onsdag 4 januari 2017

TILLÖKNING I FÄHUSET!




VÄLKOMMEN ROCKY!

Idag har vi gjort två hästar lyckliga, både Vippe och Rocky har gått ensamma ett längre tag på var sitt håll. Idag flyttade Rocky hit och redan vid första ögonkastet var de bästa vänner, de båda valackerna.

Nu står de tillsammans hela tiden, kliar varann, snufsar och buffar, äter och pratar ihop.

 Rocky, 21, hörde av sig innan jul och berättade att han längtade efter lite sällskap och så frågade han om han fick flytta hit och bo här resten av sin levnads dagar - visst får han det. Mer än gärna!

Jag är glad som ett barn!!!!!!!! Åh......

VÄLKOMMEN ROCKY!





Morgonkåseri




Vaknade inatt till en vit värld. Valparna har upplevt det tidigare men nog hunnit glömma ty de var en smula förundrade över vad de trampade i. Kallt. Mjukt. Fluffigt. Gott var det också. De körde med nosen i gräset framåt och när de lyfte på huvudet hade de både en varsin förtjusande liten vit ros på den kolsvarta nosen.

Åh, man, läs jag, ville bara slänga mig ned på marken, famna dem och kyssa bort den lilla gnistrande rosen. Men jag var för trött. Och ovig. Kanske mest det senare. Hade väl fått ringa bärgare om jag hamnat där i snön, sannolikt lika hjälplös som en stor skalbagge på rygg …

Nåväl, bärgaren behövde icke rycka ut utan jag och hundar tog oss in igen. Jag log lite snett åt mig själv ty JAG, som den lantis jag är, har ett par sådana där små säckar med grus ståendes på bänken på verandan. Ni vet, de där små säckarna som här och var tillhandahålls av säkerhetstänkande kommuner som vill förebygga olyckor. Jag råkade i ögonvrån se dessa när jag var inne på Stadshuset i ett ärende och frågade om jag fick ta med mig ett par, tjejen i receptionen såg på mig med en blick som var svår att tyda, men lite grann åt ”är-du-helt-dum-i-huvudet-kvinna?” ”de-står-ju-där-JUST-för-att-ni-ska-ta-er-med-dem”…

Men vad vet väl jag om sådant, här ute är man så van att klara sig själv med allt. Här skottar man själv om man behöver ha skottat, man sandar och man behöver ha sandat och man halk-bekämpar om man behöver halk-bekämpa. Så nu har jag sand på trappen och både jag och hundar kom in i säkerheten utan vare sig gråt eller tandagnisslan.

På tal om tandagnisslan. Inatt när valparna varit uppe en sväng så låg jag vaken eftersom det tar ett tag innan de kommer till ro, fast det är mitt i natten. De försöker tappert att närma sig Husfar men han ligger med ryggen åt oss och de lyckas inte nå hans anlete för att överösa med kyssar. Jag får desto fler…

Under täcket hos Husfar ligger surkarten Blenda. Hon ligger bakom hans lår, som alltid. När valparna rumsterar där på andra sidan täcket så morrar hon surt, morrar morrar och morrar. Istället för att avskräckas verkar det trigga valparna och de vågar sig allt närmare den där morrande stenstoden bak Husfars lår.

När de kommer för nära tappar hon tålamodet och öppnar käftarna likt en vresig krokodil och smäller till i luften där på andra sidan täcket! Pang! Schvung!!!! Jag hinner tänka att det är ju tur hon sover på baksidan av Husfars lår…

Valparna lugnar sig och kryper intill mig. Lille Dylan får hicka, en hicka som gör att hela hans lilla kropp skakar och rister vid varje hick. Lilla Dagny, som lagt sig med nosen just intill mitt öra, gnisslar med sina tänder, hon har ett litet överbett, eller var det kanske underbett, som gör att hennes tänder i under och överkäke gnager sig i varandra.

Jag funderar ett slag på om jag ska låna ut min bettskena till den lilla damen men inser att hon inte är lika bred i truten som undertecknad…

En stunds sömn hinner det emellertid bli igen, tack och lov, innan klockan ringer 04.20 och det är uppstigedags för en tapper man som Husfar som ska åka och hjälpa Stadsborna med skottning, sandning och halkbekämpning.

