torsdag 26 maj 2016

Bockar om natten...

Sjöröken som ligger strax ovan ytan håller på att lösas upp och drar sakta och ljudlöst bort ovan Lyckopölens blanka vatten. Ljuset är här i all sin kraft till skillnad från när jag vaknade av skällande råbockar som sannolikt gör upp om reviren här i skogarna.



Mini satte sig käpprätt upp och hennes små öron stod rätt upp. Mina stod rätt ut.

Efter ett litet tag kunde vi klara ut att det rörde sig om tre råbockar varav den med det grövsta och helt klart starkaste brölet var alldeles nära.

Jag tassade försiktigt upp, ville inte störa vare sig sovande hundar, kattmammor eller husbonden vilka alla så väl behöver sin sömn.

I fönster nummer två kunde jag så se råbocken med det starkaste lätet. Sikten var gråkornig, började så smått gå mot mjölkvitt vilket fick mig att ana att klockan var nånstans strax efter tre. Bocken gick till synes helt avspänd, nästan litet nonchalant en bit upp på åkern och betade av den frodiga och svulstiga markfloran.

Då och då höjde han huvudet och brölade med imponerande stämma, djup, bred, bestämd och stolt. En annan råbock, dold för mig, upplät sin stämma, men ljusare, gällare. Det lät som även denne stod ganska still eller åtminstone skrittade lugnt. Den tredje bocken, som befann sig längre bort, upp ovan Norragärdet eller möjligen in i Vråaskogen, han skällde gällt medan han rörde sig snabbt. Det lät som skällde ungefär vid vartannat galoppsprång. Nervöst, gällt, flyende. Så där höll de på, de tre råbockarna i natten.

Nyfikenheten drev på lilla Mini som stigit upp och kommit intill mig, jag tog upp henne i famnen och förklarade viskande vad som hände där ute i natten. Pekade på råbocken ute på åkern och när hennes öron plötsligt spetsades och kroppen spändes, insåg jag att hon fått syn på den hon också.

Lätet från den tredje springande bocken, blev allt mer avlägset för att därefter helt tona bort. Det verkade lugna, kanske glädja, de andra två bockarna som fanns närmare oss. Vi såg hur råbocken med det grova brölet nonchalant, kanske nöjd, eller rent av skadeglad, lojt skrittade uppåt och försvann upp mot Alekärret för att där möta en ny dag.

Han såg ut att gå in i den nya dagen med stolthet, förnöjsamhet och en ivrig längtan att fortsätta kämpa för det som nu väntar en ståtlig råbock uti hänryckningens tid.

Jag ska också möta dagen idag. Denna torsdag den 26 maj uti nådens år 2016.

Jag ska, liksom den furstliga råbocken, möta dagen med stolthet, förnöjsamhet och en ivrig längtan att fortsätta kämpa för det som nu väntar en frodig lanttant uti hänryckningens tid.

Idag öppnar jag dörren.
Idag går jag ut genom dörren.
Idag lämnar jag gården.
Idag möter jag världen.
Och människorna i den.

I have taken me through…

onsdag 25 maj 2016

Hellre Hänryckt än Betryckt

Nu, kära vänner, nu är vi mitt mellan hägg och syren - den tid som kallas HÄNRYCKNINGENS TID!

Och här nedan ser du en som är hänryckt!



Och visst är det så: BÄTTRE HÄNRYCKT ÄN BETRYCKT...

Puss o Kram
Er Mickan & Johanna













I arla morgonstund

En rodnad ovan granskogshorisonten skvallrar om att dagen snart är här. Genom ett par små gluggar i den täta granskogen skymtas den starka glöden från den uppstigande solen. Fåglarna är i farten sedan länge och sällskapar mig genom vargtimmen fram till gryningen. En hornuggla har ropat flera gånger under natten uppifrån ”Tores kulle” men verkar ha ugglat klart nu för dess litet loja och lugna, närmast saktfärdiga, ho ho ho hörs inte längre.

