lördag 4 juni 2016

Studentbalen stundar

Vackra.

Glada.

Bedårande.

Unga.

Upprymda.

Förväntansfulla.

STUDENTBAL STUNDAR!


(o gamla faster Mickan ombads fota lite...)











INGET HÄR PÅ NATIONALDAGEN

Efter att så många har undrat vill jag gärna berätta en sak:

DET BLIR INGET ARRANGEMANG HÄR PÅ GÅRDEN PÅ NATIONALDAGEN 2016!

Men om du vill göra något riktigt mysigt på Nationaldagen – välkommen till byamarknaden i Nävelsjö kl 10 - 15

(Min nya bok Mickans BakGlädje släpps ju först i september – vi får se vad vi hittar på då… )

PUSS&KRAM

Mickan 



fredag 3 juni 2016

"Riktiga" brev!




Sitter och dricker grönt the ur min favoritmugg. Det är ganska tyst omkring mig. Men ändå inte. Svalor och tornseglare fyller gårdens luftrum med ett vinande svischande ljud då de lika skickligt som blixtsnabbt manövrerar mellan träd och byggnader. 

Humlor och bin landar och lyfter med brummande surrande ljud från en blomma till en annan i sin jakt på nektar. Tupparnas ihärdiga morgongalande genljuder gång på gång över nejden. Det porlar vackert från trädgårdens vattenarrangemang, ett rogivande, närmast meditativt ljud. 

Det hörs små knarrande ljud från kattungarna när de diar med sina ihärdigt trampande små tassar runt spenen för att få fram än mer mjölk. Mödrarna spinner mer jämt på en lägre frekvens, mer dovt, där de ligger, till synes njutande, med slutna ögon och ger mat till alla småttingarna. 

Teet i min kopp heter ”Vårkänslor” och är ett grönt te smaksatt med blåbär, kvitten, jordgubb och youghurtarom. På paketets framsida står visdomsordet: ”Njut av Livet – det går inte i repris”. Så sant. Så riktigt. Så klokt och så logiskt. Men ibland ändå så svårt. 

När krav, måsten, stress, deadlines och åtaganden hukar sig över oss så är det så lätt att gå igång och gå upp på högvarv. Och då är det så lätt till att man glömmer att njuta. Glömmer att stanna upp. Glömmer att låta andningen bli lugn. Låta själen komma fatt. 

Men så ett tu tre finner vi tillfällena. Stunderna. Ögonblicken. För ro. Åtminstone för inre ro. Det är den man så väl behöver. Igår fick jag en så fin stund. Vacker. Jag blev alldeles varm inombords när jag fick ett stort och omsorgsfullt textat kuvert med vackra frimärken. 

I brevet fann jag inte bara ett fem sidor långt fantastiskt innehållsrikt brev utan även denna förpackning te som nu förgyller min morgonstund. Brevet likaså. Tack du fantastiska brevskrivare, du generösa, godhjärtade och omtänksamma Britt-Marie – jag uppskattar detta sååååå mycket ska du veta! 

Att få ”riktiga” brev och vykort hem till gårdens postlåda är bland det bästa och finaste jag vet! Jag ÄLSKAR att få brev och vykort! Det är bland de finaste gåvor, finaste gester jag vet! Blir lika glad var gång det händer. 

Tack ni många underbara vänner som sänder hälsningar och brev med glada uppmuntrande tillrop och varma ord. Ni ska veta att ni verkligen gör en Lanttant glad och får henne att flina brett o lyckligt! 

Nu har jag fått min morgonstund i ro, en stund som jag vinnlägger mig om att få var morgon för att vara mer beredd att möta dagen med alla dess sysslor och gärningar. Idag hoppas jag kunna slutföra ett större projekt som har varit både svårt och krångligt och som verkligen frestat såväl min hjärna som mitt humör. 

Önskar er alla en helt fabulöst underbar JUNIFREDAG!!! 