Jag själv går in i duschen. Märker att katten Oscar är särdeles intresserad av mina förehavanden genom duschkabinens glas, jag tar mig tid att leka lite med honom och han följer fascinerat mina rörelser där inne i vätan.

Hm…. Jag inser att han nog aldrig sett mig duscha innan. Om det beror på att jag inte duschat eller han bara inte har varit med tidigare går inte att säga. Men med tanke på att kattskrället är född i maj månad 2016 så torde det första alternativet vara en tydlig indikation på hur erbarmligt allt står till med husets matmor…

Nåväl, detta var morgonhälsningar från oss – till Er. Och hörni - idag ska det, om allt går som planerat, hända något spännande här på gården. Vi ska få tillökning!!!


Fortsättning följer… 

Kärlek & Leenden till er alla! 

/Mickan 

tisdag 3 januari 2017

FÖRVETEN (S)KATTMAS



Mina djur är banne mig lika stränga och lika förvetna på min bokföring som Skattmasen.

Min strängaste controller, katten Grålle, verkar INTE godkänna det han ser.

Räcker först ut tungan åt siffrorna och hastar omedelbart bort till plånboken som han nu vaktar lika intensivt som Gollum och hans My Precious…



Strumpelös bokföringstant

En kall morgon med klar gnistrande stjärnhimmel inunder vilken jag sakta gick omkring med strumplösa fötter i ett par alldeles för stora träskor.

När valparna vaknar är det snabba ryck som gäller för att få ut dem så fort som det bara går, innan varken ettan eller tvåan görs inomhus. Då finns inte tid för petitesser som trosor, behå eller strumpor utan på med vad som närmast står till buds, nedför trappan och ut, i bästa fall greppar jag en jacka i farten. Tack o lov gjorde jag det idag ty det var riktigt kyligt utomhus.

Mina fötters stora träskor bildade lika djupa som stora avtryck i marken som kylan kysst. Stjärnorna log mot mig från den djupt blå himmelen. Min blick studsade till för det nya riktmärket här i byn! En röd lampa lyster högt upp i skyn, långt ovan granskogshorisonten. Det är en nyss uppförd telemast här ovan kullen - ”uppe ve talla” som Husfar och hans fader Alvar säger.

Men ingen av oss vet om den är i bruk ännu, jag kan i alla fall säga så mycket att det är då inget som märks på mobiltäckningen här i grytan där vi bor, här är mobilmottagningen lika obefintlig som alltid. 

För det mesta gör det ju inget, eftersom jag inte tycker om att tala i telefon, men ibland kan det behövas en hyfsad täckning för att sköta vissa saker, och allt mer sköts ju också via våra smartphones.

Ett flygplan hörs mullra dovt från något oidentifierbart håll. Kanske folk som åker till Thailand eller andra semesterorter och tänjer på miljöutsläppskvoterna, tänker jag lite disträ medan jag strumpelös går omkring i mörkret och med fladdrande blick hela tiden avsöker närmiljön efter fyra vita små hundar.

När de är en bit bort tar jag tillfället i akt att traska bort över vägen för att hämta tidningen, så att de inte ska märka detta. Men ack så fel jag har, redan när jag sticker ned näven i lådan känner jag små hundar runt benen.

- Jäklar, tänker jag nervöst och hastar tillbaka in med smackande lockande ljud, jag vill INTE att de ska tassa ut på Lyckopölens förrädiskt tunna is – vilket de gärna gör…

Alla kom emellertid med in och ett gäng katter passar på att slinka in medan dörren står öppen då jag räknar in hundarna; En, två, tre och fyra!




Pärmarna med verifikationer ligger här och blänger på mig, vill att jag genast ska ta tag i det hela. 



- Öh, jag känner ungefär samma iver inför det så som Randis ger uttryck för här på bilden.

Jaja, tids nog. Men en stunds egentid bland stearinljus och fyrbeningar, behövs först innan jag är redo att sätta mig med bokföringen.

Önskar er alla en riktigt härlig tisdag!


M & Co   

söndag 1 januari 2017

EN HUSMORS NATTLIGA VEDERMÖDOR

EN HUSMORS NATTLIGA VEDERMÖDOR

Nyårsafton 2016 kl 05.16. Årets sista dag är här med friska vindar som får det att vissla och vina runt knuten på gårdens hus och bodar.

