fredag 7 januari 2011

Frostig i tonen...


Den här lille gulsparvskanaljen ger en ny dimension åt uttrycket;
"Vara frostig i tonen..."

torsdag 6 januari 2011

Min okända ryska syster!


Igår fick jag ett vykort med gula postbilen! Som strax innan skymningen, av postlinjens flörtiga brevbärare, lades här ute i lådan vid posthuset där jag nogsamt skottar morgon, middag och kväll för att hålla min brevbärare på fortsatt gott (flört)humör.

Vykortet var sänt från det stora landet i Öst som genom Ryska Postens förtjänst förpassats till Svea Rike där Gula Posten sedan tagit vid och ordnat så att kortet transporterades ända hit till Gården, långt ute i den djupa snötyngda Smålandsskogen.

På sagda vykort stod inledning och avslutning på ryskans karaktäristiska bokstäver, en variant av det kyrilliska alfabetet. Dessemellan stod det på Unnarydska.

Kortet var en trevlig och glädjande Julhälsning! I form av ett Påskkort!

Jag har en vän (jo, faktiskt) som är i Ryssland. Hon skrev att vid en rundresa på landsbygden i mellersta Ryssland gjorde hon en minst sagt häpnadsväckande upptäckt!

På en rysk lagårdsbacke fick hon syn på en färgstark frodig och vagt leende rejäl Babushka i full färd med att mata sina fjäderfä. När min vän gick närmare blev hon än mer förvånad, hon upptäckte nämligen att Babuskan var på pricken lik en viss småländsk Husmor.

Jodå, min vän är alldeles övertygad!!!

Övertygad att hon, på en rysk lagårdsbacke i mellersta Ryssland, fann min okända ryska syster - en äkta rysk frodig färgstark och rejäler hönekärring!

God fortsättning på Trettonhelgen!

önskar

Eder

Russkije Babushka Mickolina

(Och du Nilsovich, tack för det kombinerade Påskkortet/Julkortet innehållandes viktig samhällsinformation angående inre familjeangelägenheter...)

onsdag 5 januari 2011

Kålle i Målen

En ruggig, förfärlig och nästan osannolik historia om den stackars granntuppen Kålle i Målen - sprungen här från Gården - och hans förskräckliga eskapader i hökens klor upp över himlavalvet och som höll på att kosta honom livet!!!


En familj som bor bortom skogen framåta kyrkbyn här i socknen har haft den goda smaken att inte bara köpa en valp här från Gården utan därtill även några fjäderfän.

Valpen, som inte längre är någon valp utan rent av själv har hunnit bli mamma i sin tur, mår alldeles förträffligt och fungerar som den vackra och avskilt belägna gårdens egen vaktande kommandora.

Men höken rådde hon inte på…

Familjen har alltså här från Gården hämtat hem fem stycken fjäderfä av rasen dvärgkochin, fyra damer och en tupp. Den senare, som givits det ärofyllda namnet Kålle i Målen, har fullt skägg att sköta om sina fjäderbeklädda madammer där på sin nya gård bortom skogen framåta kyrkbyn.

Tapper och trägen springer Kålle i Målen omkring mellan ladugård, hus och bodar. Galandes, dovt skrockandes och malligt sprättande försöker han sätta sig i respekt hos, och hålla ordning på, sina blindstyren till hustrur. De, fruarna alltså, låter honom tålmodigt hållas så han kan förbli i tron att han har något att säga till om, trots att de i sanningens namn knappast tar någon som helst notis om den lille sprättfjanten som vettvill rusar omkring.

Men det vettvilla skulle bli än mer vettvilt!

En dag hör Husfrun på gården, alltså Kålle i Målens Husbondes Hustru och Husfru, ett jäkla liv bortåt lagårn! Hönsen kacklar hysteriskt, släpper sig otyglat och fjädrar yr omkring luften i den allmänna villervalla och högljudda kakafoni som uppstått bortåt hönshuset!

Husfrun inser att det är fara på färde och sätter fart mot hönshuset. Hon hinner notera att alla fyra höns är, mer eller mindre, tillstädes - men var i hela friden finns Kålle i Målen???

Så hör hon stackars Kålle i Målens skrik längst bort vid ladugårdsväggen. Skrik som vittjar om att han sannolikt befinner sig i ett synnerligen trängt läge.

