Gårdens småfåglar

Tog fram kameran och tog några bilder på gårdens småfåglar som vi matar på flera ställen i trädgården. Både bakom och framför huset. Trivsamt med många fina fåglar! 

Några framsteg – tror jag...

Jag tror jag gjort ett par framsteg i livet. Flera stycken faktiskt. Framsteg för första gången sedan natten till den 24 november då jag handlöst föll baklänges nedför trappan och bröt nacken.

”Att bryta nacken” är ett tufft och otäckt trauma att hantera och jag gör det inte så bra. Är rädd, ångestfylld, ledsen, grubblande med ständiga smärtor, yrsel, dålig balans och stora begränsningar i min rörelseförmåga.  

Men, som sagt, i helgen gjorde jag nog en del framsteg i ”rätt riktning”.

1. Jag steg upp någorlunda ”frivilligt” för att jag för första gången på länge verkligen VILLE möta och ta hand om dagen och dess potentiella gåvor. Jag har annars mest legat kvar i sängen och inte sett någon mening med att stiga upp.   ”fixade mig lite”. Det var också länge sedan. Tog foundation på en svamp och sminkade över det knytnävsstora blåmärket på kinden som uppstod när jag ramlade ur sängen och slog ansiktet i nattduksbordet. Sedan tog jag på lite mascara och läppstift, trixade och fixade lite med håret också. Sicken grej att se sig tillfixad lite i spegeln, lite mer öppna ögon, nästan med en gnutta glans i! Jag blev liksom piggare även inuti av spegelbilden som mötte mig. 

2. Jag plockade fram min stora kamera och monterade på mitt ”fågelfotografobjektiv”. Såg i galleriet att jag inte haft kameran framme på över två månader! Det blir ”bara” mobilens kamera numera, aldrig min älskade Nikon 750. Men i helgen plockade jag alltså fram kameran och fotograferade fåglar, med förtjusning fotar jag gårdens skator som är på in och utflygning när de tjuväter kattmat på farstutrappen.

3. Jag dricker lydigt min kombucha, en hälsobefrämjande dryck gjort på fermenterat te. Denna dryck brygger min goda vän och granne ”Annika i Sand”. Nu har vi tillsammans satt en sats härhemma så jag ska kunna brygga min egen kombucha, när min svamp får bebissvampar ska jag ge en till Mette, också en god vän och granne! Mette bor i ”Råttboet”, bara ett stenkast härifrån.

4. Jag tog min tredje behandling zonterapi som nämnda Annika i Sand har erbjudit sig att göra för att påskynda mitt läkande. Annika har bott många år i Thailand där hon utbildat sig till zonterapeut, nu har hon och familjen flyttat tillbaka hit till Sverige och nu vill Annika ha ett svenskt zonterapicertifikat. Under det att hon tar sitt certifikat ska hon utföra en del behandlingar och när Annika hade läst om min olycka i november började hon fundera över vad hon kanske kunde göra för att hjälpa mig. Så i samverkan med sina lärare och mentorer har hon nu tagit sig an mig och det känns faktiskt, efter bara tre behandlingar, som att det gör nytta, att det hjälper mig på traven i ett fysiskt och själsligt läkande.

5. Jag satt på sängkanten och var lite träningscoach åt Husfar som låg på golvet och försökte stretcha och göra rörelser för att blidka sin värkande ländrygg. Han har så himla ont, stackaren! Älskar honom och lider med honom. Han har svårt att hålla humöret uppe efter snart sju månader med svår värk i ländrygg, höft och ned i vänsterbenet som kotförskjutning och krossade diskar åsamkar. 

6. Framsteg nummer sju får väl vara att jag skickade Husfar ned till frysarna i källaren för att hämta en bit innanlår som jag kunde göra långkok på. Sedan traskade han ut och hämtade morötter och palsternackor i odlingslådorna. Detta var igår (söndag) förmiddag och ännu i denna stund står grytan på vedspisen och puttrar försiktigt. Ikväll tror jag biten är tillräckligt mör för att till och med jag ska tycka om den. Annars har jag blivit väldigt snarstucken med maten, äter inte så mycket och har gått ned flera kilon sedan olyckan, det gör ju inget på en trind kvinna som jag men jag måste ju försöka äta lite grann i alla fall. Hoppas nu att långkoket ska smaka och att jag klarar att äta lite. 

7. Det mest nyligen inträffade framsteget är att jag idag varit hos sjukgymnasten!!!!! Mycket försiktigt har hon lotsat mig fram till några enkla övningar för att träna axlar och armar. Men, mycket, mycket försiktigt, sa hon hela tiden. ”Du har en mycket allvarlig skada,” sa hon och tog upp sin högerhand och måttade med tummen och pekfingret och höll dem samman: ”Det handlar om millimeter Mickan, att man överlever något sådant som du varit med om”. Då brast jag i gråt. Igen. Det är ett svårt trauma att förhålla sig till det som hänt. Verkligen. Jag har blivit en riktig tvivlare och en räddhågsen skuld och skamfylld tant över vad jag i min klumpighet åsamkat mig och sjukvården för besvär. MEN – nu har jag i alla fall gjort några framsteg…

8. Å så har jag haft grabbarna grus här och gräddat våfflor till dem. 

Puss & Kram,

Mickan & Co

Mörkret lägrar gården - o mig...

 

Fredagen har gått mot natt och dagen har alldeles obevekligt tvingats ta farväl av dagsljuset. Nu är det mörker som råder i många långa timmar ytterligare. Nattens svärta har redan krupit sig nära, trängt in i minsta vrå, vagnslider, selkammare och runt husknutarna på gårdens bodar, in i håligheterna i gårdens stengärdesgårdar, famnat ladugård, hus och hem i sitt nattsvarta mörker. 

Nävelsjö socken, ja, hela nejden med sina ljuspudrade stammar och grenverk, trädor, buskar och skogens gläntor, dungar och stigar, är så vackert vita av nyfallen snö. I dagens ljus gnistrade och glimmade naturens många kurvor och konturer vackert, nästan förföriskt, och liksom ropade till mig; ”kom ut, kom ut!”

Men jag vågar inte gå ut. Är så otroligt rädd och väldigt osäker på min kropps motorik, på min balans och min egen fysiska och psykiska förmåga att parera hastiga rörelser – såsom då man kanske halkar till och tappar balansen. Jag ramlar så lätt, så lätt, alldeles för lätt. Jag är ständigt rädd. Ständigt spänd. Ständigt orolig. Ständigt ledsen.

Men nu försöker jag skjuta undan de mest negativa tankarna och känslorna. Sov ända till klockan 13 idag, vilket aldrig har hänt någonsin tidigare i mitt liv. Har sedan ägnat mig åt husets växter, blomster och jularrangemang. Plockat bort en del av det mer juliga pyntet och ersatt med mer vårligt. Eldar massa stearinljus och eldar i min vedspis. Försöker bli varm även inuti. För jag är inte bara trasig i kroppen utan även inuti. I själ, hjärta, tankar och känslor.

Det är ganska jobbigt. Både psyke och kropp är sköra av det trauma jag hamnat i. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, smärta och dessemellan lite lugnare stunder.

Här kommer en nyss tagen ögonblicksbild från vårt gamla lantkök där det eldas flitigt i den gamla gjutjärnsspisen och massa ljus därikring.

Jag, Husfar och djuren önskar en fin afton!

Om jag bara...

Jag står med huvudet framskjutet mellan de stora adventsljusstakarna och det stora och höga julgruppen som är en av de tiotal blomsterarrangemang som Husfar och jag gjorde under decembermånaden. Nåja, jag pekade mest och komponerade medan Husfar stod för det jordnära, dvs själva planterandet, det var också han som drog till skogs och plockade grönmossa. 

På det lindblomsgröna fatet på fot ligger ärtskidor från sommarens luktärtor och ger såväl längtan som förhoppning om en kommande sommar med nya färgglada och väldoftande luktärtor. På andra sidan ligger tre katter i keramik i olika poser, en trio som jag fick av en granne efter att jag vigt henne och hennes man i en vacker miljö i en sommarhage i augustiskrud. Hon har gjort dem själv, konstnär som hon är. 

På hyllan ovanför står massor av filmer, VHS och DVD från det att våra barn var små. Kanske vill de ha dem en dag? Hursomhelst, i det varma ljusskenet från ljusstakarna står jag och glor stint ut genom fönstret och följer de vintriga förehavandena som pågår ute i trädgården och ute på Stuvegärdet. Där leker barn, barnbarn i snön med skratt och bus. Snön yr runt bobens skidor. Det är en härlig syn. Vackert. Viktigt. Vintrigt. 

Men medan jag står där i det adventpyntade fönster och tittar på lekarna ute på åkern, blir jag så medveten om mina tudelade tudelade känslor av det jag ser och upplever där ute på åkern.

Halva hjärtat har liksom ett litet tomtebloss som gnistrar av glädje och sinnesrörelse över det jag bevittnar. Lyckan och tacksamheten att ha en familj med friska glada människor som ser och tar för sig av Livets Goda. Att de tar sig tid att komma hit hem till gården och leka i den vinter som äntligen nått oss.

En besynnerlig tanke far genom mig då jag tänker på att den här skaran av människor till stor del finns därför att jag finns. Därför att Husfar finns. Därför att Husfar och jag fann varandra och fick livets största gåvor i ett flickebarn och ett gossebarn. Och att dessa barn är gott och väl vuxna och båda har funnit kärleken och i sin tur fått tilldelats förmånen av att fägnas av livets största gåvor – barn.