Så hör jag det dova klickat i G:s väckarklocka som förebådar ringningen några sekunder senare när minutvisaren tickar över på 04.27. Då stänger han av för första gången för att snooza omgång nr 1, sträcker på sig, suckar sömndrucken, lägger ned huvudet och fortsätter sova. Han ligger på sidan och rygg i rygg med honom ligger Mini, hon gör exakt samma rörelser och ljud som G. Hon sträcker på sig, suckar sömndrucken, lägger ned huvudet på ”sin” kudde mellan G och mig, och fortsätter sova. 

Jag ler.

Om fem minuter ringer det igen. G stänger av, sträcker på sig, suckar, lägger ned huvudet och fortsätter sova. Mini sträcker på sig, suckar, lägger ned huvudet och fortsätter sova. Jag ler brett och smeker Mini och småpratar med henne men hon öppnar inte ögonen.

Så hör jag plötsligt tranorna ropa. Oj, de är alldeles nära. Jag rusar upp, greppar kameran och försöker spana in dem. De går på åkern bak huset men skymda av den hamlade asken. Jag vet att det inte är nån idé att Fru Fågelskrämma närmar sig dem utomhus ty då försvinner de omedelbart, så jag försöker fånga dem inifrån huset. Men de är såååå vaksamma och hanen ser mina rörelser i fönstret, säger till sin käresta långbenta fjäderboa till partner att vandra bort från huset längre upp mot kullen så de slipper den närgångna tanten.

Nu är vi uppe allesammans, kaffet är i koppen, kattmammor och kattungar morgonkyssta, G har lämnat gården och en ny dag ligger oskriven framför oss.

Låt oss tro den blir en fin och vänlig dag där vi visar varandra respekt och unnar och önskar varandra en god tillvaro, ett gott liv...

Omfamning!

/Mickan












tisdag 24 maj 2016

Byta Bana



Från att i många år ha varit en stolt timmerbilschaufför ska nu BästeSonen byta bana.

Eller nja, åtminstone byta del i själva stockens väg från skog till sågverk.

Nu ska Ludwig börja köra ut timret från skogen och fram till någorlunda framkomlig väg för timmerbilschauffören - i alla fall om denne är lika skicklig som Ludwig, som ska hämta timret.

Det fina är att det är i det lokala företaget HTM Perssons Såg & Skog AB i Boda (granne till Ludwig och Johannas underbara boställe Thorshill) som Ludwig snart börjar jobba.

Här "övningskör" Ludwig på hemmamarkerna i Kärr med Rottne F 13.










söndag 22 maj 2016

Avsked från livet...

I ett par dagar har jag spelat gamla läsarsånger här hemma. Det började med att en äldre man kom hit och ville ha min hjälp att marknadsföra ett event. Söndagen den 3 juli bjuder han och andra sångglada vänner in resten av världen till Nävelsjö Bygdegård klockan 15 då man ska sjunga gamla läsarsånger tillsammans. 

Jag började gnola på Ovan där och Pärleporten och letade upp en helt helt underbar skiva som jag har i min ägo, Frälsningsarméns skiva där massa olika artister gör personliga (och helt underbara) tolkningar av gamla klassiska läsarsånger.

Och plötsligt kom de. Minnena. Övermannade mig totalt. Allt blev så tydligt.

Nu har jag satt ord på allting och här delar jag med mig av mina minnen till er, fina godhjärtade rara följare. 

Klicka här och lyssna på sången under tiden du läser.  PÄRLEPORTEN

Pärleporten. En sång som minner mig mycket starkt av en oerhört sorglig händelse som för mig är förknippat med väldigt stora sinnesrörelser.

Mitt i allt det sorgliga finns även starka strängar av en stor gåtfullhet. Något mäktigt och överdådigt. Ogreppbart.

Och någonstans i allt detta virrvarr av starka känslor, av vemod och avsked finns också inslag av något skört och vackert.

Jag pratar om när jag följde en fin och nära vän på dennes resa bort från livet in i döden. Eller reste min vän in i ett annat land. Kanske in i Pärleporten. In i en annan tillvaro. En ytterligare dimension som jag inte vet något om.

Endast min vän vet vad som skedde bortom det branta backkrönet där jag stannade kvar medan min vän oundvikligen fortsatte vägen fram och efter att vännen försvunnit bortom krönet stod jag ensam och gråtande kvar och försökte förstå, försökte greppa, ta in det som hände under mitt huvud där jag låg med mitt huvud på min väns bröst medan hjärtat slog saktare och saktare för att sedan upphöra helt.

