Frodig men förgänglig snögumma

Då vintern ju anlänt till gården tycker husmor att man ska göra det bästa av situationen. En given aktivitet att ägna sig åt när det bjuds på kramsnö är att göra snölyktor och snögummor. Det senare i ett försök att anamma ett politiskt korrekt genusperspektivtänk...

Här är min frodiga snögumma, vars förebild är svår att sia om (jaså, inte det…). Det var en strålande förmiddag med lika strålande vintersol när husmor skred till verket ute på åkern. Efter ett tag började hundarna blänga och menande lyfta på sina kalla tassar för att med all tydlighet visa mig att de frös. Hela hundtrion var fullkomligt eniga i uppfattningen att husmor var urtråkig som fjantade sig och sprang omkring på Stuvegäret och tillskapande en gigantisk Michelingumma i snö.

Husmor själv däremot kände sig ovanligt upprymd, ja, nästan så att något som kunde likna ett förnöjsamt leende kunde avläsas i hennes anletsdrag. När Husmor till slut insåg att hon måste gå hem med hundarna passade hon på att hämta några färgstarka accessoarer och ett par tuber färg för att ge lite karaktär åt den yppiga damen. Snabbt, nåja, sprang hon tillbaka ut på Stuvegäret igen för att fullborda kreationen. Men hundarna tvärvägrade följa med.

Om kvällen då Husfar kom hem så såg jag att han satte näven ovan ögonen för att skugga den lågt stående solen och glodde intensivt uppåta Stuvegäret. Så stegade han upp på åkern och slog ett par lovar kring den prima donnan.

När han kom in sa han ingenting men han tittade lite konstigt på mig. Då och då skakade han sakta på huvudet, som vore han bedrövad. Eller fundersam kanske.

Men märkligt nog sa han inget. Eller nja, jag hörde lite mummel bortifrån hans plats vid matbordet ett par gånger under kvällsvarden. Något om att han skulle ringa Optikerfrun på andra sidan Bodaskogen o beställa tid.

Mumlade något om att han fått problem med dubbelseende. Nåt sånt. Äh, jag vet inte riktigt vad han satt där och orerade om.

Men säg den fägring som varar. Efter att regn och hårda vindar har dragit fram här över Småländska höglandet, blev min fina Snögumma rejält förvanskad.

Den yppiga barmen hängde långt ned över de riktaliga bilringarna. Hon blev krum, böjd och lutade kraftigt framåt. Ansiktet var förvridet och de lysande rosa läpparna hade smetats ut och runnit ned över dubbelhakorna som en slapp purpurfärgad sörja.

Och senare på eftermiddagen kom dödstöten för den prima donnan. Det var på eftermiddagsrundan med dogsen.

Alfons gick resolut fram till Snögumman och lyfte på benet. Behagfullt lättade han sin blåsa och pinkade på henne! De varma strålarna verkade nästan få gumman att implodera! För bara någon minut efter att Alfons utlåtit sitt gula vatten över donnan, for hon ihop till en sorglig hög av pissgul snö.

Och senare samma kväll fick plötsligt Husfar mål i munnen.

- De va hut va ho hade magrat och blitt liten, snödonnan där ute. Du har inte funderat på om du sulle ta å ställa di där ute i regnet ett par dar, du mä?