Brytningstid...

Det är som väder och årstid inte vill bestämma sig vad det är som gäller. Är det höst eller är det vinter?

Ena dagen då man vandrar iväg uppåt ängen knarrar det runt gummistövlarna i ett decimeterdjupt snödjup. Någon dag senare kippar det ljudligt för varje steg man tar i en blöt, slafsig och mycket fuktmättad jord.

Men i nästa gryning kan det knastra och braska då sulan bryter fruset gräs och köldstela grenar.

Idag har vi just en sådan köldslagen gryning!

En smutsfärgad och vag dimma ligger strax ovan marken men så snart solen hasat sig upp över ladugårdsnocken löses dimsjoken upp och får de till stallet vandrande märrarna att framträda allt tydligare.

I motljuset utgör Ängens alar, vars nakna grenverk under natten har klätts ett vitt sprött gnistrande frosthölje, skarpa och vackra skuggbilder

Frusna vippor börjar försiktigt vaja i den stillsamma morgonbrisen. Sirliga frostvävda trådar gungar lättjefullt och skickar förföriska blänk genom luften. Dammens yta har täckts av ett tunt lager is.

Bortifrån ladugården hörs tupparna morgongala. En roande kakafoni av galanden, ljusa gälla, mörka och dova. Nerifrån Ängen hörs märrarnas glada och ivriga gnägganden.

Gården håller långsamt, långsamt på att vakna till en ny dag.

En dag i brytningstid mellan höst och vinter, mellan vardag och högtid - Adventshögtid...


´

Farsdagsmorgon...

Ja, idag är det ju Fars Dag vilket här på gården hörsammades genom att jag tassade upp tidigt i ottan, tände i vedspisen och rörde ihop en deg.

Husfar hade nämligen önskat sig Scones till frukost. Och vad gör man inte för att blidka honom? Det brukar löna sig i längden (hyser nämligen förhoppningar om att kunna utverka ett lass sågspån endera dagen).

I mörkret som rådde i den tidiga timmen, i doften av bröd i ugnen och i ljudet av vedspisspraket och stearinljusens låga vilka flämtade och fladdrade där de stod på spiselkransen så blev det fullkomligt oundvikligt att sätta på en skiva Julmusik.

I raggsocksbeklädda fötter tassade jag omkring och tonerna av Sissel Kyrkjebös senaste Julalbum kände jag att jag bara inte kunde hia mig längre!

Jag rusade upp på garderoben, rotade fram en adventsljusstake, sprang, nåja, ned igen och monterade upp densamma på buffébänken.

Lade in ytterligare ett par vedträn i vedspisen och hällde upp lite nybryggt kaffe i Husfars nya mugg vilken han just förärats av gårdens minste gosse. Ur ugnen plockade jag sconesbröden, svepte in dem i en bakhandduk och och lät dem vila litet. Tog ett par steg bakåt och begrundade mitt verk! Sådärja! Nu var Farsdags-gryningen redo för Husfars entré.

Strax hördes han rumstera om där uppe, startskottet för tre vita små hundar att rusa en våning upp för att möta sin Husfar. Snart hördes steg i trappen och så rundade han och de tre vita hundarna murstocken.

Husfar tvärstannade, blinkade glosögt flera gånger mot bänken, sen på mig, sen på stereon, sen på vedspisen, på alla tända ljusen och så tillbaka till bänken igen.

- Jul??? Va i hoggan, va dä inte Fars da ida???

Vatten på sin kvarn...

Sen några dagar tillbaka är det något som är väldans annorlunda här på Gården. Och, som så ofta förr, handlar det om Husfar.

Det är så konstigt alltsammans! Jag undrar om han mår riktigt bra. Han spatserar nämligen omkring med ett belåtet flin mitt i plytet. Mest hela tiden faktiskt. Synnerligen oroande.

Han sprätter runtikring, onaturligt rak i ryggen och går liksom med lite högre benlyft än annars, likt en Sturmbannführer i bonnversion. En slags Mästerkatt i stövlar (och blåkläder). Hmpff.

Men jag har minsann mina aningar vad det beror på!

Dels har det nog att göra med den berömmelse och statusförhöjning han åtnjutit bland mig och alla mina djur efter bragden härförleden då han i mörka gryningstimmen gav sig in mitt i ett tumultartat slagsmål mellan Micke Räv och Svarta Katt ute på häradsvägen.

