Mer galet än gal-likt...

Liten, större, ännu lite större, stor, störst… Jag talar om Amrocktuppen Douglas!

I somras anlände han hit i en liten låda genom Postverkets försorg. Sprungen ur ett litet hönshus där en hönsmor vid namn Jane trallar omkring och kärleksfullt plockar med sina höns. (Du kan läsa mer om de vådliga turerna som omgav äggleveransen från det blekingska hönshuset till det småländska dito i inlägget ”Ägg på postorder” som du hittar under maj månads inlägg (http://mickanthor.blogspot.com/2010/05/agg-pa-postorder.html)

Efter att Douglas i somras anlände hit till gården i form av ett synnerligen välemballerat ägg så har det varit en del turer. Först det under högtidliga former iläggandet i äggkläckningsmaskinen vilket efter någon vecka följs av en ultraljudsceremoni i det mörka skafferiet. Något som inte nödvändigtvis sker under fullt så högtidliga former men är det Husfar som utför detta brukar åtgärden högtidlighållas genom inmundigandet av en flaska pilsner, nallad från någon av skafferiets hyllor.

Och sen följer, förhoppningsvis, kläckning som följs av de små kycklingarnas prägling på en, förvisso kärleksfull, men abnormt storvuxen höna - en gestalt som egentligen består av en vanlig fryntlig småländsk husmor. Emellertid, för kycklingarnas skull, måste vi tala tyst om vem som dväljs i gestalten, precis som när vi talar om Jultomten inför barnen…

Tja, sen blir det flytt från mangårdsbyggnad till fähus och så småningom blir det möte med andra underliga individer som jamar, skäller (jodå, här finns fler än husmor som gör det) bräker, trumpetar, snattrar och gnäggar.

Efter denna långa radda av intryck och upplevelser har mycket tid hunnit förflyta och kycklingen är inte längre en kyckling. Tvärtom, man har ju nästan hunnit bli stor. Så även Douglas!

Och minsann, igår hördes Douglas för första gången gala! Eller snarare försöka gala.

Det var i gryningen då jag gick omkring i stallet som jag registrerade ett nytt ljud. Det lät som en gammal uggla som försöka hoa – mitt i ett gallstensanfall. Snart kunde jag ringa in ljuden till boxen med Amrocksunghönsen.

Där stod Douglas mitt i klungan och försökte se stursk ut. Då och då samlade han sig, burrade upp sig, lyfte på hals och huvud en aning och öppnade näbben. Ur strupen steg något som lät som ett hånfullt ha-haaaaaa med tydlig betoning på den senare stavelsen. Diktionen bar kontur av att vara sprungen ur en yngling med tre slevar havregrynsgröt i strupen.

Varje gång tuppen hade frambringat sina stackars försök till galanden såg Douglas nästan förvånad ut. Typ:

- Oops, va det JAG som lät så där???

Stackars Douglas. Han kämpade hela dagen igår men det var mer galet än gallikt. Framåt kvällningen såg han trött ut. Kammen var blek och stjärtfjädrarna slokade. De sista tappra försöken till galanden lät som Grodan Boll, utslagen efter en hård svensexa.

Och i morse lät han inte alls…









Ja, han har vandrat en lång väg, den vackre Amrocktuppen Douglas. Men galandets konst, den har han ännu inte erövrat. Men skam den som ger sig...