Vatten på sin kvarn...

Sen några dagar tillbaka är det något som är väldans annorlunda här på Gården. Och, som så ofta förr, handlar det om Husfar.

Det är så konstigt alltsammans! Jag undrar om han mår riktigt bra. Han spatserar nämligen omkring med ett belåtet flin mitt i plytet. Mest hela tiden faktiskt. Synnerligen oroande.

Han sprätter runtikring, onaturligt rak i ryggen och går liksom med lite högre benlyft än annars, likt en Sturmbannführer i bonnversion. En slags Mästerkatt i stövlar (och blåkläder). Hmpff.

Men jag har minsann mina aningar vad det beror på!

Dels har det nog att göra med den berömmelse och statusförhöjning han åtnjutit bland mig och alla mina djur efter bragden härförleden då han i mörka gryningstimmen gav sig in mitt i ett tumultartat slagsmål mellan Micke Räv och Svarta Katt ute på häradsvägen.

Men - jag anar att det också är en annan genomsyrande förtjusning och belåtenhet som leder till hans flinande och självgoda uppsyn.

Det hela kan sammanfattas i uttrycket. "Få vatten på sin kvarn..."

Jag ska berätta.

Häromdagen slog jag knut på mig själv och gjorde ett stort avsteg från min smått asociala läggning och eremitiska tillvaro genom att invitera ett par Gäster, mänskliga sådana, till Gården.

De inbjudna Gästerna är gamla goda vänner som vi har mycket gemensamt med. Våra vägar möttes för drygt två decennier sedan då Husfar och jag, som på den tiden någon enstaka gång kunde följa samhälleliga konventioner, hade sällat oss till en skara förväntansfulla individer för att deltaga i en Pust-o-stön-kurs.

Detta skedde förstås på förekommen anledning, nämligen i samband med att vi allesammans väntade våra första telningar. Ja, de olika deltagande paren väntade förstås sin egen telning medan Husfar och jag, å vår sida, hade lyckats med bravaden att vara sams tillräckligt länge för att producera en Liten.

Nåväl, på sagda Pust-o-stönkurs träffade vi alltså det par som utgjorde helgens Gäster. Redan från början kom de att bli våra vänner och har så varit ända sedan dess.

Förresten, jag bara MÅSTE berätta att vår Pust-o-stön-kurs kom att gå till historien! Vår barnmorska kan än idag, tjugotre år senare, teatralistkt ta sig för pannan och med emfas utbrista:

- Jag kommer ALDRIG att glömma er grupp, herregud…

Det Barnmorskan syftar på är att det råkade slumpa sig så att tre av oss unga par som deltog och väntade våra första barn, stod med fötterna djupt förankrade i landbygdens, lantbrukets och djurens värld.


Inte sällan hände det att något av paren tog svängen in till sjukhusparkeringen på två hjul och anlände till pustandet och stönandet i absolut sista minuten, som vanligt ganska sena efter djurbestyr hemma på gården. Över parkeringen kunde strax därefter ett irriterat utrop höras;

- Fan också, jag har ju grisa-träskorna på mig!

Eller kunde Någon sitta intill sin på golvet liggande höggravida kvinna med vilken han försökte andas, pusta och stöna i takt, ge glada tillrop och stärkande uppmuntrande tryckningar med handen medan andra handen söker sig upp till huvudet för att generat plocka lite med kepsen. Då kunde Någon plötsligt stelna, stirra förfärad på sin keps och bryta andningsrytmen med ett väsande uttalande mellan sammanbitna käkar;

- Förbannat, jag glömde byta lagårdkepsen…

Och i den mer informativa delen av kursen, då vi satt i en terapiliknande ring tillsammans och lyssnade på Barnmorskan som berättade om vad som komma skulle, gjorde vi deltagare hela tiden liknelser och paralleller med djurvärlden. Vi nickade ivrigt instämmande eller skakade undrande, ifrågasättande, på huvudet medan vi sa saker såsom;

- Jaså, men när en sugga…
- Precis, det är ju precis som när en kviga…
- Mmm, vid kalvningar så gör…
- När min märr var högdräktig…
- Men en höna i produktiv ålder behöver ju...
- Fast spenarna brukar ju…
- Då en katta kättlar har hon ju…
- Ungefär som galten då…
- Men när smågrisarna är små så…
- Om man måste välja på betäckning och semin så…
- Om man kollar på unga suggor som inte grisat innan, kan man…
- Men juvret på en ko brukar ju…
- Vår gamla tik kunde inte…

Vår barnmorska visserligen road ut då och då, men lika ofta spärrades ögonen upp och hon gjorde en häftiga inandningar medan förfärade och förskräckta drag for över ansiktet.

Nåväl, vi deltagare får helt enkelt sträcka på oss, kanske inte som Husfar i sin just nu pågående Sturmbannführerperiod, och känna oss lite stolta över att vi storsint skänkte Barnmorskan minnen för livet…

Tillbaka till den gångna helgen och Gästerna som anlände till Gården. Som brukligt är inmundigandes mat och dryck under festliga former och en rasande massa prat och resonerande. Våra vänner är båda mycket vältaliga och verbala. Lägg därtill till en stor portion artighet och generositet så får du en trevlig ekvation som bland annat tar sig uttryck i många, långa och underhållande tal vid middagsbordet. Något som framförallt husmor uppskattar.

Huvudtalet till värdparet hölls denna gång av Herr Gäst. Hans ingångsvinkel var att ta ett allmänt svepande drag över livet, tiden som gått och vår gamla och ihållande vänskap. Ja, och sen nämnde han en god och välsmakande mat, gyllene dryck och trevlig stämning.

Så kom Herr Gäst till talets skälvande kulmination och klimax varvid han fattade glaset med ett mustigt rödskiftande innehåll, höjde glaset och började sammanfatta:

- Och så ska jag ärligt erkänna en sak, sa han, lade sin fria hand över sitt hjärta, tittade på Husfar, fångade och höll kvar hans blick.

- Jo, jag är faktiskt avundsjuk på Dig,

(Wow! Här nånstans börjar jag ana vad som kan komma, jag sväljer ljudligt, tindrar med ögonen, klipper med de korta fransarna vilka kringgärdar mina ack så små, närmast grislika, påsomgivna ögon, och väntar girigt på fortsättningen)

- Ja, jag avundas dig många saker (konstpaus) men allra främst avundas jag dig din fantastiska, lysande, karismatiska, oemotståndliga (tankepaus) vackra, fräscha, fina, effektiva (lååååång konstpaus) begärliga, lockande, smidiga, snygga och utomordentligt tilltalande - GRÄVARE…






- Stamp, stamp, stamp
(distinkta sturmbannführersteg ekar mellan maskinhall och lagård)-
- Va änna in i glödheta!!! Schas på dej, di gamla fjäderfäboa, iväj med di, du får hållas nån annan stans!!!!
(Husfar föser resolut bort stackars Gåsen Lotta som ville göra en okulär besiktning av Grävaren. Men när han vänder sig om;)
- Ooooooiiiiiiii!!! Nääääääää!
(hjärtskärande skri ljuder genom nejden)
- Lacken, för bövelen, lacken!!!
- Ned med di Fläsk-Sune, du kan ju för häcklefjäll repa lacken!!!!!!!!!!!
(Lättad suck)
- Seså, schas in i lagårn med dig. Du får ju inte va på Grävaren, dä begriper du väl katt!
(Tuppstolta steg höres åter klampa över lagårdsgatan...)