Men - jag anar att det också är en annan genomsyrande förtjusning och belåtenhet som leder till hans flinande och självgoda uppsyn.

Det hela kan sammanfattas i uttrycket. "Få vatten på sin kvarn..."

Jag ska berätta.

Häromdagen slog jag knut på mig själv och gjorde ett stort avsteg från min smått asociala läggning och eremitiska tillvaro genom att invitera ett par Gäster, mänskliga sådana, till Gården.

De inbjudna Gästerna är gamla goda vänner som vi har mycket gemensamt med. Våra vägar möttes för drygt två decennier sedan då Husfar och jag, som på den tiden någon enstaka gång kunde följa samhälleliga konventioner, hade sällat oss till en skara förväntansfulla individer för att deltaga i en Pust-o-stön-kurs.

Detta skedde förstås på förekommen anledning, nämligen i samband med att vi allesammans väntade våra första telningar. Ja, de olika deltagande paren väntade förstås sin egen telning medan Husfar och jag, å vår sida, hade lyckats med bravaden att vara sams tillräckligt länge för att producera en Liten.

Nåväl, på sagda Pust-o-stönkurs träffade vi alltså det par som utgjorde helgens Gäster. Redan från början kom de att bli våra vänner och har så varit ända sedan dess.

Förresten, jag bara MÅSTE berätta att vår Pust-o-stön-kurs kom att gå till historien! Vår barnmorska kan än idag, tjugotre år senare, teatralistkt ta sig för pannan och med emfas utbrista:

- Jag kommer ALDRIG att glömma er grupp, herregud…

Det Barnmorskan syftar på är att det råkade slumpa sig så att tre av oss unga par som deltog och väntade våra första barn, stod med fötterna djupt förankrade i landbygdens, lantbrukets och djurens värld.


Inte sällan hände det att något av paren tog svängen in till sjukhusparkeringen på två hjul och anlände till pustandet och stönandet i absolut sista minuten, som vanligt ganska sena efter djurbestyr hemma på gården. Över parkeringen kunde strax därefter ett irriterat utrop höras;

- Fan också, jag har ju grisa-träskorna på mig!

Eller kunde Någon sitta intill sin på golvet liggande höggravida kvinna med vilken han försökte andas, pusta och stöna i takt, ge glada tillrop och stärkande uppmuntrande tryckningar med handen medan andra handen söker sig upp till huvudet för att generat plocka lite med kepsen. Då kunde Någon plötsligt stelna, stirra förfärad på sin keps och bryta andningsrytmen med ett väsande uttalande mellan sammanbitna käkar;

- Förbannat, jag glömde byta lagårdkepsen…

Och i den mer informativa delen av kursen, då vi satt i en terapiliknande ring tillsammans och lyssnade på Barnmorskan som berättade om vad som komma skulle, gjorde vi deltagare hela tiden liknelser och paralleller med djurvärlden. Vi nickade ivrigt instämmande eller skakade undrande, ifrågasättande, på huvudet medan vi sa saker såsom;

- Jaså, men när en sugga…
- Precis, det är ju precis som när en kviga…
- Mmm, vid kalvningar så gör…
- När min märr var högdräktig…
- Men en höna i produktiv ålder behöver ju...
- Fast spenarna brukar ju…
- Då en katta kättlar har hon ju…
- Ungefär som galten då…
- Men när smågrisarna är små så…
- Om man måste välja på betäckning och semin så…
- Om man kollar på unga suggor som inte grisat innan, kan man…
- Men juvret på en ko brukar ju…
- Vår gamla tik kunde inte…

Vår barnmorska visserligen road ut då och då, men lika ofta spärrades ögonen upp och hon gjorde en häftiga inandningar medan förfärade och förskräckta drag for över ansiktet.

Nåväl, vi deltagare får helt enkelt sträcka på oss, kanske inte som Husfar i sin just nu pågående Sturmbannführerperiod, och känna oss lite stolta över att vi storsint skänkte Barnmorskan minnen för livet…

Tillbaka till den gångna helgen och Gästerna som anlände till Gården. Som brukligt är inmundigandes mat och dryck under festliga former och en rasande massa prat och resonerande. Våra vänner är båda mycket vältaliga och verbala. Lägg därtill till en stor portion artighet och generositet så får du en trevlig ekvation som bland annat tar sig uttryck i många, långa och underhållande tal vid middagsbordet. Något som framförallt husmor uppskattar.

