Minnen & Hopp

Några katter, två hundar och jag var just ute och halade flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång, ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:

- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du med!

Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt Lyckopölen, djuren och jag.

Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett gott leende.

Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal våtmark.  Detta område kallades rätt och slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista a:et.  

Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:

- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle SIMMA ute i ännga….

Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött liv, ljusare tider och en spirande vår.

Trots allt. 

FÖRLÅT

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Att jag varken roar eller underhåller. Att jag inte visar några vackra bilder.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Om saker som varken roar eller underhåller. Avsaknaden av vackra bilder. Men jag ska vara uppriktig, nu skriver jag helt för min egen skull. Helt för min egen. Kalla det egoistiskt om du vill. Kanske är det just det som jag är - egoistisk.

Men jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva.

För jag blir inte hjälpt av piller och tabletter. Av sprit eller sprutor. Inte heller av jointar, cigaretter eller cigariller. Av sockerfrossa eller shoppingyra. Av fest och fylla, folk och firande. Det hjälper mig inte alls.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men det är det som hjälper mig. Orden. Skrivandet. Att få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Men inte några fiktiva. Utan verkligheten. Sanningen. Tillståndet. Nuet. Måhända skriver jag naket och avklätt men förhoppningsvis även respektfullt och värdigt. Kanske går svärtan och smärtan igenom, men jag önskar i så fall också att du kan känna att också kärleken och ömheten finns där, inbäddade bland de staplade bokstäverna.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men om jag väcker jag din irritation, om jag slår an på dina egna känsliga sorgesträngar, om jag väcker ett obehag i ditt hjärta, om jag får dig att sucka och bli sammanbiten, om jag tränger in i dina tillstängda rum i minnets katakomber – snälla, klicka bort mig. Ta bort mina texter. Mina inlägg.  

För jag ska vara helt uppriktig – nu, medan jag, ensam här hemma, famlar omkring i kölvattnet av en älskad familjemedlems död - så skriver jag, skamlöst nog, helt egoistiskt. Jag skriver för min egen skull. För att det får mig att må bättre. För att det får mig att fokusera. Fungera.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. 

Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.

Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.

En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma. 

Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.  

Halvvägs över bron...

En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå. Är halvvägs över bron.

Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som tunna svepande transparenta dimslöjor.

Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.

Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.  

Ett andetag i taget.

En dag i taget.  

FARFARS HÄNDER

Händerna. Jag sitter intill farfars sjuksäng och ser på hans händer. De ligger så stilla ovan hans insjunkna mage. Det är stilla i rummet. Tyst. Lite avlägset hörs sysslorna som pågår ute på avdelningen.

Händerna är alldeles blålila. Fnasiga. Huden är så torr. Så spröd. Skör.

Händerna är påtagligt märkta av arbete och ålder. Mjukdelarna har fallit ned mellan alla små långa ben i handen och avslöjar skelettets konstitution. Naket. Rakt på. Oblygt. Ovälkommet.

Händerna sänks och höjs en aning i takt med farfars ytliga andning. Alldeles stilla ligger de, den ena handen ligger till hälften ovanpå den andra. Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår.  Om än något mindre angeläget för var dag som går. Passionen har övergivit ett trött gammalt hjärta i en trött gammal kropp hos en trött gammal man. Hopp och livslust pulserar inte längre omkring. Ingen eller inget får längre blodet att sjuda. Rusa. Sjunga.

Händerna. Farfars händer. Så mycket de gjort. Och upplevt. Känt och erfarit under de snart nittio år han levt. Inte så vana vid tvättbrädor, byktunnor, klädnypor och strykjärn men desto större vana vid spett och spade, räfsa och lie, knoster och raka.

Händerna. Inte så vana vid penna och skrivstil, vid stoppnål och stickor, ej heller vid grytor och kastruller men desto större vana att sätta, kupa och rensa potatis. Att med böjd rygg gå i fårorna, använda händerna för att på samma gång plocka och sortera potatisen i olika korgar, inunder blå hösthimlar medan flyttstreck efter flyttstreck skränande drog söderut högt ovan huvudet.

Händerna. Helt bara, med smuts och kåda i händernas djupa vecken och ristningar eller, vid svår kyla, både handskar och vantar. Träget gick Farfar vid storklingan vid sågen i Hille. Höll i stocken medan den drevs fram mot storklingan, gick tillbaka efter att klingan sågat av svallan, vände sedan på stocken med de starka händerna och stödde den återigen på dess väg fram mot nästa sågskär i stocken.

Händerna. Förr, en aning sparsamt ägnade åt ömsinta smekningar över runda barnakinder eller kärleksfullt rufsande i deras hår, trots att kärleken till nära och kära alltid varit stor. Mycket stor - och ömsesidig. Men, med åren blev det mer närhet och de tre sista årtiondena har farfars händer lyft upp ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i knäet för en stunds lekfullt småprat. "Plutte" har alla de små tultande barnen hetat i Farfars mun. "Plutte". Pojkar som flickor. "Kom hit då lille Plutte" sa han och sträckte ut händerna.

Händerna. Inte så vana vid att plocka blombuketter eller knyta rosetter av örngottens bomullsband men ändå ryms en sensibilitet i hans händer. Som visade sig när han hanterade mjölkkors känsliga juver, bistod högdräktiga kvigor när det var dags att kalva, i hanteringen av kalvars ivriga hungrande mular och bemötandet av husdjurens trånad efter kliande och närhet.

Händerna. Där satt förmågan att avgöra när tiden var mogen för hö och havre, halm och ved. Ved som givetvis skulle huggas, sågas, klyvas och staplas innan Dymmeln gick i den. 

Händerna. Farfars händer som oftast fick vila på söndagen. Då låg gärna farfar på kökssoffan eller en stund uppe i sovkammaren. Då låg han med händerna på magen, med den ena handen till hälften ovanpå den andra.

Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår …