Till minne – Ingrid Karlsson
Det harmoniska klickandet från Lillafarmors stickor har klingat
av och kommer aldrig ljuda mer. Tystnaden har tagit plats. Breder ut sig. I
hemmet. I huset. Vi i klanen som haft
förmånen att ha Lillafarmor i vårt liv, kommer aldrig mer få färgglada
raggsockor eller vackert omsorgsfullt stickade plagg gjorda av Lillafarmors
ivriga händer.
Häromdagen gav hon sin lillasyster Barbro, en väska med sitt
pågående stickprojekt med en vädjan att systern skulle sticka färdigt den kofta
som Lillafarmor var i färd med att kreera åt ett av sina älskade barnbarnsbarn.
Lillasystern lovade sticka färdigt koftan så barnbarnsbarnet ska få sin
julklapp precis så som farmor Ingrid planerat.
Det är sorgligt och svårt att förstå att katten Suddens rygg
för sista gången har smekts och klappats av Lillafarmor.
Slevar, pannor, karotter och grytor som alltid varit fyllda
av god mat, har blivit stilla, tysta och står nu alldeles orörda i Lillafarmors
hem.
Lådorna med julpynt med flera hundra tomtar kommer aldrig
att mera plockas fram av en förväntansfull farmor inför stundande advents- och
julhögtider då hon så oerhört omsorgsfullt pyntade och smyckade sitt hem. Aldrig
mer får vi se henne i det alldeles för stora tomteförklädet hon bar på jularna
då hon välkomnade oss i hallen och bjöd oss in till sitt rika julbord.
Aldrig mer får klanen njuta av farmors stora julbak som
bestod av mängder av pepparkakor, spröda julekex, lussebullar, flera sorters jullimpor
som doppebröd, kavring och Doris råglimpa (min favorit) och utöver det, massor av
kakor.
Vi får aldrig mer farmors stora burkar med lingonsylt som
ett resultat av farmor och farfars många timmar i lingonskogen, endast med
avbrott för fikastunder med äggmackor, bullar och kaffe från farmors korg.
Alla farmors blommor, pelargon, begonia, bägarranka utomhus
och allsköns orkidéer inomhus, får hädanefter försöka klara sig utan farmors
pyssliga gröna fingrar.
Jag har gjort mina sista matlådor med hemlagad mat till
farmor som jag lagat i förhoppning om att hon ska äta ordentligt trots att
sedan hon blev ensam inte tyckte det var vare sig vidare roligt eller särskilt
viktigt att äta middag.
Tidningarna jag köpte häromdagen låg oöppnade och obläddrade
bredvid farmors säng, orken och viljan att bläddra i dem hade inte infunnit sig
de senaste dagarna utan sömnen och vilan rådde i rummet på Oasen i Vetlanda.
Farmor Ingrid, eller som hon sedan hon fick barnbarnsbarn
har kallats, Lillafarmor, har gått ur tiden och klanen har förlorat sin älskade
Äldstemor. Sin nod. Sitt nav. Sitt hjärta. Sitt kitt.
Litet förskräckt inser jag att det är jag som nu är klanens Äldstemor.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Lillafarmor vore bredvid mig. Att hon höll
mig i handen och tryggt kunde vägleda mig i denna uppgift. Att vara klanens Äldstemor.
Noden. Navet. Hjärtat. Kittet.
Men hon har lärt mig att man kommer långt med ett varmt
kärleksfullt hjärta. Att ha en dörr som är lika öppen och välkomnande som ens famn.
Att vara ödmjuk och ha respekt för familjemedlemmars beslut och vägval.
Nu är vi här. Vid ett av livets
viktiga obevekliga vägskäl. Lillafarmor har somnat in. Försvunnit ur våra liv. Någonstans
inom oss känner vi tacksamhet att vi fick vara med till slutet. Fick badda
pannan, smeka kinden, hålla handen, bedyra vår kärlek och tacksamhet. Att livet
lämnat henne kan aldrig någonsin ta bort alla våra minnen av vår älskade Äldstemor.
Våra tankar är hos Lillafarmor
och Lillafarfar som nu förenats någonstans där uppe ovan molnen, vi är oerhört
tacksamma för allt vi fått uppleva under alla år vi fick tillsammans.
Mickan Thor med familj