Huvudtalet till värdparet hölls denna gång av Herr Gäst. Hans ingångsvinkel var att ta ett allmänt svepande drag över livet, tiden som gått och vår gamla och ihållande vänskap. Ja, och sen nämnde han en god och välsmakande mat, gyllene dryck och trevlig stämning.

Så kom Herr Gäst till talets skälvande kulmination och klimax varvid han fattade glaset med ett mustigt rödskiftande innehåll, höjde glaset och började sammanfatta:

- Och så ska jag ärligt erkänna en sak, sa han, lade sin fria hand över sitt hjärta, tittade på Husfar, fångade och höll kvar hans blick.

- Jo, jag är faktiskt avundsjuk på Dig,

(Wow! Här nånstans börjar jag ana vad som kan komma, jag sväljer ljudligt, tindrar med ögonen, klipper med de korta fransarna vilka kringgärdar mina ack så små, närmast grislika, påsomgivna ögon, och väntar girigt på fortsättningen)

- Ja, jag avundas dig många saker (konstpaus) men allra främst avundas jag dig din fantastiska, lysande, karismatiska, oemotståndliga (tankepaus) vackra, fräscha, fina, effektiva (lååååång konstpaus) begärliga, lockande, smidiga, snygga och utomordentligt tilltalande - GRÄVARE…






- Stamp, stamp, stamp
(distinkta sturmbannführersteg ekar mellan maskinhall och lagård)-
- Va änna in i glödheta!!! Schas på dej, di gamla fjäderfäboa, iväj med di, du får hållas nån annan stans!!!!
(Husfar föser resolut bort stackars Gåsen Lotta som ville göra en okulär besiktning av Grävaren. Men när han vänder sig om;)
- Ooooooiiiiiiii!!! Nääääääää!
(hjärtskärande skri ljuder genom nejden)
- Lacken, för bövelen, lacken!!!
- Ned med di Fläsk-Sune, du kan ju för häcklefjäll repa lacken!!!!!!!!!!!
(Lättad suck)
- Seså, schas in i lagårn med dig. Du får ju inte va på Grävaren, dä begriper du väl katt!
(Tuppstolta steg höres åter klampa över lagårdsgatan...)

Utvikningskatt...

Hade det funnits en egen medieflora för katter, tidningar som prasslat mellan mjuka kattrampdynor med sidor som luslästes av skarpsynta kattögon, ja, då kunde den här lilla damen kanske platsa som månadens utvikningsbrud i katternas Playboy.

Posen stämmer. Rekvisitan av gul fuskpäls med tassavtryck likaså. Och blicken som är så troskyldig och säger ”visst-är-jag-bedårande-söt”.

Men när nu inget katternas Playboy finns, åtminstone inte här bland katterna på vischan, publiceras istället några bilder här, så att du kan titta, sucka, tänka och tycka; ”Visst-är-hon-bedårande-söt…

Mickans Tänkvärdheter...

Civilkurage på landet...

Det är sällan som Husfar får min odelade beundran!

Sällan eller aldrig han erhåller mina glada tillrop och min bubblande förtjusning. Min högaktning och vördnad. Inte alltför ofta är min blick, då den vilar på honom, begapande och fylld av beundran för hans mod och handlingskraft.

Det är ganska sällan som min odelade dyrkan och icke greppbara uppskattning för Husfar delas ut med anledning av hans rättrådlighet, tapperhet, frimodighet och civilkurage. Inte så ofta som jag ställer mig på dyngans topp och ropar ”Vote Husfar for President” emedan getterna bräker instämmande, hönsen klappar i vingarna och katterna tar sig både en och två jamare i sann kollektiv anda.

Men nu är det faktiskt just så det är här på gården! Husfar har, av mig samt av mina fyrfota och fjäderbeklädda vänner, nästan höjts till den här på gården så ärofyllda positionen; King of the Dynga. Men bara nästan. Den positionen är nämligen, sedan lång tid tillbaka och av vunnen hävd och tradition besutten av en viss Queen of the Dynga…

Men vad föranleder plötsligt denna statusförbättring för Gårdens Husfar? Vad har han månne uträttat för att föräras detta anseende och högaktning?

