Tranor visar våren - och hösten...

I våras stannade jag till på min väg till, eller var det kanske från, jobbet i Långtbortistan och fotade ett tranpar som gick och vällustigt pickade i sig frön på den nysådda åkern. De hade väl mellanlandat någon dag på den sluttande åkern för att hämta nya krafter, vila och äta. Kanske förlustade de sig också. Det tror jag nästan.

För igår, ett antal månader senare, fick jag plötsligt syn på, vid exakt samma åker och plats, tranparet OCH ytterligare en liten krabat!!! Det var häftigt!

Visst är det fantastiskt? Naturen är generös, ja riktigt rolig ibland!

Tranorna visade mig tidigt i våras att nu är minsann våren kommen. Nu visar de mig att hösten är här.

Och igår kväll berättade en vän att nu när tranorna syns lämna oss för färd mot sydligare breddgrader återstår sex veckor till den första snön faller...

Blärk!

Men det bekymret får vi inte ta ut redan nu i förskott. Den som oroar sig i förväg får oroa sig dubbelt, heter det ju...

En-, två och fyrbenta vänner...

För bara några dagar sen låg de små liven sött i sina korgar och sussade. Låg där snällt väntande på sina mammor, vare sig de mammorna var av märket Katt eller märket Hund eller märket Matmor eller möjligen märket Haltande Husfar.

Men - de lär sig fort.

När man i gryningen (nä, knappast ens de) i rådande septemberfullmånenatt, trött och sleten, tassar ned (denna tillskrivning inkluderar INTE Husfar vars dunkande nedför trappen med sitt gipsade ben INTE med den bästa vilja i världen kan omkrivas med "tassar ned") i köksregionen är det redan full rulle nere i köket.

Katten Findus ligger utfläkt i någon korgstol med ett par tre ungar vid mjölkbaren medan Katten Spöket ligger i dito situation nånstans på köksgolvet. En femte liten unge ligger kanske kvar i korgen och blir rengjord i ändan av surrogatmamman Alice som styr och ställer med de små som vore de hennes egna valpar. O ve den av hundarna som kommer nära henne, Alfons göre sig icke besvär...

Ja, det är en enda röra där nere i köket av såväl fyrbenta som tvåbenta vänner.

Ja visst ja, en enbent också...

God morgon!

Svampgasm...

Inte bara jag tycker om Skogens Goda Gula Guld. Det gör även gårdens män, det vill säga Husfar och Gåskarl.

Sanningen å säga så är det faktiskt Husfar som allt som oftast står för det myckna plockandet av kantareller. Förutsatt att han inte har ena benet i gips vill säga...

Nu blir det därför inte fullt så mycket svamp i den thorska frysen men man får vara glad åt det lilla... Å det är, handen på hjärtat, inte så lite egentligen. För i år är naturen synnerligen generös med svamperiet, även om många av svamparna duger bättre som fokus i kamerans lins än som tjänlig människoföda...

Nej, i denna varma och fuktiga sensommar behöver man inte trava långt utan att få napp.

Eller "Svampgasm" som lille Husfar brukar grymta något om då han sprungit på något enkannerligen stort och välförsett svampställe.








Efter plockning, rensning och nedhackande av de största svamparna är det dags för belöningen. En älgstek puttrar på spisen kringgärdad av hela smålökar, bitar av morot, vitlök, lagerblad - och ett par nävar kantareller.

Till detta gjorde jag höstens första potatisgratäng!!!

Mmmmmmm...........

(Ja, jag vet, nästan så man bryter mot en av de sju kardinalsynderna. Enligt dem är förresten straffet för Frosseri att man i livet efter detta, i ett väldans varmt sådant, får äta råttor, paddor och ormar)

Nä, tacka vet jag Skogens Goda Gula Guld!

Trevlig Svampgasm på er!