Plötsligt slår det mig återigen att det, sedan Lillafarmors bortgång för några veckor sedan, är jag som är klanens Äldstemor – något jag känner tvehågsenhet till och tvivel inför. Kommer jag verkligen klara att vara en någorlunda vettig och omtänksam äldstemor till alla i familjen? Jag har så många fel och brister och vet att jag är otillräcklig på många plan. 

Jag gör val i livet som kanske inte är de klokaste och jag far ibland iväg i tvåhundra knyck, jobbar alldeles för mycket, tar på mig massa ansvar och uppdrag, lyssnar inte på varken på vad min familj säger eller på vad min egen kropp varningssignaler. Och så kraschar jag, det har hänt mer än en gång.

Men jag vet också att jag bär på mycket kärlek och omsorg inom mig som jag mer än gärna vill famna de mina med. Om jag bara räcker till. Om jag bara blir frisk. Om jag bara får leva kvar. Om jag bara inte ger upp. Om jag bara kan höja blicken och lämna mörkret, rädslan, smärtan och oron. Om jag bara får fortsätta älska – och älskas…  

Men på det hela är det ändå en lycklig Äldstemor som står i det adventspyntade fönstret och låter tårar av ömsom glädje, ömsom vemod rulla nedför kinderna för att efter käkens rundning landa och absorberas av nackkragens vaddering…

Ensam är inte stark...

Hej alla vänner som kontaktat mig, pm, sms, kort och samtal där ni uttrycker att ni är oroliga över min tystnad på sociala medier. Men varken orken eller viljan att engagera sig vill infinna sig. Jag vilar mycket, är så rädd att ramla, speciellt när jag är ensam hemma.

För ramlat har jag. Igen. Härom natten ramlade jag ur sängen! Jag har oroliga nätter och oroliga drömmar så jag rör mig ganska mycket i sängen har jag förstått. Det ser jag på bäddmadrassen som på morgonen kan ha glidit iväg så mycket som drygt trettio (!) centimeter från sängens mitt ut på kanten vid mitt nattduksbord.

Har inte tänkt så mycket på vilken fara det egentligen kunde innebära men det blev jag varse häromnatten när jag handlöst föll ur sängen och slog i golvet med full kraft. Landade mest på min vänstra sida för där är jag helt blåslagen, vaden, båda knäna fast värst på vänster, bäckenet, armen och axeln och så ett knytnävsstort blåmärke på min vänstra kind som troligtvis uppstod då jag slog i nattduksbordet.

Chockad, omtöcknad, totalt förvirrad skrek jag bara rakt ut, i smärta och chock. Kände mig helt oförmögen att ta mig upp, insnodd i täcket och helt förvirrad över vad som hade hänt. Fick nog lite panik ärligt talat och en ovälkommen slash-back till det förfärliga fallet i trappen som nära nog ändade mitt liv. Hann också tänka på Lillafarmor som just råkade ut för det, att ramla ur sängen och var oförmögen att ta sig upp och nådde inte sitt larm. Först på förmiddagen upptäcktes hon och ambulans tillkallades. Sedan kom hon aldrig mera hem igen…

Husfar var snabbt vid min sida och hjälpte mig upp från golvet, ledde mig fram till en stol där han satte mig, gav mig lite vatten att dricka medan han ordnade med sängen. Rättade till madrassen som mycket riktigt låg alldeles för långt ut över kanten.

Jag grät så jag hulkade och sa att jag inte vågade lägga mig igen. Sa att jag vill ligga direkt på golvet. Men Husfar lugnade mig och visste på råd. Hämtade garderobens samtliga kuddar, täcken och filtar och la på golvet intill min säng och flyttade sängbordet minst en meter bort. Sedan praktiskt taget bäddade han ner mig, sa att jag skulle ligga alldeles, alldeles intill honom.

-          Du kan hålla mig om magen precis som du gör när vi kör fyrhjuling…

Jag log genom tårarna och tänkte att det måste ju ordna sig det här med. Nångång. Men det har satt ned mig både fysiskt och psykiskt. Jag har väldigt ont i kroppen och jag känner mig gammal, sjuk och otillräcklig som inte klarar mig själv. Inte klarar av något på egen hand. Jag låser in mig om dagarna och är allmänt introvert och ofta väldigt ledsen. Det känns so att jag hela tiden tappar så mycket. Tappar muskler, tappar kondition, tappar självförtroende, tappar framtidstro. Men det kunde varit värre, får jag hela tiden säga till mig själv, det kunde varit värre.