Låt höra!

I helgens vargtimme steg Husfar upp från den fesljumna sängen och hasade sig över lagårdsgatan ut till maskinhallen och kröp in i Volvon, vilken dessvärre saknade all form av fesljummenhet. Bilen rasslade troget igång och i det kompakta höstmörkret ställdes Volvons vagt lysande front i riktning mot Staden för ett mycket tidigt tjänstgöringspass vid Stadens Kommun.

Det var lördagsmorgon vilket innebär att Stadens inre kärna ska saneras för att bli fin och tillsnyggad innan Staden vaknar och dess torg och gator börjar befolkas av flanörer och torgknallar. (En åtgärd som jag ibland kan finna ganska underlig. När vi eller någon annan närbo håller gille så kommer näppeligen någon skattefinansierad individ i gryningen för att plocka skräp och snygga till i nejden så att vi landsbygdsbor ska slippa se eländet när vi sen går ut på bygden.

Men i Staden är det som om det funnes någon märklig specialklausul. Ett slags vedertaget tillstånd om en ansvarsfrihet. Det är som om Stadsbor, och föralldel, andra dit in tillresta varelser, inte behöver ta ansvar för sina egna handlingar då helgkväll firas i Staden.

Det verkar som att det då spelar mindre roll var man gör av det man håller i händerna. Burkar, sällan burkor, och flaskor lämnas och kastas där man står och går. Kartonger, tetrapack och plastemballage med matrester av allehanda slag släpps som vore händerna drabbade av muskelförtvining.

Följaktligen ligger potatismos, korvar, pastaskruvar, pommes frites och pizzabitar lite varstans på stadens torg och gator. Mat som gläder - och göder - Stadens månghövdade kajor samt en och annan Stadsråtta.

Som lök på laxen kan några blomkrukor och arrangemang vältas och vandaliseras. Kanske även kombineras med ett par sönderslagna fönsterrutor...

Men - summan av kardemumman är alltså att denna Stadsbelägna sanitära olägenhet tas i gryningen omhand av Kommunens tappra män och kvinnor. Till vars skara ibland även Husfar sällar sig).

Nåväl, efter denna lilla utsvävning, (that´s what blogs are for) återgår vi till Husfars påbörjade resa i en kylslagen Volvo vid halvfemsnåret en lördagsmorgon.

Husfar tuffar lugnt framåt i mörkret, passerar bygdegården, kör genom Nävelsjömark, genom kyrkbyn och så pang! Där händer det!

Plötsligt, och från ingenstans, dyker ett slags rullande inferno upp på vägen mitt i Volvons bleka skakande lyskägla. Hårtussar ryker och gälla skri genljuder i luften.

Utan tvekan pågår här ett rejält slagsmål!

Husfar hinner lyckligtvis få hejd på den gamla Volvon vars bromsar skriker, gnisslar och stönar ljudligt. De våldsamma och aggressiva kombattanterna märker ingenting av detta. De slåss vildsint. Skriker, ylar och skäller.

Citat Husfar;

- Ja feck hejd på bilen o rusa ut. Harregu va di vröööla! Di lät värre än e rälig vassnäbbad käääring på sitt värsta stridshumör!

Husfar blinkar flera gånger och försöker förstå VAD det är! VEM det är! Små gröna män från Mars, nederstigna till landsbygdsriket?

Husfar agerar!

Han tar sig ur bilen medan slagsmålet fortsätter att utspela sig i dimman som en overklig suggestiv vildsint scen på vägen mitt i den cirkeln av ljus som skänktes av bilens lyktor.

Och nu börjar Husfar få grepp om vilka som egentligen ingår i slagsmålet. Kombattanterna består av; En vuxen rödräv och en stor svart katt.

- Katten vröööla och satte si runt huvve på räven, klös, skrek å sket!

- Å räva den skrek den mä, den rulla runt, kastade sig, gjorde snabba kast mä både frambena å bakbena å fössökte ble å mä katta som satt runt huvve.

Husfar menade på att det var svårt att veta vem som låg mest pyrt till av de båda antagonisterna. Slagsmålet pågick i en rasande fart.