Då får Husfrun syn på det stackars tuppaskrället! Han har trängts upp mot lagårdväggen och försöker med häftiga vingslag och bensprättande med vassa sporrar, freda sig mot en Hök som uppenbart hade bestämt sig för att Kålle i Målen skulle bli en alldeles förträffligt utsökt middag.

Husfrun rusar mot brottsplatsen, ömsom sjasande och klappandes i händerna och ömsom skrikandes. Men förgäves!!! Kålle i Målen förlorar bataljen mot Höken som lyckas sätta klorna på bägge sidor om tuppens lilla torso. Med svikt i knäna tar Höken ett elegant och jämfota avstamp, fäller ut vingarna och lyfter från marken – med Kålle i Målen, den stackars saten, så olycksbådande dinglande under sig, hjälplöst fast i Hökens obarmhärtiga klor.

Husfrun skriker, nej fel, hon vrålar:

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee,
- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!


Husfadern, som ännu är lyckligt ovetande om den hemma på gårdsplanen utspelande dramatiken, är nära nog hemmavid efter en skogstur med den här från Gården komna före detta valpen, då han hör sin hustrus avgrundsvrål rulla över nejden, eka mot Höga Spring och studsa tillbaka om och om igen.

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee,
- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!


Håret reser sig i nacken, nåja, i alla fall kittlar det i hårrötterna där det en gång fanns hår, på Husfadern och han sätter full speta upp mot hemmet.

Där får han se något mycket underligt.

Husfaderns Hustru och Husfru springer över ängarna bort mot skogen. Hon tittar rakt upp i himlen medan hon springer över stock och sten samt konstant och hest skriker ”Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeee” om och om igen.

Ibland tar hon liksom sats, lyfter från marken och skuttar och hoppar upp mot himlen, sträcker sina armar och händer så långt hon kan och försöker liksom fånga något långt där uppe – något som dock verkar vara långt bortom räckhåll.

Husfadern lyfter då också sin blick emot himmelen. En oroande tanke hinner fara genom honom, en vag tanke huruvida Hustrun drabbats av någon uppenbarelse från ett tidigare liv? Eller om det kanske är en av gårdens gamla anfäder som bestämt sig för att gå igen. Ja, alltså inte bokstavligen gå igen eftersom han vederbörande var uppe på himlavalvet utan ”gå igen” på det där lite mer övernaturliga viset.

Men när Husfadern höjer sin blick mot himmelen förstår han emellertid vad den mot skogen framrusande Husfrun viftar och skriker om.

Mot himlens blåvita fond ser han en rovfågel som har ett stort byte inunder sig! Ett byte som nästan verkar större än rovfågeln själv!

Plötsligt drar en isande ilning av kyla och förfäran upp längs hans ryggrad! Med en otäck klarhet ser han plötsligt vem det är som hänger i rovfågelns grepp!

Den som är hjälplöst fast i hökens klor är ingen mindre än Kålle i Målen!!!

Tuppen sprattlar vilt, ålar sig och försöker komma loss ur det dödsgreppen han fastnat i. Han skriker och vrålar för sitt liv! Låter, om möjligt, ännu värre än då han som nykläckt lycklig, blåögd liten kyckling tittade fram från sin trygga sköna position under sin mammas varma mage. Och vad får han syn på? Jo, Husmors påsiga och glosögda tryne som flinar mot honom från en decimeters avstånd! Tala om chock!!! Den arma lilla fjäderbollen kunde nästan inte sluta skrika...


Nåväl, tillbaka till dramatiken kring granngårdens tupp, Kålle i Målen, sprungen här från Gården!

Nu får Husfadern ännu mer spring i benen och sätter, liksom Husfrun, fart mot granskogen. Han, liksom Husfrun, klappar i händerna, skuttar och hoppar upp mot himlen och ljusa kvinnoskrik blandas med en dovare stämma och hela nejden kan nu, i en ljus och en mörk variant, höra:

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee!

- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!


Den storligen förvånade hunden, alltså den här från gården komna före detta valpen, börjar också springa, skälla och skuttar runt benen på sin Husbonde och Husfru.

