lördag 28 augusti 2010

Husmors SeMäster


Husfar måste ha tagit till sig intryck och händelser från yttre rymden. Han måtte ha uppfattat att vanligt folk ibland ägnar sig åt sådant som heter ledighet och semester. Möjligen, möjligen lät han sig inspireras av de tyska turister som nyligen gästade gården, men vid närmare eftertanke torde så icke vara fallet.

Hur som helst överraskade han storligen och enkannerligen Husmor häromdagen genom att hojta på denna där hon låg på knä i något land någonstans.

- Ä du teräss så vi kan åka e sväng, ja sa iväj mä lite skrot å annat så jag tänkte vi kunne ta uss e sväng runt böjda. Nu när du äntlijen ä hemmave kunne du la följa mä?

Detta är, som sagt, sannerligen inget vanligt tilltag och initiativ från Husfar så det gäller att hänga på när något annorstädes erbjudes! Jag slängde spade, kratta och lämnade skottkärran halvfull med ogräs och avklippta vissna perenner där den stod. Borstade av mig hjälpligt i gräset och stegade bort mot det lastade fordonet vilket skulle ta undertecknad på en semestertur.

Husfar hade satt bilsläpkärran bak grållen, modell T20, och på kärran stod en cementblandare, vilken skulle transporteras ned till grannbyn, till Husfars svåger, tillika min tvillingbror. På kärran låg även en stor lyktstolpe fastbunden. Dessutom fanns där en gammal trädgårdsstol uppställd. En stol som Husfar snickrat och lagat efter att han hittat den trasig och eländig i en container någonstans - men genast insett att den, med lite nya delar och några skruvar, åter kunde bli en stol, duglig nog att sitta i. Åtminstone skulle den väl duga för husmor att sitta i.

Okej - i detta celebra sällskap och på denna eminenta skjuts var det nu alltså meningen att Husmor skulle sitta och trona i sin sopcontainerstol... Harklel, host, hm....

Men, som jag sa, när nu Husfar tar ett sådant oerhört kreativt och socialt initiativ så gäller det att svälja alla betänkligheter och tappert le och fogligt klättra upp på kärran. Där placerade jag mig alltså i den lagade gamla stolen bland cementblandare och stolpar, satte mig tungt och bredbent för att på bästa vis hålla balansen och så äntrade Husfar grållens gamla järnsits, lade in en växel och så tuffade vi iväg.

Ja, så for vi då fram genom nejden, tittade än hit...

o än dit...

Vi for fram längs stora belagda häradsvägar...

o på små grusvägar med gräsbevuxen mittremsa.

Morgontidningen hade han plockat med och stuvat ned i Grållens verktygslåda.

Några maltdrycker var också nedstuvade i en liten väska. Visserligen fick Husmor inte del av dessa. Men hon fick, å andra sidan, nöjet att betrakta en självbelåten Husfar som girigt klunkade i sig pilsnern.

Efter torkade han sig om munnen med utsidan om näven och sa med ett grin;

- De måtte va hiskelitt trevligt för dej att Se Mäster?

Vi for genom Gods...

och Gårdar...

Längs byvägar...

och ödeställen.

Överallt där vi drog fram genom nejden verkade vi liksom väcka en slags uppmärksamhet. Från både folk...

o fä...


Nu var jag nästan förlikad med mitt öde och kunde rent av känna att det var riktigt upplevelserikt att åka där i soptippestolen på kärran bak grållen. Det var ju i alla fall att göra något annorstädes. Jag tog en och annan bild och jag vinkade glatt då vi mötte en bil och log och vinkade mot husfar som då och då vände sig om för att kolla om tanten hängde med där bak på kärran.

Ja, jag kände mig nästan lite eljest då det pep till i mobilen. Jag lyckades lirka upp den och såg att det var ett sms som anlänt. Texten var mycket kortfattad och löd så som följer:

- Vad heter cirkusen?

Då jag inte kunde bestämma mig för huruvida jag skulle känna mig svårt förorättad eller smickrad beslöt jag försöka dryfta detta med Husfar.