- Du sulle sett, du sulle vatt mä! Gruset yrde ikring dom, hårtussar rök å skriken måste la hörts opp yjenum hela körkbyn!

Husfar gestikulerar inlevelsefullt, snurrar händerna runt varandra som för att visa hur de båda slagskämparna tumlade runt i gruset.

- För huggans jädrar, ja måste ju för katten rädda katten!

- Ja for fram, stampade i gatan, klappade i hännera, skrek och schasade. Å då sum fösst märkte räva att jag va där!

- Den ställde sig plötslitt på alla fyra, sköt rygg så den så ut som en sån däringa katt på batteripaketen. Å så glodde den stinnt på me med klotrunna öjon!

Och efter någon halv sekunds klentroget stirrande på Husfars storvuxna uppenbarelse i den mörka svinottan, vände räven tvärt och rusade i sisådär hundra knyck bortöver åkern. Som en konturlös skugga strax ovan åkerstubben kunde Husfar följa rävens flykt bort över mossarna ned mot Emån.

I samma ögonblick som räven varseblev, och distraherades av, Husfar så såg den store svarte katten sin chans. Med beundransvärd fart och frenesi fällde den in klorna, samlade ihop det som var kvar av morrhåren och sprang! Sprang för sina nio liv!

Den flyende katten skönjdes som en diffus siluett när den rusade över åkrarna, upp mot kyrkbyn. Där satt kyrktuppen och glänste svagt i kyrkogårdsbelysningens gula sken och kunde från sin höga position bevittna hela den vådliga händelse som utspelade sig i socknen innan den ens hade vaknat.

Husfar har kommit hem till Gården och stegat in till mig i lagårn. Han står på gången och talar engagerat om morgonens händelse. Allteftersom berättelsen fortskrider blir jag och djuren allt stoltare över vår Husfar. Han stiger i aktning. Får plus i kanten i djurens och min imagenära svarta gårdsanteckningsbok. Å då talar jag inte om seminboken. Inte om driftsbyråns gröna heller…

Nä, vi talar om den svarta anteckningsboken. Handlingarnas, intentionernas och tankarnas bokföring. I vars marginal svulstiga glänsande guldstjärnor klistras. Och klistrar guldstjärnor är just vad vi gör. Till Husfars favör! Djurens tappre riddare! Räddaren av en katt. Eller en räv. Eller bådadera.

Så vi klappar i vingarna, stampar med klövarna, kastar med bockskägget, frustar med mularna, skäller, spinner, gnäggar, klipper med ögonen, skrattar och ler.

Det är en något förvånad, litet generad men påtagligt mallig och pösig Husfar som står framför oss. Han kliar sig med krökta fingrar och drar i tröjan över bröstet, sannolikt någon tillfällig klåda i den glesa bröstbehåringen. Så ordnar han anletsdragen i ett förnöjsamt flin, blåser upp sig och med en påtaglig klang av falsk blygsamhet säger han;

- Äh, dä ä la inte så märkvärdig egentligen. Dä ä ju bara sånt däringa sevilkrage eller civilkurage eller va dä heter.

- Men där sir du, mor, dä ä inte nöen mes o fessprätt te karl du har geft di mä! Dä du sir här ä e redig karlakarl! Mä sevilkrage!

Småländsk solnedgång...

När man tänker på en riktigt vacker solnedgång så innefattar det ofta Havet.

En horisont långt, långt borta i brännpunkten just där himmel möter hav. Där den glödande solen sänker sig i det blänkande vattnet i en slags gåtfull förening som väcker undran om alltings existens. Om all tings början och all tings slut.

Livselement som möter livselement.

Förnimmelser av gränslöshet och storhet. Om det oändliga havet och den lika oändliga himmelen som möts i ett fascinerande färgmättat panorama. Ett sceneri som är lika fängslande vid varje betraktande.

Men – en solnedgång långt in i Smålands mörka inland kan också vara fascinerande!

När solen sänker sig och målar himmelen brandröd står den stormskadade granskogshorisonten som en mäktig, svart och spretande siluett.

Strax ovan trädtopparna drar lätta molnstråk fram och skänker lyskraft och flammor i spännande formationer innan himlen mörknar och djupnar i en allt dovare blå färg.

Den oregelbundna och spretande horisonten finns där som en åminnelse om naturens enorma kraft och okuvliga framfart mot vilken människan har intet att sätta upp emot. Stormens vågor. Stormens vindar.

Ja, naturen är mäktig. Ibland obeveklig. Det kan även en solnedgång i Smålands inland vara...

Mer galet än gal-likt...

Liten, större, ännu lite större, stor, störst… Jag talar om Amrocktuppen Douglas!

I somras anlände han hit i en liten låda genom Postverkets försorg. Sprungen ur ett litet hönshus där en hönsmor vid namn Jane trallar omkring och kärleksfullt plockar med sina höns. (Du kan läsa mer om de vådliga turerna som omgav äggleveransen från det blekingska hönshuset till det småländska dito i inlägget ”Ägg på postorder” som du hittar under maj månads inlägg (http://mickanthor.blogspot.com/2010/05/agg-pa-postorder.html)

Efter att Douglas i somras anlände hit till gården i form av ett synnerligen välemballerat ägg så har det varit en del turer. Först det under högtidliga former iläggandet i äggkläckningsmaskinen vilket efter någon vecka följs av en ultraljudsceremoni i det mörka skafferiet. Något som inte nödvändigtvis sker under fullt så högtidliga former men är det Husfar som utför detta brukar åtgärden högtidlighållas genom inmundigandet av en flaska pilsner, nallad från någon av skafferiets hyllor.

Och sen följer, förhoppningsvis, kläckning som följs av de små kycklingarnas prägling på en, förvisso kärleksfull, men abnormt storvuxen höna - en gestalt som egentligen består av en vanlig fryntlig småländsk husmor. Emellertid, för kycklingarnas skull, måste vi tala tyst om vem som dväljs i gestalten, precis som när vi talar om Jultomten inför barnen…

Tja, sen blir det flytt från mangårdsbyggnad till fähus och så småningom blir det möte med andra underliga individer som jamar, skäller (jodå, här finns fler än husmor som gör det) bräker, trumpetar, snattrar och gnäggar.

Efter denna långa radda av intryck och upplevelser har mycket tid hunnit förflyta och kycklingen är inte längre en kyckling. Tvärtom, man har ju nästan hunnit bli stor. Så även Douglas!

Och minsann, igår hördes Douglas för första gången gala! Eller snarare försöka gala.

Det var i gryningen då jag gick omkring i stallet som jag registrerade ett nytt ljud. Det lät som en gammal uggla som försöka hoa – mitt i ett gallstensanfall. Snart kunde jag ringa in ljuden till boxen med Amrocksunghönsen.

Där stod Douglas mitt i klungan och försökte se stursk ut. Då och då samlade han sig, burrade upp sig, lyfte på hals och huvud en aning och öppnade näbben. Ur strupen steg något som lät som ett hånfullt ha-haaaaaa med tydlig betoning på den senare stavelsen. Diktionen bar kontur av att vara sprungen ur en yngling med tre slevar havregrynsgröt i strupen.

Varje gång tuppen hade frambringat sina stackars försök till galanden såg Douglas nästan förvånad ut. Typ:

- Oops, va det JAG som lät så där???

Stackars Douglas. Han kämpade hela dagen igår men det var mer galet än gallikt. Framåt kvällningen såg han trött ut. Kammen var blek och stjärtfjädrarna slokade. De sista tappra försöken till galanden lät som Grodan Boll, utslagen efter en hård svensexa.

Och i morse lät han inte alls…









Ja, han har vandrat en lång väg, den vackre Amrocktuppen Douglas. Men galandets konst, den har han ännu inte erövrat. Men skam den som ger sig...

Sensuell snökonst...

Ja, det är konstiga vädertider på Gården. Här råder nästintill vårflod. Dammarna är breddfyllda och i fallen mellan dem forsar vattnet som vore det en solig aprildag.

I skogens vattendrag och diken strömmar vatten nedströms som jag får hoppa över eftersom mina stövlar är sönder. Igen. Fast ”hoppa” är nog att ta i. I mitt fall handlar det snarare om ansträngningen att ta ett lite längre kliv och göra en slags knyck i avstampet. En sorgesam liten rest av det som en gång kunde liknas vid ett hopp…

Vårfloden här är förstås avhängig av rikligt regnande i kombination med snösmältning. Jo, snön är borta nu överallt. Sånär som på en större hög mitt ute på Stuvegärdet. Resterna av The Snögumma.