Och jag vantrivs ju inte här i mitt kök, jag eldar i min spis och eldar mina ljus, pratar med mina djur, sitter och tittar ut på den vitpudrade gården och tittar på småfåglar och hackspettar som äter av godsakerna som bjuds dem. Klarar tyvärr inte av att kolla på teve eller läsa böcker, men att någon gång då och då sätta ord på mina känslor och tankar fungerar fortfarande. Rent av hjälper till i läkningen, känns det nästan som.

Jaha, mina vänner. Detta var min krönika i det här nya decenniet vi växlade över till häromdagen. Visst var det ett riktigt piggt, glatt, livgivande, färgsprakande och glädjestrålande inlägg! Inte det? Nä, du har så rätt. Men det är alla fall en uppriktig Mickankrönika om livets och tillvarons olika sidor, just denna gång nog skildrat ur perspektivet av en litet grådisig skuggsida…

ÖNSKAR ER ALLA ETT BÄTTRE 2021!!!

Va rädda om er och ta hand om er själva - och varandra! 

Kramar från mig och djuren 

 

BRUTEN NACKE

Är smått utmattad efter en väldigt känslosam förmiddag med mycket omvälvande känslor och insikter. När jag var inne hos ortopedläkaren brast det för mig när hon förklarade det aktuella läget för mig och visade mig röntgenbilderna på mina skadade kotor och allvarligt sa:

- Mickan, du har ju faktiskt brutit nacken och med de skador du har är det mer eller mindre ett mirakel att du inte är helt förlamad…

Men låt mig ta det från början.

Jag sov inte mycket i natt då jag var orolig och, ärligt talat, rädd för dagens sjukhusbesök och vilka besked jag skulle få. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i timmar steg jag upp vid halvfem, duschade och sedan fick min personlige assistent Husfar Göran som vanligt hjälpa mig att byta från nackkrage 1 till nackkrage 2 - eller var det kanske från krage 2 till krage 1...

Vi tog en morgonkaffe i all enkelhet, gav mat till katter och hundar, husfar hämtade bilen, hjälpte mig på plats i passagerarsätet och så for vi mot Eksjö. Det rådde fortfarande skumtimme ute och det regnade ymnigt vilket gjorde sikten flerdimensionell av alla rännilar av regn - trots tappra vindrutetorkare.

Väl framme vid den nya, stiliga, ja rent av den riktigt pampiga, entrén till Höglandssjukhuset (med Eksjö kommuns allra första rulltrappa!) körde Husfar fram och släppte av sin bedagade hustru som vimsigt stapplade in och på lydigt Sverigevis tog en nummerlapp och ställde sig att vänta på sin tur för att komma fram till tanterna i receptionen.

Till röntgen skulle man INTE anmäla sig eller betala i huvudreceptionen utan till röntgenavdelningen direkt, men till ortopedbesöket SKULLE man anmäla sig och betala i huvudreceptionen i den, som sagt, pampiga entrén. Okej, jag försökte göra vad som förväntades av en snäll och laglydig patient.

När jag väl kommit på plats i röntgenavdelningen blev jag ganska snabbt inkallad för att genomföra behandlingen. Jag fick tillämpa metoden att andas i fyrkant för att ta mig igenom processen. Usch vad jag tycker det är jobbigt att köras in i sådana där tuber, får nästan lite panik.

Men allt gick bra, jag djupandades och när jag äntligen var klar så hjälpte en sköterska mig upp från mitt horisontella obekväma läge som gjorde mig alldeles yr när jag reste mig upp, med orden: 

- Men är det inte du som målar tavlor, skyltar och postlådor.

Jo, det fick jag ju tillstå och då berättade sköterskan att hon hade en postlåda hemma hos sig på gården som jag hade målat.

- Åh, så roligt då, pep jag.

Så var det dags att äntra ortopedmottagningen på våning fem. Där hade jag nog aldrig varit innan om det inte skedde just efter att fallolyckan hade inträffat för då var jag så förvirrad så då vet jag inte var jag var någonstans. Där var det jättefint, allt var nytt, stort och stiligt.

Jag satt väl där och våndades i det där smått sterila väntrummet en sisådär trekvart och glodde tomt på ortopedmottagningens juldekor bestående av en anorektisk visirförsedd tomte omgiven av en snögubbe och några fyrbenta kamrater av gips. 

Så ropades jag plötsligt in till läkaren, en fin, mjuk, förtroendeingivande och rar kvinnlig ortopedläkare. Hon frågade stilla:

- Hur går det för dig Mickan? Nu har det ju snart gått en månad sedan din otäcka olycka.

Jag skulle svara förnuftigt och klokt hade jag bestämt, men de föresatserna föll direkt för jag brast genast i gråt och erkände att jag tyckte att det var ganska jobbigt.

