande rund
och färgglad och rodnande tant.
Nu var jag än mer nervös och på spänn, nu skulle jag inte
bara låtsas vara civiliserad utan även prata svengelska och därtill äta, allt
på samma gång. Svetten kröp fram i både panna och nacke och färgen steg i
ansiktet, det kände jag.
Men inte kunde jag äta upp! Jag är ju ingen vän av sötsaker,
kakor, tårtor, desserter eller något sånt, men det kunde ju inte den stackars
kocken veta.
Beklagande försökte jag mig på att säga att jag är mätt
vilket mest låter som att ”Jag är full”.
Jag tackar och bugar och bockar mig ut från restaurangen och har bara
ett mål i huvudet nu, upp till mitt rum, till ensamhet och ro.
Börjar rafsa i väskan, först lugnt sedan allt mer desperat
och snart stod sanningen klar för mig. INGET KORT TILL HOTELLRUMMET!
Fick generad, rödflammig, svettblank och nervös spatsera
fram till hotellreceptionen och säga att jag förlorat mitt kort! Va? Redan
samma kväll jag anlände! Åh, vad dum jag kände mig. Han tittar lite under lugg
på mig men gör snällt ett nytt kort. Jag backar, nu med farligt hög puls, mot
hissen och säger GOD NATT!
Öh, han tittar på sin klocka och säger: Men kära
nån, du kan ju inte säga gonatt nu, klockan är ju bara halvåtta.
Var det möjligt??? För mig kändes det som midnatt och jag gick uttröttade
ned till mitt rum lååååångt ned i korridoren, lyckades, fast först efter vissa
vedermödor, öppna min dörr bara för att mötas av hotellkortet som låg så fint
här på bordet och log gäckande mot mig…
Jag klädde mödosamt av mig, borstade tanden och kröp i säng.
Det frestar på för en Lanttant att vara i civilisationen…
Nu ska jag gå iväg till skrivarkursen – om jag inte går
vilse…
Puss & Kram,
0Mickan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar