Civilkurage på landet...

Det är sällan som Husfar får min odelade beundran!

Sällan eller aldrig han erhåller mina glada tillrop och min bubblande förtjusning. Min högaktning och vördnad. Inte alltför ofta är min blick, då den vilar på honom, begapande och fylld av beundran för hans mod och handlingskraft.

Det är ganska sällan som min odelade dyrkan och icke greppbara uppskattning för Husfar delas ut med anledning av hans rättrådlighet, tapperhet, frimodighet och civilkurage. Inte så ofta som jag ställer mig på dyngans topp och ropar ”Vote Husfar for President” emedan getterna bräker instämmande, hönsen klappar i vingarna och katterna tar sig både en och två jamare i sann kollektiv anda.

Men nu är det faktiskt just så det är här på gården! Husfar har, av mig samt av mina fyrfota och fjäderbeklädda vänner, nästan höjts till den här på gården så ärofyllda positionen; King of the Dynga. Men bara nästan. Den positionen är nämligen, sedan lång tid tillbaka och av vunnen hävd och tradition besutten av en viss Queen of the Dynga…

Men vad föranleder plötsligt denna statusförbättring för Gårdens Husfar? Vad har han månne uträttat för att föräras detta anseende och högaktning?

Låt höra!

I helgens vargtimme steg Husfar upp från den fesljumna sängen och hasade sig över lagårdsgatan ut till maskinhallen och kröp in i Volvon, vilken dessvärre saknade all form av fesljummenhet. Bilen rasslade troget igång och i det kompakta höstmörkret ställdes Volvons vagt lysande front i riktning mot Staden för ett mycket tidigt tjänstgöringspass vid Stadens Kommun.

Det var lördagsmorgon vilket innebär att Stadens inre kärna ska saneras för att bli fin och tillsnyggad innan Staden vaknar och dess torg och gator börjar befolkas av flanörer och torgknallar. (En åtgärd som jag ibland kan finna ganska underlig. När vi eller någon annan närbo håller gille så kommer näppeligen någon skattefinansierad individ i gryningen för att plocka skräp och snygga till i nejden så att vi landsbygdsbor ska slippa se eländet när vi sen går ut på bygden.

Men i Staden är det som om det funnes någon märklig specialklausul. Ett slags vedertaget tillstånd om en ansvarsfrihet. Det är som om Stadsbor, och föralldel, andra dit in tillresta varelser, inte behöver ta ansvar för sina egna handlingar då helgkväll firas i Staden.

Det verkar som att det då spelar mindre roll var man gör av det man håller i händerna. Burkar, sällan burkor, och flaskor lämnas och kastas där man står och går. Kartonger, tetrapack och plastemballage med matrester av allehanda slag släpps som vore händerna drabbade av muskelförtvining.

Följaktligen ligger potatismos, korvar, pastaskruvar, pommes frites och pizzabitar lite varstans på stadens torg och gator. Mat som gläder - och göder - Stadens månghövdade kajor samt en och annan Stadsråtta.

Som lök på laxen kan några blomkrukor och arrangemang vältas och vandaliseras. Kanske även kombineras med ett par sönderslagna fönsterrutor...

Men - summan av kardemumman är alltså att denna Stadsbelägna sanitära olägenhet tas i gryningen omhand av Kommunens tappra män och kvinnor. Till vars skara ibland även Husfar sällar sig).

Nåväl, efter denna lilla utsvävning, (that´s what blogs are for) återgår vi till Husfars påbörjade resa i en kylslagen Volvo vid halvfemsnåret en lördagsmorgon.

Husfar tuffar lugnt framåt i mörkret, passerar bygdegården, kör genom Nävelsjömark, genom kyrkbyn och så pang! Där händer det!

Plötsligt, och från ingenstans, dyker ett slags rullande inferno upp på vägen mitt i Volvons bleka skakande lyskägla. Hårtussar ryker och gälla skri genljuder i luften.

Utan tvekan pågår här ett rejält slagsmål!

Husfar hinner lyckligtvis få hejd på den gamla Volvon vars bromsar skriker, gnisslar och stönar ljudligt. De våldsamma och aggressiva kombattanterna märker ingenting av detta. De slåss vildsint. Skriker, ylar och skäller.

Citat Husfar;

- Ja feck hejd på bilen o rusa ut. Harregu va di vröööla! Di lät värre än e rälig vassnäbbad käääring på sitt värsta stridshumör!

Husfar blinkar flera gånger och försöker förstå VAD det är! VEM det är! Små gröna män från Mars, nederstigna till landsbygdsriket?

Husfar agerar!

Han tar sig ur bilen medan slagsmålet fortsätter att utspela sig i dimman som en overklig suggestiv vildsint scen på vägen mitt i den cirkeln av ljus som skänktes av bilens lyktor.

Och nu börjar Husfar få grepp om vilka som egentligen ingår i slagsmålet. Kombattanterna består av; En vuxen rödräv och en stor svart katt.

- Katten vröööla och satte si runt huvve på räven, klös, skrek å sket!

- Å räva den skrek den mä, den rulla runt, kastade sig, gjorde snabba kast mä både frambena å bakbena å fössökte ble å mä katta som satt runt huvve.

Husfar menade på att det var svårt att veta vem som låg mest pyrt till av de båda antagonisterna. Slagsmålet pågick i en rasande fart.

- Du sulle sett, du sulle vatt mä! Gruset yrde ikring dom, hårtussar rök å skriken måste la hörts opp yjenum hela körkbyn!

Husfar gestikulerar inlevelsefullt, snurrar händerna runt varandra som för att visa hur de båda slagskämparna tumlade runt i gruset.

- För huggans jädrar, ja måste ju för katten rädda katten!

- Ja for fram, stampade i gatan, klappade i hännera, skrek och schasade. Å då sum fösst märkte räva att jag va där!

- Den ställde sig plötslitt på alla fyra, sköt rygg så den så ut som en sån däringa katt på batteripaketen. Å så glodde den stinnt på me med klotrunna öjon!

Och efter någon halv sekunds klentroget stirrande på Husfars storvuxna uppenbarelse i den mörka svinottan, vände räven tvärt och rusade i sisådär hundra knyck bortöver åkern. Som en konturlös skugga strax ovan åkerstubben kunde Husfar följa rävens flykt bort över mossarna ned mot Emån.

I samma ögonblick som räven varseblev, och distraherades av, Husfar så såg den store svarte katten sin chans. Med beundransvärd fart och frenesi fällde den in klorna, samlade ihop det som var kvar av morrhåren och sprang! Sprang för sina nio liv!

Den flyende katten skönjdes som en diffus siluett när den rusade över åkrarna, upp mot kyrkbyn. Där satt kyrktuppen och glänste svagt i kyrkogårdsbelysningens gula sken och kunde från sin höga position bevittna hela den vådliga händelse som utspelade sig i socknen innan den ens hade vaknat.

Husfar har kommit hem till Gården och stegat in till mig i lagårn. Han står på gången och talar engagerat om morgonens händelse. Allteftersom berättelsen fortskrider blir jag och djuren allt stoltare över vår Husfar. Han stiger i aktning. Får plus i kanten i djurens och min imagenära svarta gårdsanteckningsbok. Å då talar jag inte om seminboken. Inte om driftsbyråns gröna heller…

Nä, vi talar om den svarta anteckningsboken. Handlingarnas, intentionernas och tankarnas bokföring. I vars marginal svulstiga glänsande guldstjärnor klistras. Och klistrar guldstjärnor är just vad vi gör. Till Husfars favör! Djurens tappre riddare! Räddaren av en katt. Eller en räv. Eller bådadera.

Så vi klappar i vingarna, stampar med klövarna, kastar med bockskägget, frustar med mularna, skäller, spinner, gnäggar, klipper med ögonen, skrattar och ler.

Det är en något förvånad, litet generad men påtagligt mallig och pösig Husfar som står framför oss. Han kliar sig med krökta fingrar och drar i tröjan över bröstet, sannolikt någon tillfällig klåda i den glesa bröstbehåringen. Så ordnar han anletsdragen i ett förnöjsamt flin, blåser upp sig och med en påtaglig klang av falsk blygsamhet säger han;

- Äh, dä ä la inte så märkvärdig egentligen. Dä ä ju bara sånt däringa sevilkrage eller civilkurage eller va dä heter.

- Men där sir du, mor, dä ä inte nöen mes o fessprätt te karl du har geft di mä! Dä du sir här ä e redig karlakarl! Mä sevilkrage!