Hon visade mig ned på britsen. Pratade pedagogiskt och inkännande med mig. Men så blev hon allvarlig och sa:

- Mickan, du måste förstå att du har haft en helt otrolig änglavakt, för med de skador vi ser att du har så är det helt ofattbart att du ens lever, eller att du inte är förlamad. Du HAR verkligen haft änglavakt.

Jag brast ut i nya gråtattacker.

Hon började visa mig röntgenbilder som togs på morgonen. Det var hemskt att se! Jag kunde inte fatta att det där var mina nackkotor och skadorna som hon visade på. Jag bara grät och grät och grät. Det kändes ofattbart. Overkligt.  

Men hon sa också att läget i frakturerna såg stabilt ut som ett tecken på att jag hade använt min (otäcka) halskrage konstant den här månaden. Inget hade förändrats, men inget hade heller förvärrats. Så hon sa:

-  Nu använder du kragen konstant i minst två månader till och så försöker vi komplettera det med lite sjukgymnastik så du inte blir helt försvagad i nackpartiet. Du får kämpa Mickan.

Jag lovade doktorn att kämpa vidare.

Vacklade ut till hissen och ville åka ned ett par tre våningar. En äldre och vänligt sinnad dam stod redan i hissen med en krycka i vardera hand. Jag grät och grät och grät.

Plötsligt sa hon.

- Är inte du Mickan Thor?

- Jo, sa jag mellan snyftningarna. 

Damen såg förvirrade ut. Utbrast: 

- Men du har ju brutit nacken? Det är i alla fall vad jag har hört…

Sorg o Glädje - hand i hand...

Ensam hemma idag. Lite ledsen. Går och pysslar lite med sådant jag orkar med mina goa hundar och katter som sällskap. Bytt lite på min köksbänk som jag vilar ögonen på mest hela dagarna, ja ibland nätterna också. Nu har jag plockat bort det röda och ersatt med vita arrangemang och blomster. Ler lite när jag tittar på var sak som står på bänken. För nästan allt fint där på min bänk har jag fått.

Den jättestora gruppen med vita orkidéer har jag fått av min äldre bror Magnus och hans Tina. Den lilla vita ulltomten jag satt i gruppen har jag fått av Dottir Lowisa. Den stora glasskålen i mitten, 5 Liter ERNST, fick jag när jag fyllde 50 av min vän Cecilia Hjort Atler och hennes Olle. Ledljusen som står i sanden i Ernstkrukan fick jag av Husfar just innan jul i år.

Den stora vita krukan med den vackra vita azalean har jag fått av våra vänner och grannar Ingmari och Rune i Hjerkanstorp. Tavlan på väggen som föreställer en frodig och färgglad kvinna som sitter på ett moln och läser böcker, den har min vän Lotta målat till mig och kom och överraskade mig en sensommardag!!!

Den digra högen med Julkort har massor av vänner sänt oss med tillönskan om en fin julhögtid och god bättring. CD-skivan fick jag häromdagen i ett litet paket av min ungdomsvän Ninna tillsammans med ett vackert och personligt brev. Så fin gest, så fin skiva, till och med signerad av sångerskan själv, Py Bäckman. Titeln är så vacker: ”Sånger från jorden till himmelen”. Många tänkvärda texter som berör själ och hjärta.

Och så ligger där ju också den lilla värmekudden som den underbart snälle generöse omtänksamme lille granngossen Edvin Bergholm själv har gjort och som häromkvällen kom hit till mig med den och sa att han hoppades den skulle kunna lindra värken i min nacke. Nu börjar tårarna rinna igen. Jag är så oerhört rörd över den fina gesten från Edvin.

Jag är så otroligt rörd och känner sådan ödmjukhet över alla fina gester, omtankar, all kärlek, alla kort, alla hälsningar, alla gåvor, alla blommor, alla julkort, brev, påhälsningar, telefonsamtal, musik, ja allt, allt, allt fint ni visar oss, både i vår sorg över Lillafarmor men också för Görans ryggskada och min olycka. Ni är fantastiska. Ni gör det värt att stiga upp om morgonen. Ni gör så att man orkar lyfta blicken. Ni gör hjärtat varmt och ger ljus i mörkret.

Fast jag bryter ihop ibland och blir ledsen och uppgiven så får ni mig att resa mig igen. Tack för att ni finns!

Och nu finns även ett Coronavaccin!!! Vi går mot ett bra 2021 tror jag!

(Och i morgon ska jag till ortopeden och röntgen – hoppas att det har gått på rätt håll med läkningen av nackkotornas frakturer. Det hoppas jag innerligt!)

God fortsättning på jul och nyårshelgen önskar katter, hundar och gammtantan <3

Och igen – tack för att just du finns och är min vän!