Det frenetiska och högljudda Husbondeparet, samt den krumbuktande hunden därtill, blir sammantaget helt enkelt för mycket för Höken. Den blir förvirrad och störd och verkar för ett ögonblick tappa koncentrationen.

Och det är inte bara koncentrationen som tappas! Höken tappar också Kålle i Målen!

Det ömkansvärda tuppakrället signar olycksbådande nedåt från sitt fall långt ovan trädtopparna. Landar med ett dovt litet ”poff” i snön.

Husfrun är först framme. Med varsamma händer fattar hon tag om Kålle i Målen, vänder på klacken och springer hem mot lagårn, som vore hon rädd att Höken skulle komma åter.

Den stackars Kålle i Målen slokar livlöst i hennes händer. Lite blod rinner från huvudets kam. Husfrun ger Kålle i Målen små ömsinta lavetter på var sida om huvudet.

- Vakna Kålle, vakna!!!
- Kålle, du måste vaaaaaknaaaaa!


Hon tar ett djupt andetag, blåser upp kinderna och blåser häftigt en stråle luft mitt i Kålle i Målens nuna. (Mun- mot Näbbmetoden måntro? Antagligen en ännu ganska okänd metod som kanske kommer ingå bland Första Hjälpen insatserna så småningom).

Kålle i Målen börjar uppvisa svaga, men dock, livstecken.

- Han lever! Kålle lever!

Husfrun ropar glädjestrålande till Husfadern som nu stånkande tagit sig nästan ända fram. Kärleksfullt och ömt tar han Kålle i Målen i sina händer, öppnar sin jacka och stoppar in honom där i kroppsvärmen.

I ovan beskrivna konstellation går sällskapet i procession mot fähuset. Husbonden först med Kålle i Målen tryckt mot sitt bröst, därefter Husfrun och sist skuttade den förundrade Hunden, alltså den här från gården komna före detta valpen.

Väl inne i fähuset börjar Husfolket med gemensamma ansträngningar att pyssla om Kålle i Målen, de tvättar hans lilla anlete, torkar bort blodet och undersöker hans stackars ömkliga gestalt som just flugit över himlavalvet mot en säker död men som genom att mirakel har vunnits åter till livet.

Tack och lov verkar han inte ha några större fysiska skador men chocken över det vådliga äventyret har satt uppenbara spår hos den småväxte tuppen som blinkar förvirrat och andas svagt och päsande.

Husfadern sätter Kålle i Målen på pinnen, men han ramlar genast av igen som vore han redlöst berusad. Tuppen alltså - hur det var med Husfadern beträffande den saken förtäljer inte historien... De fyra hönsen sitter sammantryckta på den översta sittpinnen, tittar med förskräckta klotrunda ögon på Kålle i Målen och verkar undra vad i all sin dar det var som hände där ute på lagårdsbacken!

- Är detta verkligen våran Kålle? säger en höna till en annan.

- Kors i allsindar, de kunne en la allri tro om den fjanten!, säger den andra hönan.

- Nederstigen från Himmelriket, säger en tredje.

- Det måste vara detta som menas med Guds gåva till hönsligheten, säger den fjärde och himlar med ögonen...

Efter att ha hållit Kålle i Målen i famnen en stund till, tillämpat ytterligare en stund av Mun-, mot Näbbmetoden, små varsamma daskningar på var sida näbben, kärleksfulla smekningar över ryggen samt pratat lugnande med den medfarne tuppen kunde Husfadern så lyfta upp Kålle på den översta sittpinnen. Och si, nu kunde tuppen sitta kvar där för egen maskin!

Och så vitt jag vet så sitter han där ännu, hukar under sin hökhimmel och luktar på sina damer...


Och huruvida Kålle i Målen vågat sig utomhus igen – ja, det förtäljer inte historien i skrivande stund…

tisdag 4 januari 2011

Det Stora Nyårsbadet...


Tjenare Duck-lovers!

Anki Anka här igen!

Gott nytt år på er förresten! Ja, lika bra att önska Glad Påsk också när jag ändå är i farten!

Jo, ni som följer Husmors blogg vet ju att jag är en utomordentligt renlig och sanitär anka. Jag är ju en äkta proper välvårdad hygienisk och mycket vacker svensk gul anka.