Genom Grållemullret ropade jag och berättade att någon människa som uppenbarligen sett oss någonstans längs vägen, skickat mig ett sms med fräckt innehåll. Jag skrek och upprepade meddelandets ordalydelse.

- Vad heter cirkusen?

Vi var i ett uppförslut så traktorn virjade och dånade, röken stod som ett kvastskaft ur den gamla rostiga avgasröret på framhuven. Först när vi kom ner i "Svenstorpa-lia" kunde motordånet överröstas igen.

Då vände Husfar sig halvt om och över axeln skrek han;

- Vadå cirkus??? De måtta la va e jäsickens taskig cirkus mä bara en elefant!?

torsdag 26 augusti 2010

Sommarkväll med abrupt slut...


Kvällsmysstund på verandan med några av huskatterna och hundarna i knäet på Husfar som inte vill vara med på bild efter den där jakten, ja ni vet...

SOMMARKVÄLL MED ABRUPT SLUT...

Nu när husmor äntligen kommit Hem till Gården igen och ska fira och njuta av sommaren är det inte mycket bevänt med densamma. Varken med husmor eller sommaren.

Men skam den som ger sig och igår tänkte hon minsann att här SKA lekas sommar, varvid hon tvingade stackars Husfar följa med utomhus i kvällningen. Eftersom en sådan syssla inte är något han hyser det minsta intresse för, så får man köra med diverse knep. Ett som brukar fungera är att lägga huvudet på sned, anlägga hundvalpsblicken och i en kombination av vädjande och uppfodrande tonfall säga:

-Ja, men detta är kanske sommarens aaaaallraaa siiiiisssssta kväll…

Så igår skulle vi minsann njuta av sommarkvällen utomhus. Det var lättare tänkt än gjort. Det blåste jädrar i mig styv kuling och det gick gäss på dammen. Sen gick hon in. Gåsen alltså. Ja, ankan också

För att skapa mysfaktor (icke att förväxla med myskankor) krävs förstås ljus och lyktor som brinner. Dessa var dock sura och blöta efter allt regnande och lät sig inte tändas, framför allt inte med tanke på att tändstickan hann brinna i exakt en fjärdedels nanosekund innan vinden klapp den.

Husfar satt redan oföretagsamt tillbakalutad och famnen full med djur. Han hade dessutom redan fallit i det förhatliga komaliknande tillstånd som bara gubbar verkar kunna.

- Sätt di o logna di, väste han med slutna läppar och lika slutna ögon.

Halva styrkan husdjur satt på backen o väntade dessvärre på samma sak, alltså att Husmor skulle lugna sig så pass att även de fick en mjuk och varm plats att vila på. Så när hon äntligen kravlat sig rätt och dragit en filt över fötterna blev dennas frodiga hönsfarmarfamn genast full.

Längst ned lade sig katten Fläsk-Sune, därefter, och mer vid sidan av smalbenen (ja, de heter så även om namnet inte står i paritet med utseendet) lade sig hunden Blenda. Ovanför, strax ovan knäna, lade sig Cat Russel, som heter så för att han har en teckning likt en Jack Russell men som, eftersom han är en katt, gavs namnet Cat Russell.

Husfar hade fler husdjur där borta i sin famn men eftersom husmors bukomfång är av en något generösare karaktär än Husfars, fanns mellan Cat Russel och ovan nämnda kroppsdel, bara en liten ynka plats kvar. Och just där passade Katten Spöket in, denna är nämligen av modell "rafft".

Så satt vi då där och skulle äntligen vara lediga och njuta av sommarkvällen. Det var inget vidare… Det blåste som tusan, regnet letade sig igenom den täta väggen av blomsterkaprifol, trots att den är av samma betingelser som en redig småländsk stenmur, det vill säga; ”jävlahög och ormatät”.

Djuren i knäet krävde att man satt still men Husmor var orolig, parerade med återhållna skrik de allt mer närgångna fladdermössen som med mycket onödig frenesi flög omkring verandan. Hon försökte också undkomna påträngande bålgetingar och med armar och händer schasades knott och mygg på flykten. Det var så tröttsamt.