JULDAGSUTFLYKT - mot alla odds

Med stort motstånd från mig men med ännu större påhej från La Familia kläddes jag på med tre lager benkläder och fyra lager överkroppskläder, halsdukar, vantar och mössor och så gav vi oss iväg på fyrhjulingsutflykt. Vi hade med oss ved, kol, fårskinn, het glögg, grillgaller och lite annat. 

Familjen Ollagård hade med sig korv, kaffe, bröd, ketchup, senap, rostad lök, godis och annat gott. De åkte iväg över skogarna från Hjältaryd och över Tällekull och Kolsnäs, alltså på andra sidan sjön Tjurken, medan vi åkte över Bjurvik, Runneryd och Sand och så möttes vi vid Kolsnäsa vägskäl. 

Jag hade laddat med ett par värktabletter och satt och kurade bakom Husfars rygg. Höll i mitt huvud med dubbelt vantbeklädda händer på var sida av huvudet för att skydda huvudet mot hopp och gropar. Husfar tyckte att jag skulle stoppa huvudet i en väska istället... 

Jag frös och var så där road men det blev bra på det hela taget! 

Nu, när jag är uppvärmd av vedspisvärme och glögg, är jag ändå glad för äventyret vi tog oss för. 

Jag är nu glad och tacksam för att jag blev ivägsparkad på det här äventyret. Tänk att få uppleva sådana här fina stunder med make, barn, svärson, barnbarn och hundar! I dessa Coronatider. I dessa brutnanacktider. I dessa skadade ryggtider. Va? 

Fint vad det - fast jag frös och med möda kunde bärgas upp från min plats ovan fårfällen där invid den gamla trädstammen...  

Julkortshälsningar

 

Genom alla år har jag vid den här tiden på året otåligt väntat på posten och sedan inte fort nog fått på mig några skodon, för att ivrig och förväntansfull springa ut och hämta postskörden. Oförbehållsamt glad som bara ett barn kan vara.

Själv har jag ända sedan ungdomen (ja, det är många år sedan…) själv varit väldigt engagerad i att kreera det egna julkortet som givetvis skulle skickas i god till släkt och vänner. Eftersom jag tycker om att både fota, teckna, måla, sätta samman collage och därtill även att författa lite kluriga eller traditionella hälsningar så har nog familjens julkort genom decennierna varit både lika personliga som illustra.

Nu är jag mest bara ledsen. För i år har jag brutit en många decenniers lång tradition. Orken räckte inte till att skapa ännu ett julkort. Fast jag egentligen vill fortsätta att skicka glada hälsningar inför de här högtiderna vi står inför. Inte heller är det någon Mickan som stoppar fötterna i närmsta tillgängliga skodon och rusar nedför trapporna för att fort nog kunna grabba julkorten i lådan. Nej, det är Husfar som går ut och sedan kommer in till mig vid köksbordet med orden; Vänta med att öppna till jag kommer in. (det har vi alltid haft som tradition, väntat till hela familjen är samlad innan vi öppnade julkorten)

Jag gläds förvisso väldiga över det stora skörd julkort som förärats oss men inom mig gnager känslan av otillräcklighet från min egen sida. Att vara sjukskriven i flera veckor under decembermånaden och inte klara ut att få klart ett Julkort – är det ens ursäktligt? Jaja, nu är det som det är och jag vill bara säga till er alla som på olika sänt oss hälsningar inför stundande högtider att vi uppskattar det – och i vår vilja och våra önskar vi att vi hade sänt er likaledes hälsningar.

Att bryta traditioner kan vara befriande, men det här gör bara ont. Bryta traditionen att få fira jul tillsammans, bryta traditioner att få vara fyra generationer tillsammans, bryta traditionen att känna glädje och förväntan utan istället vara värkbruten och ledsen, bryta traditionen att göra något busigt på julmorgonen som att ta en sväng med häst och vagn, traktor och vagn eller, som på senare år, fyrhjuling. Men dessa fordon kan varken jag eller Göran åka med våra skador så allt blir mycket stillsamt. Men några traditioner ska vi väl orka hålla vid liv? Allt är inte mörker! Jag måste påminna mig själv om det ibland när jag är alldeles för ledsen och uppgiven. Man får försöka se det genom barnens ögon – om man nu får träffa dem…

Om inte så har vi ju många par fina kattögon och några jättefina hundögon att möta med vår blick. Och varandras förstås…

Ha nu en fin dan-före-dopparedageftermiddag med alla sysslor som då plötsligt ska ske – som man mööööjligtvis liksom förträngt litegrann…

Kattkramar & Nospussar,

Mickan & Co

Förbarmande över husbondsfolket

 

I lördags förbarmade sig familjen på Thorshill och bjöd upp oss för att vi skulle få medverka (nåja, glo lite i alla fall) då årets julgran kläddes. Granen höggs här uppe på vår "oppersta betesvall" häromdagen och nu vad det alltså dags att få den klädd såsom jultraditionen påbjuder. 

