En dam sitter snett framför mig och tänker nog inte på att
hon syns från min vinkel. Hon petar onödigt ihärdigt i sin högra näsborre, får
napp och smular, bearbetar, det i näsborren funna materialet mellan tummen och
pekfingret. Jag försöker hålla igen mina klökningar och uppkastningar.
Jag är på väg till en stad i södra Sverige. På ett äventyr jag aldrig tidigare varit ute på. Jag ska tillbringa min helg på en skrivarkurs. Det har jag önskat länge, länge men först när jag faktiskt VANN halva deltagaravgiften för nån månad sedan så blev det liksom verklighet att tant M ska deltaga i en skrivarkurs.
Snett emot mig har jag två killar som sitter mitt emot varandra i enmanssäten och ett litet bord emellan. En av killarna har sin laptop på bordet, den andra har sin i knäet. Båda har snören upp i öronen från sina datorer och är förlorade från denna värld.
När vi stannade i Alvesta tänkte jag, medan det var lugnt i korridoren, i all hast försöka fly till toa för att lätta på blåsan. Hm, det var givetvis upptaget då säkert många vimsiga människor i paritet med mig själv försöker utnyttja tågets låga fart och stillastående.
Hur som helst, jag väntade stoiskt. Ut från toa klev en ganska ung kille i mörkblå sweatshirt och jeans och såg, i mina ögon, lite smått generad ut. Tro fasen det!!!! För FY FARAO va äckligt det var inne på toa. Han hade ju inte ens lyckats spola ordentligt efter att ha gjort en rejäl tvåa.
Jag klöktes kraftigt redan i dörren och fick omedelbart backa ut igen under det att jag tog upp min sjal framför munnen och näsan och andades doften av gott sköljmedel och ”hemma” för att inte kräkas rakt ut.
Nåväl. De där intimiteterna får anstå, jag kan väl inte ha så rasande lång tid kvar på tåget, nja, dryga timmen eller lite till om jag ska vara ärlig.
Damen framför har upphört sin skattkammarjakt och håller nu i en skalad mandarin i sin hand, märkt av ålder, handen alltså, inte mandarinen, som hon sakta delar upp i klyftor, mandarinen alltså, inte handen, vilka hon njutningsfullt stoppar i sin mun.
Till sällskap har hon en synnerligen snygg, ung, blond, ball kvinna. Jag får, i min generösa fantasivärld, för mig att relationen handlar om något i typ med mentor / adept och blir lite avis. Jag skulle också så gärna vilja ha en mentor men får istället bara massa frågor om att JAG ska bli deras mentor… Hm….
Oj. Nu har damen snett framför, hon som jagade skatter strax nedanför ögonen, stoppat sitt ena ben i ett rött plastband och så drar hon benet upp och ned, upp mot sitt bröst. Uppenbarligen en form av träning. Hon tittar på klockan mellan varven och beslöt sig just nu för att det fick räcka för högerbenet och börjar nu likaledes med vänsterbenet.
Hennes unga moderna modemedvetna blonderade välsminkade sällskap ska just gå på toa, hon möter min blick när hon reser sig och jag sitter ju just bakom henne så det blir ofrånkomligt att våra blickar möts.
Jag säger: Öh, det är inte jättefräscht på toa om jag säger så…
Hon spärrar upp ögonen, blinkar till med sina förstärkta fransar och säger med en tillbakahållning rysning:
Tack, jag går till nästa vagn.
Vid det här laget har jag fått höra större delen av livets skeenden hos en sedan 11 månader pensionerad Uppsalakvinna på sin väg till sex veckors vistelse i Berlin, spridda verk ur en kronobergsk beteendevetares hårda verkstad samt en resenärs vedermödor över att resa bort från lägenheten i Alvesta där krukväxterna kräver sin skötsel.
Resor är märkliga. Gåtfulla.
Jag skulle bara skriva lite stolpar till det vårtal jag ska hålla i år. Igen.
Men… Nä….
Inga stolpar.
Bara livets realiteter.
Som händer här och nu.