Nu finns där, mitt ute på den i övrigt gröna åkern, en mycket iögonfallande vit snöhög. En snöhög som pinsamt nog formerat sig förfärande likt en fallossymbol!

Hm, kanske naturens egen rekyl på att jag, i ett försök att vara politisk korrekt, tillämpande genusperspektivet fullt ut och gjorde en Snögumma istället för en Snögubbe. Nåja, nu välkomnar jag alla former av regn och hårda vindar så att den där genanta enorma vita fallosen mitt i det gröna försvinner snarast möjligt.

Och eftersom det här är en familjevänlig sida så blir detta inlägg, på grund av dess innehåll, för ovanlighetens skull helt utan bildsättning…

En grann höstonge...

Det måtte grasserat stora mängder kärlek och erotik i luften under den gångna sommaren. Åtminstone vad katterna anbelangar. Eller vid närmare eftertanke; Endast vad katterna anbelangar...

Det har då i alla fall kokat och sjudit rejält i Katten Spökets blod. Hon har vid inte mindre än tre tillfällen förlustat sig någonstans här på gården. Även om sannolikheten är hög att förlustelsetillfällena är väsentligt fler än tre, så är det i alla fall tre gånger som själva förlustelsen burit frukt.

Här är den senaste lilla frukten. En synnerligen tilltalande liten frukt, inte sant?

Men, med tanke på tiden för hennes födelse är hon en redig "höstonge”, som man säger på landet. Och ”höstongar” brukar, enligt vedertagen bonnauppfattning, bli ”rangleta å lea” och ”inte nöet redit mä”.

Men då den här lilla kattflickan ju är riktigt grann så tror jag bestämt att det visst kan bli något ”redit mä na”.

Men - hon har ännu inte blivit döpt! Kanske har du ett namnförslag?

Förvirrande tideräkning...

Fast det enligt klocka och tidsstandard ännu råder Sommartid, så råder det Vintertid på Gården.

Just innan den första snön föll häromdagen körde jag in, tömde och högtryckstvättade de sista utomhusstående blomkrukorna. Och senare på dagen, då Husfar pekade med hela handen, skedde det, i mitt tycke svåraste avskedet av sommaren; Ett vemodigt Farväl till mitt älskade sommartillhåll bak lagårn. Mitt eget paradis. Rekreationsplatsen nr 1. Mitt Bonn-spa.

Nu tömdes alltså Lutan bak lagårn på sina planteringsbänkar, bockar, krukor, säckar, fröer, lökar och allt annat myspys som jag breder ut mig med i Lutan under sommarhalvåret. För från och med nu råder Vintertid. Basta!

Vintertiden här innebär bland annat att börja utfodra småfåglarna och att börja med hö till märrarna. Det senare innebär i sin tur men automatik att utrymmet i Lutan inte längre är mitt territorium för njutningsfulla stunder som sådd och plantering tillsammans med höns, hundar, katter och fågelsång. Nä, nu är det andra rejäla madammer som tar utrymmet i bruk.

Nu blir mitt Bonn-Spa istället märrarnas utebox där de får sin frukost och kvällsvard. Ja, även jag kan ju avnjuta mina måltider där men jag brukar nöja mig med att sällskapa damerna med ett glas vin då och då.

Men när vi var klara med tömningen av Lutan var det alltför mörkt för att hämta stona. Hästarna fick gå kvar över natten på sitt sommarbete. Men så hann ju en försvarlig mängd snö falla och när jag hämtade stona så rådde verkligen vintertid! Det var faktiskt som en gnistrande vacker februaridag!

Hög knallblå vinterhimmel med snötyngda träd och grenar som mjukt välvde över grusvägen. Den högt stående solen reflekterades mångfaldigt i den kalla kritvita snön vilket fick tiotusen snökristaller att gnistra omkring oss.

Luften började just bryta till meja och droppar föll från solexponerade platser. Snö började rasa från grenar och skapade rykande moln av mjölkvit pudersnö i luften.
De vackra märrarna vädrade i luften, kände stråk av nya dofter och erinrades om såväl svunna som kommande tider…

Det var så ljuvligt hänförande vackert alltsammans. Julkortsvackert!