Själv går jag trött in i denna årets sista dag efter en sömnfattig natt. Igen. Djur är underbara men de tarvar en hel del uppmärksamhet – även nattetid då jag önskade att de inte tarvade nån uppmärksamhet alls. Mer än lite närhet i sänghalmen kanske.

Det började med Oscar Storfot som i förhållande till sin storlek har ett löjligt, snarast ynkligt, litet pip när han pratar. Jaja, jag förstod vad han sa – pep – och stapplade nedför den knarrande gamla trappan ned till dörren och öppnade den varpå båd jag och katten höll på att blåsa baklänges i de hårda vindarna. Eller nåväl, det var väl mest bara katten som höll på att blåsa baklänges, jag står rätt stadigt var än jag står.

Fast jag minns faktiskt en gång när jag som barn inte kunde stå emot vinden. Det var i Göteborg på Biskopsgården där jag framlevde mina första barnaår, och det var stormvindar. Plåtar lossnade på höghusens tak och for som livsfarliga projektiler genom luften. Alla vi barn blev tillsagda att hålla oss inomhus men jag, som var obstinat redan då, var tvungen att känna på vindarna så jag gick längs med långsidan av det äckligt stora huset med sina tretton ingångar, nio våningar högt från ena sidan och elva våningar högt från andra sidan. När jag rundade knuten och kom ut på gaveln så tog vindarna tag i mig och jag kunde inte stå emot utan förlorade balansen och fick ta snubblande steg i vindens riktning innan jag fick upp balansen igen.

Detta utspelade sig ju för hundra år sedan och hundra kilo sedan så nu, när jag öppnade dörren i farstukvisten i stugan här i Kärr, då stod jag stadigt och det var endast kattens morrhår som vek sig för vinden.

Efter att Storfot vandrat ut med sina bakåtslickade morrhår gick jag till sängs igen. Då hade emellertid valparna vaknat och behövde kissa. Jag vågar inte släppa ut dem själva i mörkret ty de är snabba som vesslor utomhus och trots att vi bor rätt långt ut på landet så har vi en väg precis utanför, vilket jag besvurit och bespottat fler gången än vad hjärnan klarar att räkna till, och jag är livrädd att valparna ska smita ut på vägen i mörkret. Så då blev det på med reflexhalsband och små koppel på de små och sen stappla ut i blåsten med särken fladdrande för vinden likt en hissad flagga.

När de gjort ifrån sig gick vi in igen, fortare än kvickt, det ska erkännas. Efter lite jox kunde vi gå upp och lägga oss igen. Lite oro i sängen ty valparna hade, som jag, vaknat till ordentligt och klarvakna var vi nu i sängen och fast klockan visade på 02.17. Suck. Nåväl.

Snart föll valparna i sömn, men inte jag. Husfar började snarka och jag ömsom puffade på honom, ömsom smekte, nåja, kittlade hans ansikte och öra för att han skulle sluta snarka. Det gjorde han inte. Jag började fundera på skilda sängar, skilda sovrum, skilda liv, skilda… Där hejdade jag mig och återgick till att tänka på skilda sovrum.

Så hör jag lite plötsligt försiktiga ljud av vatten, rytmiska, snabba ljud. Fasen, inte nu igen! Det är katten Randis som helt ljudlöst smugit sig upp på mitt nattduksbord och dricker ur mitt vattenglas. SKRÄLLE! Jag schasar ned henne, stiger sedan upp och går in på wc, tömmer och sköljer glaset, fyller det på nytt med kallt gott vatten och tar in det igen på mitt nattduksbord.

Efter en stund hör jag en liten duns och sedan börjar det kraska och krasa i sänggaveln. Våra sänggavlar är av rotting och nu hämnas katten Randis min handling. Hon sätter i sina klor i rottingen och river och sliter så hela sängen rister och man befarar att det är ett lejon som med sina klor skakar sängen. Å SKRÄLLE!

Jag schasar åt henne och hon slutar. Försvinner. Tror jag. Jag försöker komma till ro i mörkret. Lyssnar på vinden och mina egna tankar. Plötsligt hoppar en tung sten som har fyra vassa ben, upp på mig och börjar gå på min kropp, upp till mitt nattduksbord. SKRÄLLE!