Puss&Kram!
MIckan o MIssarna
(avser missarna i substantivform - inte verbet. I alla fall inte denna gång... Fniss...)

måndag 30 maj 2016

Vardagens Ljud






Jag har i den bedårande försommarmorgonen i de sista skälvande majdagarna, ännu en gång, bevittnat Destination Gotlands båts avfärd från Visby hamn. Nu börjar jag kunna rutinerna, hur hon går back en bit nästan parallellt med kajen, precis lagom så hennes ståtliga rödmålande skorsten kommer exakt mitt i klykan mellan ett väldigt kastanjeträd och en stor skrovlig bok med tusentals skirgröna blad.

Strax därefter börjar kaptenen tala, fast jag kan inte urskilja orden, och sedan stävar hon framåt, styrbord, och försvinner ur mitt synfält.
Jag tänker vilken enorm roll som denna båt och detta rederi utgör i min tvillingbrors liv. Som befälhavare på dessa båtar tillbringar han mer eller mindre halva sitt liv i, på och kring dessa båtars turer, avgångar och ankomster, pålastning och avlastning. Än Visby, än Oskarshamn och än Nynäshamn.

Och så tänker på Ljuden. Ljuden som genljuder och kringgärdar Visby. Samma ljud vid samma tider. Varje dag. Dova mäktiga klang från Domkyrkans klockor. Motorljuden när Gotlandsbåten startar upp i arla morgonstund och gör sig redo för att kunna ta mot sina kunder på bästa sätt.  Metalliska tunga ljud när tunga transporter kör ombord. Kaptenens utrop. Fiskebåtarnas dunk.

Jag gör jämförelser med ljuden som jag hör hemma, ljud som vägleder mig om vad klockan är. 

Granngårdens kalvar som hungrigt brölar efter frukost. Detsamma sker vid fyrasnåret på eftermiddagen. Vid niosnåret, varannan dag, kommer mjölkbilen och var gång det är den kvinnliga chauffören så blir jag så glad ty hon kör så försiktigt och hänsynstagande genom vår gård. Åtta minuter senare kommer mjölkbilen tillbaka uppifrån Svenstorp, ned i svackan vid vår jordkällare och genom fyrvägskrysset rätt upp mot Hagelsås till en väntande välfylld mjölktank.

Jag hör, när ljudet bär långt, rälsbussens gälla varningssignaler mellan Tjunnaryd och Björköby, för första gången vid kvart över sex på morgonen. Jag ser en grannes vinröda bil passera genom gården, nästan exakt på minuten samma tid, dag efter dag. Jag noterar en annan grannes dagligt regelbundna besök då han ser till sina betesdjur. Varannan dag kommer han med vattentank på traktorn, varannan dag utan.

Har du funderat på vad du har för regelbundna ljud som du har omkring dig, som vägleder dig, medvetet eller omedvetet om vad klockan är?

Jag lever oftast så att jag inte behöver tänka på vad klockan är utan jag går oftast efter dagsljuset, på gott eller ont, ty på sommaren blir det inte mycket sömn men vad gör det. Livet ska levas medan man är här och nu. Fullt ut.

Önskar dig en fantastisk måndag!

Själv ska jag ut och göra några nedslag hos bakglada gotlänningar som ska vara med i Mickans BakGlädje!

Puss o Kram,

Mickan   

söndag 29 maj 2016

Lanttant på Gotland










En större fiskebåts rytmiska dunk bärs med vindarna ända upp till bedårande hotell Solhem där jag har förmånen att vistas några dygn medan jag deltar i Landsbygdsriksdagen 2016.

Från mina fönster ser jag väldiga ekar och blommande kastanjer som växer i en kraftigt sluttande och fantastisk lummig grön oas av högt oslaget gräs med hundkex och timotej. Allt detta gröna sköna breder ut sig och närmast famnar det vackra gamla huset Solhem.

