Hallå alla bundisar och bästisar! Hoppas ni har en härlig lördagsförmiddag med lagom blandning av sysslor, ärenden, åtaganden och avkoppling. Det är en vacker dag idag och oktobersolen levererar till stor förmån för trädens lövverk som naturen målat i guld, ockra, rött och orange med stora generösa penseldrag.
Idag är jag inte i äldreomsorgens tjänst utan i andra yrkesroller.
Jag är lektör som jobbar med ett ganska gediget bokmanus på uppdrag av Region
Jönköping. Jag är copywriter som jobbar med ett mindre filmmanus om Sveriges industrialisering.
Jag är hund-, höns- och vakteluppfödare. Jag är husmor, kocka, lanttant och
hönekäring.
Men hela veckan har jag varit i Hemtjänstens värv. Klarat uppgifterna
med varierande resultat. I natt har jag drömt om stödstrumpor och katetrar –
det visar nog lite på hur djupt allt det skedda har satt sig i sinnet och
minnet.
Gårdagen i Hemtjänsten blev onödigt lång, onödigt virrig och
onödigt nervös för min del. Men också med lite inslag av bisarra dråpligheter
som man i efterhand inte kan låta bli att skaka på huvudet åt och rent av formera
anletsdragen i ett snett leende.
Dråpligheterna började nog på morgonen då jag besökte en dam
som spärrade upp ögonen vid min ankomst och indignerat utbrast;
-
Men harregu, nu har la vården blivit helt stöllet!
Inte kan de skicka hit en outbildad författare att tömma mi påse!!!???
Det slutade med att jag fick ringa efter en erfaren kollega
som fick utföra insatsen medan jag fick sitta bredvid och titta på - i författarrollen
istället för den omvårdare jag ville vara…
Några intensiva timmar följde, vi körde ut mat till våra
kunder varefter en lunchrast följde. Under den rasten sprang jag och en kollega
bort till Vårdcentralen Bra Liv för att boka tid för Antikroppstest som visar
huruvida men haft Covid 19 i kroppen. Vi fick, förvånande nog, komma in ganska
bums - men jag blev ändå försenad tjugo minuter till nästa kund.
Hur som helst så anlände jag till en mycket rar dam där en
duschinsats skulle genomföras. För att inte mitt långa halsband med
nyckelknippan skulle komma emot och kanske skada, eller kännas kallt, mot hennes
hud, tog jag av mig det och la på bänken innanför dörren.
När jag sedan stressat vidare till nästa besök insåg jag förfärat
att jag glömt kvar halsbandet med nyckeln hos den nyduschade damen. Det gjorde
att jag inte kunde komma in hos nästa kund. Dessutom var det hög tid att åka
till en annan kund där dubbelbemanning väntade och som man absolut inte får
komma försent till. En växande stressångest inombords tog vid.
Uppmanad av mina snälla och duktiga kollegor som samma
morgon upprepade gånger sagt; ”Ring oss INNAN det kör ihop sig för mycket så
kan vi hjälpa dig” började jag ringa runt. Det löste sig – till slut och jag
hann fixa eftermiddagen om än med trekvartsövertid på grund av sjuksköterskepåringningar
(jag hade ju larm-ettan) vilket bidrog till en del administrativt arbete i
datorn och på whiteborden innan jag kunde åka hem. Man vill ju försöka vara
ordentlig och förmedla informationen.
Till slut for jag, ganska trött, hemåt. Körde rätt sakta för
jag var lite ofokuserad efter den långa händelserika dagen. Kom äntligen hem
till gården, körde in bilen i maskinhallen strax innan klockan 18. Plockade
ihop mina persedlar, korsade lagårdsgatan, vaggade över vägen och slog in på
trädgårdsgången. Just som jag steg upp på den lilla träbron över vattnet till ”Lilldammen”
uppmärksammade jag hur det slog något mot bröstbenet. F-n!!!!!! Nyckeln! Jag
hade glömt att stoppa tillbaka nyckeln i nyckelskåpet!!!
Åh, såååååå trött på mig själv! Så många tabbar på en dag! Jaja…
Det var bara att vända och traska ned mot maskinhallen igen, sätta sig i bilen
och återigen köra in till Staden. Väl framme vid Hemtjänstens nod, knappa in
koden och hänga tillbaka nyckeln och sedan köra hem igen. Klockan sju var jag äntligen
hemma fast arbetsdagen egentligen skulle slutat 16.45.
Ja så blir det när en ”outbildad författare” försöker vara
omvårdare i Hemtjänsten 😊 😊 😊