Plötsligt kom en stor mörk fet padda lojt hoppande. Dessa har vi gott om här på gården och är inget som skrämmer, snarare tvärtom. Den hoppade helt frankt fram till husmors, med djur och stor tant överbelastade, verandasoffa och blev liksom sittandes där. Lugnt och värdigt satt den med en brant lutande mörkbrun vårtförsedd kropp. Då och då blinkade den med blanka ögon och intetsägande blick.

Varifrån Husfar fick luft, vet jag inte, men plötsligt nickade han menande mot paddan som satt nedanför mig och sa i en tonlös och saktfärdig satsmelodi;

- Teskedsgumman – när ho ble liten som änna tesked så försvann ju den stora käringa helt – men du finns ju kvar både i stor å liten upplaga…

måndag 23 augusti 2010

Gockel har döden dött


Jaha, så har ännu en av mina fina Brahmatuppar trillat av pinnen. Bokstavligt.
Vackre Gockel har lämnat in. Kanske mer saknad av mig än av hönsen. Han var nämligen inte intresserad av att vare sig bestiga eller plocka fjädrar av demsamma.

Oj, vad energi jag har lagt ned på att få denne fine tupp att intressera sig för mina fjäderbeklädda madammer ute i fähuset - men icke! Särskild musik, särskild kost, särskild hantering, särskild belysning, särskild frigång ute med de allra tjusigaste och mulligaste (det är väl de som är vackrast - eller?) hönsen. Men som sagt, ingen kärlek...

Men så för någon dryg vecka sedan ringde Husfar till mig i Långtbortistan och med en ton som lät närmast triumferande, berättade han att han sett Gockel in action med en, visserligen mager, spetsnäsad och tandlös, men dock, höna!!!

Jag misstrodde förstås detta till en början eftersom jag själv kämpat i över ett år för att få detta till stånd, men av Husfars ingående och inleveslefulla beskrivning att döma kunde kärleksakten inte vara annat än sann och de facto genomförd.

Jag muttrade av frustration och ambivalens. Dels var jag missnöjd med att jag uppenbarligen hade misslyckat men samtidgit glad över att det kanske äntligen skulle bli kycklingar efter denne vackra tupp.

Och så går vederbörande och avlider! Helt utan förvarning. Visst såg jag både under lördagen att han var lite "sööen" och "mockalööen" men det var väl mer som om en annan har lite huvudvärk eller magont. Trodde jag.

Igår låg han stendöd i boxen. Nu nedgrävd och begraven ute i ängen i min allt mer vidlyftiga hönskyrkogård.

Men, kära läsare, det knepiga är att tolka sensmoralen av det skedda.

Husfar menar att sensmoralen är att det som behövdes för att tuppen skulle bli kärlekskrank var att jag försvann ur hans (jag tror han menar Tuppens) åsyn.

Husmor, å sin sida, menar att sensmoralen är att man ska akta sig för magert, spetsnäsat och tannalöst kvinnfolk - annars kan det gå illa.

Titta bara på salig tupp Gockel...

Tysk dyngfjäril?


Om det nu möjligen är en Tysk Dyngfjäril får man väl ändå lov att säga att den är ganska vacker?

Oroande...

Det är skrämmande vad fort nya vanor och traditioner verkar infinna sig här på gården. I alla fall känns det så när man själv inte är med och vare sig övervakar eller initierar demsamma.

Igår upptäckte jag en ny händelse som gör mig djupt oroad och undrar hur denna nya vana kan komma att slå mot husmor själv.

Plötsligt då jag rundande lagårdsknuten fann jag tuppen Trumpetarn i famnen på Husfar som grejade med tuppens näbb. Jag tvärstannade och frågade vad i jösse namn han höll på med.

Minst sagt korthugget svarade Husfar:

- Vass Näbb.

Oops, o jag som brukar få höra att jag har en skarp tunga...


Tuppen Trumpetarens näbb hade vuxit sig så lång att han hade svårt att picka i sig maten varvid Husfar vidtog en försikig näbbdecimeringsåtgärd.
Hm, här på gården blir det allt tuffare att vara såväl tupp som turist - för att inte tala om husmor...