Men visst ja, det är ju fortfarande sommartid…

Ja, tro det eller ej, men detta är märrarnas sommarbete...



Men nu går vi hem. Hem till Gården...



Vintertid på Gården betyder bland annat att märrarna är hemtagna från betena och går i Ängen bak lagårn tills nästa vår kommer. Nu blir också Lutan, mitt favorittillhåll under sommarhalvåret, istället märrarnas territorium. Här får de frukosthö och kvällvardshö och kan stå inunder tak om de vill - men oftast går de ut i Ängen igen efter att de har ätit.

Vintertid på Gården betyder också start på utfodrandet av småfåglar. Redan samma dag som jag hade satt upp fåglarnas matplatser dök den här kamraten upp och satte sig i en buske strax utanför mitt fönster! Snacka om julkortslikt! Men, som sagt, det råder ju fortfarande Sommartid...

Mickans Tänkvärdheter...

Frodig men förgänglig snögumma

Då vintern ju anlänt till gården tycker husmor att man ska göra det bästa av situationen. En given aktivitet att ägna sig åt när det bjuds på kramsnö är att göra snölyktor och snögummor. Det senare i ett försök att anamma ett politiskt korrekt genusperspektivtänk...

Här är min frodiga snögumma, vars förebild är svår att sia om (jaså, inte det…). Det var en strålande förmiddag med lika strålande vintersol när husmor skred till verket ute på åkern. Efter ett tag började hundarna blänga och menande lyfta på sina kalla tassar för att med all tydlighet visa mig att de frös. Hela hundtrion var fullkomligt eniga i uppfattningen att husmor var urtråkig som fjantade sig och sprang omkring på Stuvegäret och tillskapande en gigantisk Michelingumma i snö.

Husmor själv däremot kände sig ovanligt upprymd, ja, nästan så att något som kunde likna ett förnöjsamt leende kunde avläsas i hennes anletsdrag. När Husmor till slut insåg att hon måste gå hem med hundarna passade hon på att hämta några färgstarka accessoarer och ett par tuber färg för att ge lite karaktär åt den yppiga damen. Snabbt, nåja, sprang hon tillbaka ut på Stuvegäret igen för att fullborda kreationen. Men hundarna tvärvägrade följa med.

Om kvällen då Husfar kom hem så såg jag att han satte näven ovan ögonen för att skugga den lågt stående solen och glodde intensivt uppåta Stuvegäret. Så stegade han upp på åkern och slog ett par lovar kring den prima donnan.

När han kom in sa han ingenting men han tittade lite konstigt på mig. Då och då skakade han sakta på huvudet, som vore han bedrövad. Eller fundersam kanske.

Men märkligt nog sa han inget. Eller nja, jag hörde lite mummel bortifrån hans plats vid matbordet ett par gånger under kvällsvarden. Något om att han skulle ringa Optikerfrun på andra sidan Bodaskogen o beställa tid.

Mumlade något om att han fått problem med dubbelseende. Nåt sånt. Äh, jag vet inte riktigt vad han satt där och orerade om.

Men säg den fägring som varar. Efter att regn och hårda vindar har dragit fram här över Småländska höglandet, blev min fina Snögumma rejält förvanskad.

Den yppiga barmen hängde långt ned över de riktaliga bilringarna. Hon blev krum, böjd och lutade kraftigt framåt. Ansiktet var förvridet och de lysande rosa läpparna hade smetats ut och runnit ned över dubbelhakorna som en slapp purpurfärgad sörja.

Och senare på eftermiddagen kom dödstöten för den prima donnan. Det var på eftermiddagsrundan med dogsen.

Alfons gick resolut fram till Snögumman och lyfte på benet. Behagfullt lättade han sin blåsa och pinkade på henne! De varma strålarna verkade nästan få gumman att implodera! För bara någon minut efter att Alfons utlåtit sitt gula vatten över donnan, for hon ihop till en sorglig hög av pissgul snö.

Och senare samma kväll fick plötsligt Husfar mål i munnen.

- De va hut va ho hade magrat och blitt liten, snödonnan där ute. Du har inte funderat på om du sulle ta å ställa di där ute i regnet ett par dar, du mä?