TACK LIVET!

Idag är det årets första februaridag. Det är kyligt ute och ganska mycket snö. Fåglarna äter otroliga mängder frön och när det blivit tomt flyger de och flaxar här vid fönstret och säger till att de vill ha mer mat. Ibland sätter de sig på fönsterbrädet eller på fönsterspröjsen och pickar mot rutan.

Som tack för all mat belönar de oss med helt ljuvlig, intensiv och ekvilibristisk fågelsång! Det blir som en kolsyrad energidryck som bubblar i magen. Man kan inte låta bli att inte bli berörd! Jag är så glad över vårt rika fågelliv här på gården, det bereder mig stort nöje att sitta och betrakta dem på de olika ”fågelrestaurangerna” här i trädgården. Hur de ändå samsas ganska bra fast de ät är många olika sorter och storlekar.

Talgoxar, koltrastar, blåmesar, pilfinkar, gråsparvar, domherrar, nötskrikor, skator, nötväckare, gulsparvar, grönfinkar, hackspett, entita, kajor, ja, och säkert några fler som jag inte kommer på just nu.

Jag tror att gårdens fågelliv är litet läkande för mig. Jag känner en ödmjukhet inför att jag får se och uppleva detta. Min själ, som de senaste månaderna av sorg och smärta, har präglats av dova mollackord förbyts mot ljust klingande dur när jag betraktar de fina små bevingade vännerna.

Vet du? De senaste dagarna har jag vågat mig utomhus igen!

Känns fantastiskt att få komma ut och andas på riktigt. Att dra in frisk, kall och klar luft långt ned i lungorna. 

Känna doften av snö. Jag förnimmer även doften av ensilage som kommer från den runda foderringen inne hos Johns fina Simmentaltjurar. 

Att se de snöbeklädda träden och buskarna. Att smaka på snön, äta snö som när man var liten. Känna den friska kylan mot kinderna.

Husfar har plogat upp små stigar ute på våra gärden så att jag och Tasspatrullen enkelt kan gå. När jag går på stigarna har jag stavar med ispigg på. 

När jag går på vägarna har jag sparken. Givetvis har jag broddade jaktkängor på fötterna. Hundarna är väldigt glada över att jag vågat mig ut igen och går ut och går lite grann så de får springa av sig, borra ned nosarna i snön och busa och leka. 

De rullar sig ideligen. Det är för att de har västar på sig och det känns nog inte helt behagligt för dem för de är väldigt tydliga med att klia och ”orma sig” mot snön.

Igår, när det var så otroligt vackert väder, plockade jag ned några nyvärpta ägg i nyanser från vitt, till beige, brunt och grönt i ett äggfack. Stoppade det i en påse och klädde mig varmt, givetvis med ett underställ mot kroppen under de övriga kläderna, tog på mig den fina mössan som Suzanne Gromer stickat till mig och som är den enda mössa jag har som även rymmer halskragens höga baksida som ju går upp en bit på huvudet. 

Så tog jag på hundarna deras västar och så tog jag mig försiktigt nedför trappan och greppade sparken och började gå mellan medarna. Jag åker inte spark, utan bara går med den som vore det en rollator.

Då skällde plötsligt hundarna. Det var vovven Sture och hans matte Mette som kom! Hon bor i Rullaberg, en liten bit bort längs vägen mot Bjurvik, byn runt sjön Tjurken där jag växte upp och där min tvillingbror bor. Liksom mina vänner Karin och Roger, de bor i mitt barndomshem.

Mette erbjöd sig att bära äggen och så tog vi sällskap till Anneli som bor i Rosenborg, ett litet fint ställe som ligger mellan Mettes stuga och vår gård.

Det var så otroligt mysigt, nästan overkligt, att jag gick där med en underbart trevlig grannfru som flyttat in i Rullaberg som stått tomt sedan jag var barn. Tillsammans gick vi upp till Anneli i Rosenborg, ett hus som också stått tomt sedan jag var barn! Vad?  plötsligt har jag fått två trevliga, rara, gulliga, snälla och omtänksamma grannfruar ungefär i min egen ålder! 

Det känns snudd på ofattbart och insikten om att jag har två fina medsystrar som nära grannar gör att jag känner mig rik på något vis. Priviligierad!

Anneli, som inte heller har hälsan riktigt, blev glad för äggen och vi stod och pratade en stund. Hon berättade av sitt första möte med mig! 

Hon gick på vägen mellan Hille och Kärr efter att ha varit och sålt jultidningar borta i Hille. Hon, liksom jag, var i tioårsåldern. Plötsligt hör hon någon komma springande och flåsande bakom sig. Det var jag.

Till Anneli säger jag andfått:

- Jag måste skynda mig hem innan skolbussen kommer, för jag skolkar. Jag blev arg i skolan så jag sprang iväg och vill hem.

Så jag sprang hela vägen hem till Bjurvik från skolan framme i Nävelsjö kyrkby! Huruvida jag hann hem innan skolbussen kom och om det uppdagades för min mor att jag ”rymt” från skolan (igen) minns jag inte.

Den danske havfrue fryser nog litet där hon sitter på sin sten

Grillkullens sittstubbar inbjuder inte till att slå sig ned en stund...

Efter pratstunden med Anneli i Rosenborg skildes vi åt. Anneli gick in till sig. Mette och Sture gick åt sitt håll och jag, sparken och hundarna gick åt mitt håll. Rudolf Rednose och Oscar Bigfoot satt på trappan och väntade på mig. 

När jag kommit in i värmen och klätt av mig ytterkläderna tände jag i vedspisen och insåg plötsligt att mina anletsdrag var formade i ett litet leende. Jag log för mig själv där jag satt framför vedspisen! Det måste bero på något slags inre välmående som jag inte riktigt var medveten om. Härligt!

Så pysslade jag litet med mina blommor och växter. 

Gjorde mig lite mellanmål som katten Spöket ville dela med mig. 

Så började jag pyssla med en porterstek i lergryta som avsågs vara kvällens middag – vilket det också blev. Nötstek, flera pepparsorter, lagerblad, vitlök och lök, min egen gele, porter och annat gott i lergrytan. 

Jag kände mig på det hela taget förhållandevis välmående. Trots läget med bruten nacke, stelkrage, bräckligt psyke och stor gråtmildhet.

Det gäller att mata sig själv med positiva tankar och upplevelser. Och vem blev inte glad i gårdagens, den allra sista januaridagen, helt magiskt fina väder! Jag lapade sol och D-vitamin medan jag var ute och försiktigt tog mig fram längs vägarna med min spark. 

Skymningen kom sakta och sänkte sig över gården. Vackert! 

Tack Livet för allt du ger mig! Och framför allt, tack för att jag får fägnas av just Livet med tanke på hur millimeternära det var att just Livet togs ifrån mig…  

Tack Livet!