Hur kan en så liten smal och smäcker katt som Randis kännas som en sten med fyra vassa ben? Hon som är så smal att hon i ett sommarregn kan stå inunder en tvättlina och på så vis undvika bli blöt.

Jag ger upp. Tar katten och går ner, öppnar dörren, ser katten få sina morrhår bakåtstrukna av vinden, hon sväljer men går ändå ut. Stolt. Mallig. Tro fasen det, hon har ju vunnit över matmor.

Mini har vaknat av springet i dörren och kommer ned, vill gå ut hon också. Och när Mini vaknar och hoppar ned så vaknar valparna också. Jag släpper ned dem på golvet så de får rusa av sig lite. Tycker emellertid efter en stund att de är alltför stilla. Börjar ana oråd. Tänder och går upp. Igen.

Dunsen jag hörde var rullen med hushållspapper (vars förbrukning ökat med 590 procent sedan valparna kom till världen) som Randis så utstuderat petade ned från byrån. Den hade valparna gått loss på och den var nu fördelad i miljontals små bitar som ligger utspridda likt resterna efter en gala med konfettiregn.

Efter en stund kommer de emellertid åter till ro och vi går till sängs igen, valparna och jag, allt börjar åter lugna sig. Husfar snarkar på. Skönt för honom, tänker jag lite avundsjukt där jag själv ligger och vrider mig av och an – utan att John Blund kommer till mig. Somnar nog till.

För sakta sakta vaknar jag upp ur mitt slummer - av försiktiga ljud av vatten, rytmiska, snabba ljud. Fasen, inte nu igen! Det är katten Spöket som helt ljudlöst smugit sig upp på mitt nattduksbord och dricker ur mitt vattenglas. SKRÄLLE! Och så är det till att ta den kattan, gå ned med henne, upprepa motvindsscenariot i dörren med morrhår som först ställer sig rakt upp av pur förvåning, sen tar vinden dem och lägger dem bakåtslickade längs kattans kropp.

Nu stod jag där i farstukvisten. Sååå uttröttad. Och smått grinig. Nu gav jag upp. Och gick inte upp. Nä. Tände i vedspisen. Satte på kaffet. Lyssnade avundsjukt på Husfars snarkningar. Torkade en och annan pöl. Plockade en och annan fekale.

Ja, så startade vår nyårsafton och sedan gick vi som små trötta zombies och tog oss an dagens sysslor och åtaganden. Vi städade, röjde, plockade ned julen och försökte bringa ordning i hemmets röra.

Till slut blev det lite mat också även för Husbondsfolket men redan halvnio på nyårsafton gick vi till sängs. Men vi hann se Grevinnan och Betjänten. Vi kände oss båda som betjänter medan grevinnan här i huset nog består av diverse husdjur…

NYÅRSDAGEN 1 januari 2017 kl 06.12.

Nu är det årets första dag. Det är 28 år sedan vi for till BB på morgonkvisten där vår högt och innerligt älskade Ludwig Thor, vår Enfödde Son föddes. Tiden går…

Och nu sitter jag sömndrucken efter ännu en rörig natt, i ett kök där bänken återigen har bytt skepnad, borta är de röda ljusstakarna, borta är adventsljusstakarna.

Nu är det åter grå och vita toner som ler mot mig från bänken dit min blick så ofta vandrar när jag inhämtar nya vinklar, ord och formuleringar. Några fådda tulpaner ler mot mig i en vårfräsch vas, katten Grålle inspekterar detta blomsterstilleben och ger mig sitt godkännande.

Kaffet är bryggt, djur är omskötta och några ligger nu i det varma elementets hammockar, vedspisens gjutjärn uppvärmt och sprider en behaglig värme i köket. Dagen kan börja. Jag känner mig varm och lycklig och tacksam över livet. Över att ett nytt år just har börjat. Ett år som kan innehålla vad som helt och allt och inget.

Tack hörni för alla hälsningar som kommit till oss under gårdagen och natten, vi önskar er alla likaledes! Och att vi inte svarat beror helt sonika på att vi sov…

Önskar er alla – oss alla - ett helt fantastisk 2017 med massor av KÄRLEK, HARMONI, LUGN, HUMOR. GLÄDJE, GEMENSKAP, TILLIT, HOPP och MEDMÄNSKLIGHET!!!