Men låt mig ta det från början.

Jag var skör.

Ledsen och vilsen efter att hastigt ha förlorat min mor, älskade mor Ninni. Jag var mycket framme vid mors grav och ville alltid ha att ett ljus skulle brinna där. Plötsligt började jag märka att det var någon mer än jag som var där och tände ljuset. När jag kom ibland var ljuset redan bytt och ett nytt ljus stod med stark låga i lyktan.

Så småningom träffade jag personen som gjorde det och personen började sakta komma in i vårt liv och blev en vän till familjen. Vännen hade ett mycket gott hjärta men en vilsen själ, men vännen ville gott, mycket gott. Nästan lite för mycket gott, kunde det kännas ibland.

Vilsenheten i min väns själ gav inte med sig. Drog och slet, gnagde och grävde. Jag försökte räcka till, men uppenbarligen inte tillräckligt.

En dag ringer man mig från sjukhusets intensivvårdsavdelning. Där låg min vän. Vid liv. Men ändå inte. Livet var på väg att lämna vännen, som själv valt att avsluta sitt liv.

När man ringde mig från sjukhuset sa man: ”Din vän vill inte sluta än, din vän väntar på dig”.

Det var en lång resa till sjukhuset den gången. Fylld av bävan. Skuld. Förvirring. Sorg. Ilska. Rädsla.
Min vän var redan omklädd för sin sista resa. Rutig flanellskjorta och slitna jeans och det obligatoriska lyckotrollet av keramik i ett läderband runt halsen.

Jag satte mig på en stol alldeles intill det bleka ansiktet på min vän som andades med lätta andetag och slutna ögon. Så tog jag vännens hand med ena handen och smekte ansiktet med den andra, drog undan ett par hårslingor som fallit fram och så började jag prata.

Genast ökade andningsfrekvensen på skärmen, pulsen slog fortare och något omvälvande for genom min vän vars bröstkorg höjdes och sänktes fortare nu.

Jag pratade och sjöng. Jag skrattade och grät. Jag skämtade och var allvarlig. Jag nynnade och vyssjade. Men min vän kom inte till ro. Ville inte släppa taget. Var så medveten om min närvaro. Det vet jag.

Sedan sa jag de här orden:

 – Jag lovar att jag ska tända ljus på din grav, jag lovar. Så nu kan du sluta kämpa, du kan lugnt gå vidare.

Då tar min vän ett djupt andetag.

Ett enda.

Som en suck. Och inget mer.

Allt är tyst.

Alldeles, alldeles tyst.

Jag blir först rädd, ja skräckslagen, skriker och gråter.

Men sköterskorna finns genast vid min sida, håller mjukt men fast i mig, viskar mjukt att jag ska följa min vän hela vägen.

– Så, så, Mickan, lägg dig och lyssna här, sa sköterskan och tryckte varsamt ned mitt huvud så att jag låg med örat och kinden på min väns bröst.

Där stillnade jag. Kom till någon slags ro. Och där, med huvudet mot vännens bröst följde jag med.

Jag både hörde och med hela mitt väsen förnam hur hjärtat slog långsammare och långsammare för att sedan inte längre slå alls.

Sedan blev hela rummet stilla.

En vacker tystnad. En stillhet. Något magiskt.

För jag vet att min väns själ redan hade smitit ut genom några springor och var redan på väg till körsbärsdalen.

Där vill jag tro att vännen fortfarande är - men utan den gnagande vilsenheten i själen.

Litet senare anslöt fler människor och vi tände ett ljus, stod intill varandra och för vår vän sjöng vi tillsammans:

Som en härlig gudomskälla,
rik och mäktig, djup och stor
är den kärlek, nåd och sanning
som i Jesus hjärta bor.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

Under över alla under,
allt förlät han mig en gång.
Om hans underbara godhet
glad jag sjunger nu min sång.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

När en gång i livets morgon
till den gyllene port jag når,
då för Jesus stora kärlek
ock för mig den öppen står.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.