Och mannen snett emot mig med laptopen på bordet plockar just upp mer rödvin ur sin påse och fyller på i sitt glas och ur en blå mindre påse fyller han sin näve med salta jordnötter.
Sånt är livet.
Och resandet…
Jag är på väg till en stad i södra Sverige. På ett äventyr jag aldrig tidigare varit ute på. Jag ska tillbringa min helg på en skrivarkurs. Det har jag önskat länge, länge men först när jag faktiskt VANN halva deltagaravgiften för nån månad sedan så blev det liksom verklighet att tant M ska deltaga i en skrivarkurs.
Snett emot mig har jag två killar som sitter mitt emot varandra i enmanssäten och ett litet bord emellan. En av killarna har sin laptop på bordet, den andra har sin i knäet. Båda har snören upp i öronen från sina datorer och är förlorade från denna värld.
När vi stannade i Alvesta tänkte jag, medan det var lugnt i korridoren, i all hast försöka fly till toa för att lätta på blåsan. Hm, det var givetvis upptaget då säkert många vimsiga människor i paritet med mig själv försöker utnyttja tågets låga fart och stillastående.
Hur som helst, jag väntade stoiskt. Ut från toa klev en ganska ung kille i mörkblå sweatshirt och jeans och såg, i mina ögon, lite smått generad ut. Tro fasen det!!!! För FY FARAO va äckligt det var inne på toa. Han hade ju inte ens lyckats spola ordentligt efter att ha gjort en rejäl tvåa.
Jag klöktes kraftigt redan i dörren och fick omedelbart backa ut igen under det att jag tog upp min sjal framför munnen och näsan och andades doften av gott sköljmedel och ”hemma” för att inte kräkas rakt ut.
Nåväl. De där intimiteterna får anstå, jag kan väl inte ha så rasande lång tid kvar på tåget, nja, dryga timmen eller lite till om jag ska vara ärlig.
Damen framför har upphört sin skattkammarjakt och håller nu i en skalad mandarin i sin hand, märkt av ålder, handen alltså, inte mandarinen, som hon sakta delar upp i klyftor, mandarinen alltså, inte handen, vilka hon njutningsfullt stoppar i sin mun.
Till sällskap har hon en synnerligen snygg, ung, blond, ball kvinna. Jag får, i min generösa fantasivärld, för mig att relationen handlar om något i typ med mentor / adept och blir lite avis. Jag skulle också så gärna vilja ha en mentor men får istället bara massa frågor om att JAG ska bli deras mentor… Hm….
Oj. Nu har damen snett framför, hon som jagade skatter strax nedanför ögonen, stoppat sitt ena ben i ett rött plastband och så drar hon benet upp och ned, upp mot sitt bröst. Uppenbarligen en form av träning. Hon tittar på klockan mellan varven och beslöt sig just nu för att det fick räcka för högerbenet och börjar nu likaledes med vänsterbenet.
Hennes unga moderna modemedvetna blonderade välsminkade sällskap ska just gå på toa, hon möter min blick när hon reser sig och jag sitter ju just bakom henne så det blir ofrånkomligt att våra blickar möts.
Jag säger: Öh, det är inte jättefräscht på toa om jag säger så…
Hon spärrar upp ögonen, blinkar till med sina förstärkta fransar och säger med en tillbakahållning rysning:
Tack, jag går till nästa vagn.
Vid det här laget har jag fått höra större delen av livets skeenden hos en sedan 11 månader pensionerad Uppsalakvinna på sin väg till sex veckors vistelse i Berlin, spridda verk ur en kronobergsk beteendevetares hårda verkstad samt en resenärs vedermödor över att resa bort från lägenheten i Alvesta där krukväxterna kräver sin skötsel.
Resor är märkliga. Gåtfulla.
Jag skulle bara skriva lite stolpar till det vårtal jag ska hålla i år. Igen.
Men… Nä….
Inga stolpar.
Bara livets realiteter.
Som händer här och nu.
Och mannen snett emot mig med laptopen på bordet plockar just upp mer rödvin ur sin påse och fyller på i sitt glas och ur en blå mindre påse fyller han sin näve med salta jordnötter.
Sånt är livet.
Och resandet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar