fredag 19 mars 2010

Häst trampar Bäst


Ångande varm och i dubbel bemärkelse sur, kunde jag i morse konstatera att de bandvagnsgjorda snöstigarna är undermåliga och, för att använda ett i sammanhanget passande uttryck, ligger hästlängder efter de hästtrampade!

Efter ombesörjda djursysslor gav jag mig i gryningen iväg på ännu en vidlyftig vandring, upprymd av de nya möjligheter som tillförts min vardag genom neonmännens tusenfotingsmilitärbandvagn. Idag slog jag in på ett bandslag i östlig riktning (ombyte förnöjer, heter det ju).

Jag hann vandra en bit innan skaren började ge sig. Först föll jag bara igenom i något enstaka steg och tänkte tappert att det nog bara var tillfälligt, vilket gjorde att jag fortsatte.

Men snart for jag igenom vid nära nog varje steg. Hade lika långt vare sig jag fortsatte framåt eller vände om. Jag hann bli alldeles slut, varm, arg och blöt innan jag pulsat tillbaka hem. Morr!!!

Nej, tacka vet jag hästtrampade stigar där märrarnas strävsamma stampande står för ett grundligt och gediget underarbete.

En klen tröst i sammahanget är kanske att övningen måhända tärde lite på det där vadderande isoleringslagret - men gjorde mig också mer osäkrad än stormsäkrad...

onsdag 17 mars 2010

FÄRG PÅ TILLVARON!


Just nu är det liv och rörelse i byn. Här pågår "Projekt Stormsäkring" vilket skänker lite extra färg åt tillvaron.

Kors och tvärs på våra små vägar puttrar pickupbilar där infrateks röda logo lyser ikapp med de på taket blinkande varningslamporna. Ett annat ekipage är den tusenfotingsliknande militärgröna bandvagn som tuffar fram genom terrängen. Just nu kör den ute i ängen. I alekärret där märrarna går. (Jaja, okej, jag också…)

Åtskilliga män i neongrönlysande kläder, vilka skarpt accentueras mot den vita snön, återfinns än här, än där. Ibland synes de halka fram genom ängen, två steg på skaren och i tredje steget sjunker de igenom. Och så upp igen. Ännu ett par steg på skaren för att strax sjunka igenom.

- Det där ser jobbigt ut, mumlar jag och pustar eftertryckligt i min kammare från vilken jag på tryggt avstånd kan beskåda händelseutvecklingen i alekärret. Världens centrum.

Man tillbringar ju inte en hel vinter med att vandra omkring på hästbajsminerade snöstigar utan anledning, tänker jag och känner mig oerhört smart när jag ser männen kämpa sig fram genom ängen - dock inte på mina snöstigar... Allt medan storögda och höghuvade märrar förvirrat, ja förskräckt, bevittnar hur deras värld inkräktas av små gröna män från Mars, förlåt, Infratek.

Förutom att dessa män skänker färg åt tillvaron så gör de också min värld så väsentligt mycket mer vidlyftig! Bandvagnens framfart skapar nya vägar, nya möjligheter och nya utmaningar i livet! Ger mig nya spännande vägval att ta ställning till i gryningen. En möjlighet att vika av från den inslagna, invanda vägen.

Vilka fantastiska valmöjligheter; Traja vidare på gammal hästtrampad krokig stig – eller följa nygjord bandvagnstrampad rak stig?

Idag vek jag av och gick i en helt ny riktning, nordvästlig. Bjöds äntligen på helt nya vyer! Gick på marker där jag inte trampat på månader. I säkert trettio meter. Sen var det stopp. Där stod nämligen stolpen vid viken männen utför sitt arbete och längre än så behövde de tydligen inte komma. Så jag vände men valde då det andra bandspåret tillbaka. Kunde då, med lite god vilja, fortfarande tycka att jag bjöds på nya vyer och upplevelser.

Ja, dessa hårt arbetande neonmän stormsäkrar alltså våra luftburna elledningar. Tyvärr grävs de inte ned, ledningarna alltså, vilket jag hade hoppats, utan istället läggs lager av isolerande material runt befintliga ledningar för att vaddera och skydda.

Men Husfar står bak lagårn och blänger tvivlande ned mot ängen. Kliar sig eftertänksamt på den påvert hårbeklädda hjässan.

- Nä, dä där tror jag inte på. Dä kan la aldrig fungera, säger han förnumstigt.

Jag, som förvisso är van vid hans tvivel vilka dessvärre rör det mesta här i livet, undrar varför han misstror Projekt Stormsäkring.

- Njaae, en kan ju bara si på dej. Du ä ju förbenat välvadderad med isolerande lager – o ä ju ändå allt annat än stormsäker...

söndag 14 mars 2010

Vintervila för (träd)gården

Om en vecka är det vårdagsjämning. Därför börjar jag så smått att mentalt ta farväl av min vinterfamnade gård och trädgård.

Med blandade känslor sveper jag över glimtar från den gångna vintern.

En trädgård i vintervila, välsvept i Bores mjuka böljande filtar. Köldkittlat ljus som leker nyckfullt, virvlar runt i intensiva oförbehållsamma möten med solen. I skön förening kastas djärva skiftningar och sken fram över marken. Gåtfulla skimmer tar gården i besittning.

Med hoppet nu ställt till den annalkande vårdagsjämningen vågar jag mig på en krass kommentar;

- De va vackert så länge de varade...