lördag 20 februari 2010

FYRA NYANSER AV FRIHET...






Vår, mycket välbehövliga, renovering av nedervåningens toalett sammanföll med den snörikaste vintern i mannaminne. Vad har det för betydelse, undrar kanske den snabbtänkte. Men det är ganska enkelt. Endast en toalett, men många användare, är en svårlöst ekvation. Någon måste därför nyttja naturen för att göra sig av med kaffet sedan det blivit förädlat. Denne Någon råkar oftast vara jag.

Det har följaktligen blivit några rundor till skogsbrynet denna vinter. Det går väl an när snöstigarna är någorlunda öppna, men ack, denna vinter har ju varit av ett annat slag. Stigen upp över åkern fylls ideligen på, och drivs ideligen igen, av vinterns ymniga och ofta förekommande snöfall.

Och visst är det så att just innan sänggåendet drar sig alla familjemedlemmar mer eller mindre samtidigt mot husets enda fungerande badrum. Det är tandborstning och andra bestyr som ska genomföras för att bringa ordning och skapa ro inför natten.

I djurvärlden, i vars värld och tillvaro jag har mitt sociala umgänge, är det ofta Modern som är den storsinta, offervilliga och gentila. Av detta har jag tagit intryck. Därför får familjemedlemmarna nyttja husets faciliteter medan jag själv stoppar fötterna i ett par mycket stora träskor, vilka därmed rymmer raggsockebeklädda fötter, och resolut pulsar upp till skogsbrynet.
Uppfylld av känslan att vara en riktig Moder – storsint, offervillig och gentil.

Både jag och hundarna uppskattar egentligen denna vana. Ser det till och med som en förmån - landsbygdsbor förunnat. Som en man uttryckte sig en gång, då jag gjorde ett reportage om landsbygdslivets sol- och skuggsidor;

- Att börja dagen med att gå ut och morgonpinka under bar himmel - det är frihet det!

Men jag får dessvärre krypa till korset. Tillstå. Erkänna. Det är då inte ”frihet” jag upplever sent om kvällen när jag ånyo finner toadörren låst och måste ge mig ut i mörkret och lufsa ut i den djupa snön…
Snarare tvärtom.
Därför är glädjen och lättnaden ENORM över det faktum att NU är toaletten klar! Toa inom hus är underbart! Vattenklosett en lyx! Varmt vatten likaså! Och ljus genom en knapptryckning är närmast ett mirakel!

Så jag måste faktiskt, om än lite motvilligt, uttrycka en konträr definition av frihet:

- Att börja dagen med att besöka en varm ombonad inomhustoa – det är frihet det!

Men nu... Med något som liknar njugg och girighet, vakar jag över MIN nya lilla sjöbodstoa. Nåde den som tar den i besittning och låser dörren! Grrrrr. Då kommer minsann ur(sinnnes)modern i mig fram…

Jag är nog inte så storsint, offervillig och gentil. När allt kommer omkring…

måndag 15 februari 2010

RUDIMENTÄRT MEN SPEKTAKULÄRT KULTUREVENEMANG

Landsbygden har ett förhållandevis rudimentärt utbud av kulturevenemang. Det genom samhället organiserade, eller i alla fall ombesörjda, utbudet av såväl fritidsaktiviteter som kulturhändelser är nästan uteslutande tätortsbundet. Men det finns undantag!

Vi har fortfarande favören att en gång i månaden få besök av en bokbuss! Var fjärde torsdagseftermiddag kommer den färgglada bokbussen med sitt härliga innehåll av trevlig personal och njutbart blädder inrullandes på lagårdsgatan. Fast bokbussbesöket tarvar en del förberedelser. Chauffören är nämligen extremt rädd för höns! Det gör att jag nogsamt måste hålla reda på vilken torsdag den rullande bokskatten ämnar komma. Då måste alla höns sjasas inomhus och hållas instängda.

Det brukar de inte gilla. Hönsen alltså. Så jag försöker uppbringa all min pedagogiska förmåga (även den rudimentär) och med milt tonfall förklara för lagårns blängande madammer;
- Men det är ju torsdag idag, den fjärde i månaden, och då vet ni ju att det är dags för bokbussen. Och ni vet ju att Chauffören är skiträdd för er.

Onda ögon vilar ännu på mig varpå jag fortsätter.

- Ja, jag vet att ni är snälla och att ni inte går in i bussen. Men ni minns väl den gång då Sir Lancelot och två av hönsen i hans harem tog sig in bussen och Chauffören nästan dog av skräck.

Stackars Bokbusschaufför. Hönsen är nämligen inte de enda som tagit sig in i bokbussen här på lagårdsgatan. Där har varit katter, hundar och till och med gårdsgåsen Lotta. En gång körde ena geten in huvudet i bussen och glodde nyfiket. Som väl var så var jag själv inne i bussen och kunde schasa ut vederbörande. Annars vet jag inte hur det gått, mina getter tycker nämligen att papper smakar gott… Hästarna, vilka är av rasen ardenner och därmed besitter avsevärd tyngd och format, har dessbättre hållit sig borta.

Nåja, tillbaka till hönsen och mina förhandlingar rörande vissa torsdagars utegångsförbud. De är inte lättflirtade, dessa damer, och häromsistens plockade jag fram ett ess ur rockärmen. Jag lovade arrangera en tuppkavalkad för dem om de i gengäld lovade hålla sig inne när bokbussen var här.

Och plötsligt slog jag tre flugor i samma smäll! (Slå flugor är något vi ofta sysslar med här ute på landet – och gärna medan de gör varann på smällen…)

1. Mina bevingade vänner i ladugården blidkades
2. Bokbusschauffören undslapp ännu en hönschock
3. Landsbygden fick ett kulturevenemang

Ett kulturevenemang av en smula rudimentär, men spektakulär, karaktär; En TUPPKAVALKAD!
Håll till godo kära läsare!



























Och så här engagerad blir till slut publiken...