Ja, då vet ni säkert också om att jag ju kamperar ihop med Lotta Gås. Hon, som egentligen är en Han, har dock inte samma fäbless för det sanitära… Kanske just för att Hon inte är en Hon utan för att Hon egentligen är en Han?

Lotta Gås duschar inte på morgnarna. Inte på kvällarna heller! Aldrig någonsin faktiskt, om jag ska vara helt ärlig. Och det ska väl en äkta proper välvårdad hygienisk och mycket vacker svensk gul anka vara?

Så när jag för någon vecka bevittnade hur Husfolket ägnade sig åt Det Stora Julbadet för att försöka bättra på sanitetsfaktorn bland Gårdens icke bevingade varelser, fick jag en idé. Jag skulle försöka inspirera Lotta Gås att också ta sig ett bad!

Eftersom Det Stora Julbadet var till för Husfolket återstod bara en möjlighet. Att vi bevingade varelser istället kunde få tillägnas Det Stora Nyårsbadet. Detta beslöt jag att satsa en plattfot på. Sagt och gjort.

Jag åberopade all min sociala kompetens och externa kommunikationsförmåga till att få Husfar eller Husmor (jag satsade inte på att få dem båda att förstå eftersom de aldrig någonsin är överens om något alls) att förstå att vi fjäderfä ville komma i åtnjutande av Det Stora Nyårsbadet.

Det var hos Husfar som polletten trillade ned först. Han satte, likt Charles Ingvar Jönsson, alias Sickan, upp fingret i luften och sades stolt ”aha” varpå han försvann in i någon av sina gudsförgätna bodar. Ut kommer han efter en stund med nedre delen till en kaninbur vilken han placerar på dyngan. Ni vet, där Husmor står varje morgon och tycker att hon är Drottningen av Dyngan…

Så fyller han den, inte dyngan utan kaninburens botten, med vatten och simsalabim så är Nyårsbadet klart! Då gällde det bara att förmå Lotta Gås att kliva i badet.

Men eftersom jag är de allra flestas idol och förebild så insåg jag att jag helt enkelt bara skulle agera. Andra, mindre klickilerade plattfötter lär följa mitt exempel.

Så jag hoppar i först och börjar bada. Och visst kom Lotta Gås och doppade både skriknäbben, flaxvingarna och plattfötterna!

Efter Det Stora Nyårsbadet finns nu här på gården en hyfsat ren gås och en äkta proper välvårdad hygienisk och mycket vacker svensk gul anka!

Bye, bye Duck-lovers…

Yours Anki Anka – The one and only xxx

Jag backade längst upp på dyngstackens topp, tog sats och kastade mig huvudstupa ned i badet, gjorde ett häftigt magplask, fick en kallsup och höll nästan på att bryta nacken av mig. Fy snarttran, jag VET ju att det är dumt att dyka i grunda vatten - men va fasen, va gör man inte för att imponera...

Så visar jag hur man blöter sig helt och hållet på ena sidan....

och sen välter jag över och doppar andra sidan

O så använder jag plattfötterna till att fösa in massa vatten in under magen och bak mot stussen så det plaskar och kittlar dödskönt i kistan...

Så där ja, nu kommer Gåsen Lotta! Nu ska jag bara få gåsen att hoppa i vattnet.
- Kom ånn nu bruden! Visa va du går för nu Lottchen-Pottchen! Ta sats o huppa i! Fäll in vingarna och spreta med plattfötterna!


- Bra Lotta! Jag hoppar ut och står här bredvid, du behöver inte vara rädd, jag står här hela tiden!
- Så ja, o nu ska du tvätta dig! Du såg väl hur jag gjorde? Du måste sänka dig ner i vattnet Lotta. Du måste tvätta hela kroppastollen!
- Det är ju Det Stora Nyårsbadet för bövelen!


Ja, precis så först den ena sidan...

O sen den andra

Å så smutsränderna på halsen Lotta!


- Du Anki, är Det Stora Nyårsbadet avklarat nu?
- Nej, du måste tvätta dig under armarna, äh, jag menar vingarna. Vingsvetten du vet. Gör så här!


- Så här menar du?

- Oops, va är det där för en snygging som speglar sig i vattnet? Är det inte, är det inte, är det inte.... en äkta proper välvårdat hygienisk och vacker nävelsjöitisk gås?