Gomorrhår Govänner! En ny dag håller på att födas. Den
första fredagen i novembermånaden uti Coronaåret 2020.
Kattugglan sitter och ljuder sina karaktäristiska och
säregna varningsläten i trädet vid husknuten. Vad ser den? Vad varnar den för?
Ser den en räv smyga i det höga gräset invid stengärdesgården? Ser den månne
siluetten av rågeten och hennes två kid som ofta syns här i nejden? Eller hör
den kanske ett par grenar som knäcks uppe i lövängen och inser att ett större,
tyngre djur är på väg neråt gården? Jag lär aldrig få veta utan får nöja mig
att spekulera kring varför Kattugglan sitter i trädet och skriar sina sällsamma
läten.
En och annan morgonpigg tupp gal ute i lagårn, så högt att
det hörs genom väggar och bärs upp till huset. Höns och vaktlar kuttrar säkerligen
också i vetskap om att morgonen snart kommer bräckas och att frukost då
levereras och serveras.
Di mönne katterna har redan fått mat här ute på terrassen.
Man urskiljer dem knappt i mörkret men deras ögon lyser ju på katters vis.
Katternas hunger gör att de springer runt benen för att fjäska och säga att de
inte kan få mat fort nog. Hundarna har fått sin frukost likaså.
Ett dovt monotont ljud hörs uppe i himmelen, ett större plan
som flyger så högt att jag inte kan urskilja dess lysen och blinkande utan bara
förnimmer dess passage över gården genom ljudet de stora motorerna skapar.
Om jag lyssnar riktigt uppmärksamt hör jag ljudet av den
tunga trafiken ute på 127:an. Ljudet av långtradare och lastbilar hörs bara när
luften är klar och ljudet bärs långt. Vid sådana tillfällen kan man även ibland
få höra kyrkklockorna slå. Antingen inför helgdagen eller vid själaringning.
När jag hör kyrkklockorna från Nävelsjö Kyrka rör det en särskild sträng inom
mig och jag stannar alltid upp och lyssnar i ett slags vördnad. För livet. För
döden. För skapelsen.
Medans jag skrivit har dagen börjat ta form. Jag hoppas din
fredag blir fin, trots allt. Det är otäckt och hotfullt att det kommit en ny
intensiv våg av Covid 19 och jag har tudelade känslor inför det faktum att vi
nu smittas – och smittar - som aldrig förr.
Det var ju när Coronan kom i vintras som jag först blev rädd
och ”gömde mig” här hemma på gården. Men sedan sa jag ”skärp dig” till mig
själv och tänkte att jag måste ju ta mitt ansvar i den rådande situationen och
försöka bidra till att göra det bästa när det såg ut som det gjorde i vården.
Det var då jag gick till kommunens bemanningsenhet och sa:
- Här är jag, jag vill göra nytta och hjälpa till, använd
mig där ni tror jag kan bidra till något.
Det var så jag hamnade i Hemtjänsten. Men nu när det kommer
en andra våg av smittan känner jag obehag och rädsla, främst över att jag ska
smitta någon av våra kunder som ju redan är sköra. Men jag och mina kollegor
gör vad vi kan och vidtar försiktighetsåtgärder som såväl Folkhälsomyndigheten
som Vetlanda Kommun har utfärdat om hur vi ska minimera smittorisken.
Var rädd om dig och var rädd om dem omkring dig! Du är
värdefull - Du gör skillnad! Värna dagen. Värna livet!