Fafa fick en smälkaramell hängd om halsen av Liten Ninni. Mig vågar ingen vare sig röra, än mindre hänga något runt halsen. Men jag hoppas att jag lyckades le några gånger i alla fall... 

Hur som helst var det fint att få vara med när granen kläddes. Ludwig och Johanna har ju ett högt skepp i mitten av sitt underbara hus så de kan ha riktigt stora rejäla granar som kräver såväl stege som icke höjdrädda julgranpyntare. 

Julgruppspyssel

Husfar Göran tog med mig ut på en liten biltur, han tyckte att jag behövde "vädras lite". Vi for till en butik och köpte ett gäng julblommor som redan reas ut.

Väl hemma gick Husfar upp på rännet och letade fram några krus i all bröte, gick sedan ned i selkammaren och rotade fram julpyngel som vi haft i våra mönne hemgjorda kransar till stugdörrar och stalldörrar men som inte blivit gjorda i år.

Sedan tog han med sig vovvar och gick en sväng upp till Lövängen och plockade lite mossa. Väl hemma på köksbänken föreslog jag hur vi kunde arrangera detta medan Husfar verkställde det hela.  Det blev några illustra arrangemang till en mycket modest kostnad och så är det ju roligt att göra något tillsammans 🙂

Ett sista farväl av Lillafarmor

Har tänt ljus och hissat flaggan för Lillafarmor som vi ska ta ett sista farväl av idag. Kraftsamlar både mentalt och fysiskt för att klara detta sista avsked av en älskad familjemedlem.

Va rädda om er allesammans därute! Va inte rädd för att visa kärlek för människorna omkring dig. Man vet så lite om framtiden och vad som kan ske... 

Mjuk omfamning, Mickan

Andra Advent

 

Söndag. Har tänt adventsljus nummer två i min lilla adventsljusstake av smide. Sitter och tittar på vackra blommor och skimrande ljus i köksfönstret. Minuterna går. Blir till timmar och dagar och nätter. Försöker göra små ting som jag klarar av med min skada. Pysslar lite och försöker göra fint och mysigt omkring oss. Känns ännu viktigare att göra mys omkring oss nu när jag är inomhus och relativt stillasittande hela tiden.

Här står såååå fina blomsterarrangemang på bord och bänkar och jag är så innerligt glad och tacksam för dessa gåvor, för vänskapen och omtanken som ligger bakom gåvorna och tacksam att vi fått dessa vackra blommor från medmänniskor som vill oss väl och som ger oss sin kärlek och sympati genom att skänka oss blommor och tillhörande vackra små deltagande ord. Ömsom kondoleanser över Lillafarmors död, ömsom kondoleanser över min olycka och skadorna den åsamkat min kropp.

Jag tittar på arrangemangens färger och former, på ståndare och pistiller, på nyanser och texturer. Böjer mig försiktigt ned och försöker känna doften av rosor, nejlika, gerbera, liljor, pyntegrönt och hyacinter.

Gråter inte lika mycket längre. Har inte heller lika ont eftersom jag fått smärtstillande mediciner. Men varje gång jag tänker på läkarens ord att jag var en hårsmån från att mista livet eller bli totalförlamad så skälver hela jag och brister i gråt, i skräck, i rädsla och någonstans också i oändlig tacksamhet.

För nu blev det ju inte så, jag lever och jag är inte förlamad och därför känner jag att det är nu upp till mig att göra det bästa av situationen. Inte sitta och gråta hela dagarna. Tvärtom. Göra det fin och mysigt omkring oss. Elda massa, massa ljus, njuta av fina blommor, njuta av medmänniskors kärlek och värme, lyssna på lite lågmäld julmusik och känna tacksamhet över Livet självt.   

Igår duschade jag och min halskrage 1 under övervakning av Husfar. Efteråt, när jag torkat, tog Husfar av mig Halskrage 1 och bytte till Halskrage 2. Han är så snäll och hjälper mig med så mycket som jag själv inte kan göra. Men nu ska jag och Halskrage 2 försöka göra lite nytta, med betoning på lite…..

Önskar dig en fortsatt fin söndag!

Att inte må bra...

Mår inte bra. Mycket smärta, yrsel och värk i både kropp, rygg, nacke, skallben och huvudvärk. Har usel balans, dels på grund av olyckan men också på grund av den hårt huvudfixerande nackkragen som gör att jag inte kan se åt sidorna eller nedåt där jag ska försöka placera mina fötter. Därför är jag väldigt rädd när jag rör mig, vimsig som jag är redan i grunden men ännu vimsigare nu av yrsel, molande värk, sömnbrist och smärtlindring.

