Ibland är han så himla söt och rar, gårdens lille Husfar!
Gör små saker och hittepå för att överraska mig. Men han säger inget utan går bara omkring och bligar pillimariskt och liksom myser. Väntar på att jag ska upptäcka hans hyss och hittepå.
Som nu när han har kört upp en sittplats i form av en kort stock och placerat mellan lönnen och vildapeln uppe i trädgårdens mest avlägsna hörn. Där vet han att jag trivs om kvällarna ty där dröjer sig solen kvar längst innan den dväljs bak skogshorisonten.
Mini och jag upptäckte den kontemplativa sittplatsen och vi båda genomfors av ömhet och prisar vår lille Husfar.
Vi tror att han tänker att jag ska sitta där med min sedvanliga utrustning i form avblock, penna, kamera och luta ryggen mot solvarm stenmur i sommarljumma kvällar...
Så fint gjort!
Kärlek & Leenden
fredag 10 maj 2019
söndag 5 maj 2019
Växthus med proveniens
Det är inte märkvärdigt. Inte alls. Tvärtom. Ganska påvert
faktiskt.
Det är inte vackert. Inte alls. Tvärtom. Ganska oskönt
faktiskt.
Det är inte gediget. Inte alls. Tvärtom. Ganska rangligt
faktiskt.
Det är inte stort. Inte alls. Tvärtom. Ganska litet faktiskt.
Det är inte i någon tjusig omgivning. Inte alls. Tvärtom.
Ganska fult faktiskt.
Det är inte mysigt. Inte alls. Tvärtom. Ganska omysigt faktiskt.
MEN – det fungerar!
OCH – det är mitt!
SAMT – det har en helt fantastiskt kuriosa och proveniens.
Hör här!
När min älskade salig mor, Ninni Thor, i femtiofemårsåldern
fick sin mångåriga dröm om ett eget litet växthus hemma på sitt innerligt
älskade Sjöängen i Bjurvik blev sann, ja då var hon helt lycksalig. Helt lycksalig.
Hon hann få några fina år tillsammans med sitt växthus. Jag och Göran han få
våra två barn och vår förstfödda, Lowisa, hann vistas en del tid i sin mormors
växthus som alltid doftade starkt av tomatplantor i vardande.
Mor Ninni dog helt oväntat och alldeles för tidigt 1995. Sedan
dess hann växthuset, likt mig själv, sjunka ihop av sorg och saknad. Femton år
senare fick vi en fråga från de nya ägarna av mitt barndomshem, om vi ville ha
det gamla skröpliga växthuset. En solig majdag åkte vi ned till mitt
barndomshem, jag, Husar och vår enfödde son, och hämtade de skröpliga resterna
av min mors växthus.
I nio långa år har stallaget stått bak lagården och utlovat
löften samtidigt som det ställt krav. Ganska stora krav.
Men nu äntligen – många, många år efter att min Mor Ninni i
femtiofemårsåldern fick sin växthusdröm uppfylld, får jag i precis samma ålder
min växthusdröm uppfylld – och det är samma växthus!!!
Och nu har doftande tomatplantor där i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)