Höjer jag blicken ovan de väldiga vårdträden ser jag det gåtfulla havet och kan följa dess vattenlinje ända ut till en oändlig horisont. Några koltrastar har sjungit för mig ända sedan jag kom hit. Det gläder mig. Lugnar mig. Får mig att känna mig mindre vilsen. All den här lummiga grönskan och så havet, det är allt jag ser, inga hus, inga vägar och inget som skvallrar om att jag faktiskt befinner mig i en stad.

Det är ju helt fantastiskt faktiskt. Jag som inte alls trivs i stadsmiljöer är så himla tacksam för att jag bor just här!

Även om det är rysligt brant att gå upp och ned till kongresshallen härifrån. Men då försöker jag ändå låta bli att bli stressad och andfådd stannar till här och var och iakttar olika ting och skeenden.

Som en grå kisse med rött halsband som sitter i fönstret alldeles intill den smala kullerstensbelagda gränden där jag går. Kissen ser rätt in i mina ögon och jag pratar en stund med den innan dennes ögon istället får syn på en hund. Kattens ögon vidgas och den tittar stint på den svarta hunden som passerar, ledd av en storvuxen ung kvinna med huvudet fullt av grova dreadlocks.

En andhona går omkring på en tvärgata med parkeringsplatser med backande och körande bilar kors och tvärs. Hanen står längt ut gräsets kant vid Almedalens vackra park och tittar oroligt på sin hona som gett sig ut på vådliga äventyr. Jag pratar med andhonan och säger till henne att hon bör gå tillbaka till parken och sin man, hjälper henne lite på traven och känner mig lika nöjd som hanen när hon väl är tillbaka i parken, borta från de tunga bilarna som lätt kunde ända hennes liv.

En gjuten modell över Visbys gamla slott, Visborg, står beläget på en av de många grönområden som finns längs min väg. Där står jag och fascineras över hur det en gång såg ut här. Försöker se framför mig hur det var. Hur man levde. Och någonstans inom mig beklagar jag det faktum att danskarna sprängde delar slottet när de 1679 skulle överlämna Gotland till svenskarna. Men inget undkommer väl förändringarnas vindar, inte ens en Lanttant. Eller ett slott. Inga jämförelser däremellan på något vis...

En vacker byggnad.

En vacker solnedgång.

Det är så skönt med små stilla pauser. Låta andningen bli lugn. Låta själen komma fatt. 

Landsbygdsriksdagen är full av fantastiska människor. Begåvade människor. Beundransvärda människor. Drivna. Duktiga. Envisa. Kämpande. Ivriga. Som tror på sina hembygder, som tror på framtiden och som vill ha ett land i balans och fungerande samarbeten och ömsesidig utväxling mellan stad och land.

Men om man som jag är van att framleva sin tid och dag ensam med bara djur som sällskap, blir det en anspänning att hela tiden vistas i stora folksamlingar. Jag måste helt enkelt fly undan och hitta stunder av ensamhet. Lugn. Tystnad. Ro.

Därför älskar jag mitt hotellrum här i grönskan. Duvorna sitter och hukar invid grova trädstammar och bjuder på sitt läte som är en slags mix av kuttrande och hoande. Trivsamt. Hemtrevligt på något vis. Kastanjernas imponerande plymformade blomställningar vajar majestätiskt mot havet som fond.

Och nu är en ny dag här. Gotlandsbåten har just lämnat hamnen och stävar nu mot fastlandet. Rara MorsDag hälsningar från älskade ungar han anlänt i inkorg och mess. Jag har kokat kaffe på mitt rum och plockat fram den smörgås jag inte orkade äta vid gårdagens fika och som den smålänning (samt med en slug baktanke) jag är så lade jag istället ned den i väskan.

Så nu – kära vänner, nu har jag ätit frukost i lugn och ro här i ensamheten på mitt rum istället för att äta tillsammans med massa andra människor.

Valet mellan en god hotellfrukost eller lite lugn egentid föll till egentidens favör. Sån är jag. Eremitisk Lanttant all the way out…

Puss o Kram!