Ledsen och trött. Tidvis förvirrad faktiskt. Vill gärna vila men det är inte så lätt att komma till ro och vila vare sig i smärtan eller i den fixerande hårda kragen.

Men jag måste få berätta att jag blir glad och tacksam över blomstergåvor, brev, vykort, telefonsamtal, meddelanden, sms och andra omsorger som ni sänder mig, önskar mig god bättring och manar mig till såväl kämpaglöd som tålamod. Det får ni gärna fortsätta med ty era hälsningar bringar ljus i mörkret, hopp i uppgivenheten och lindrar till och med smärtan för en stund.

Lev väl, ta hand om dig själv, dem omkring dig och ta hand om själva livet självt! Livet är skört…

Sänder inga omfamningar då det gör alldeles för ont i kroppen, men sänder varma, välvilliga och vänliga tankar samtidigt som jag önskar dig en fortsatt fin Thorsdag.

/Er Mickan

Smärta o Sorg

 Har så fruktansvärt ont. Är så fruktansvärt ledsen. Idag har jag gråtit mest hela dagen. ”Innanmätet” på min stela nackkrage är alldeles fuktigt av alla tårar som letat sig ned dit efter att ha runnit längs med kinderna, rundat käken och runnit ned i kragen.

Att man kan ha så många tårar att fälla. Förstår det knappast. Har en väldigt jobbig och väldigt känslosam dag, gråter mest hela tiden och är nog i någon slags chock efter det otäcka och mycket brutala fallet baklänges i trappan, ända uppifrån från övervåningen ned till nedervåningen där jag handlöst slog i bakhuvudet och nacken, sannolikt i ledstången och sedan hårt fortsatte dunsa nedåt trappsteg för trappsteg.

Tror att chocken över det skedda inte hunnit ifatt mig förrän nu efter att läkaren i fredags sa att jag hade haft tur i oturen för jag kunde likaväl förlorat livet helt eller blivit totalförlamad, nu blev det ju ”bara” några frakturer i nackkotorna - så långt vi vet nu. När jag tänker på detta och bara nu när jag skriver dessa ord så rinner tårarna igen och en märklig ångestklump vrider om i min mage och skjuter ut rädsla, smärta och ångest ut i hela kroppen.

Som alltid hjälper det mig litet att sätta ord på mina känslor, tankar, rädslor och smärtor. Att låta fingrarna fara som lärkvingar över tangenterna. Formera bokstäver till ord och ord till meningar. Då jag vet att det är så många av er som visat mig er stora varma sympati och medkänsla, och ni ska veta att det värmer, känns det helt okej att skriva. För det gör gott i själ och hjärta att veta att ni bryr er och att ni tänker på mig/oss. Tack alla fina för er välgörande empati.

Dagen inleddes på morgonen med att vi åkte till en närbelägen kyrka dit vi fått inbjudan att närvara och höra klockringning i vetskap om att prästen innan klockringningen hade tänt ett ljus och läst tacksägelse över Farmor Ingrids minne. Efter klockringningen, som vi lyssnade till utomhus i frostvit omgivning, gick vi in i kyrkan och satt där länge, bara tysta, tittade på det brinnande ljuset som prästen tänt för farmor och lyssnade på kantorns stilla orgelspel. Vi var de enda besökarna i hela den stora kyrkosalen. Efter en stund frågade jag om vi kunde få nattvard och prästen förberedde så fint denna vackra och viktiga ceremoni. Göran och jag tog emot nattvarden och efteråt då vi stod framme vid altaret, läste prästen tacksägelsen för farmor så att vi fick vara med om farmors tacksägelseläsning i verkligheten. Så glad och tacksam att prästen gjorde detta för oss fast det egentligen inte var tanken eftersom Coronarestriktionerna säger att prästen ska läsa tacksägelsen i enskildhet innan någon församlingsbo kommer till kyrkan.

När vi sedan kom hem till gården sammanföll det med att Dottir och Son körde in på ladugårdsgatan efter att de varit på rådjursjakt hela förmiddagen. Snart anlände barnbarn, svärson och svärdotter också. Jag bara grät och grät. Kramade mina barn. Smekte mina smått förfärade barnbarn över kinder och hår. Grät och kände en enorm ömhet och tacksamhet att jag lever och får uppleva detta. Tänk, allt detta kunde gått förlorat om det hade varit någon centimeter hit eller dit som varit annorlunda i det otäcka fallet.

Jag ska ta mig igenom smärtorna, kragen, gråten, chocken och allt jobbigt, för jag vill verkligen leva. Jag vill älska och älskas. Jag vill ge och jag vill få. Måtte jag få styrka att ta mig igenom den dunkla snårskog av sorg, smärta och nedstämdhet som jag hamnat i så jag istället kan se ljuset, värmen och kärleken.