BRUTEN NACKE

Är smått utmattad efter en väldigt känslosam förmiddag med mycket omvälvande känslor och insikter. När jag var inne hos ortopedläkaren brast det för mig när hon förklarade det aktuella läget för mig och visade mig röntgenbilderna på mina skadade kotor och allvarligt sa:

- Mickan, du har ju faktiskt brutit nacken och med de skador du har är det mer eller mindre ett mirakel att du inte är helt förlamad…

Men låt mig ta det från början.

Jag sov inte mycket i natt då jag var orolig och, ärligt talat, rädd för dagens sjukhusbesök och vilka besked jag skulle få. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i timmar steg jag upp vid halvfem, duschade och sedan fick min personlige assistent Husfar Göran som vanligt hjälpa mig att byta från nackkrage 1 till nackkrage 2 - eller var det kanske från krage 2 till krage 1...

Vi tog en morgonkaffe i all enkelhet, gav mat till katter och hundar, husfar hämtade bilen, hjälpte mig på plats i passagerarsätet och så for vi mot Eksjö. Det rådde fortfarande skumtimme ute och det regnade ymnigt vilket gjorde sikten flerdimensionell av alla rännilar av regn - trots tappra vindrutetorkare.

Väl framme vid den nya, stiliga, ja rent av den riktigt pampiga, entrén till Höglandssjukhuset (med Eksjö kommuns allra första rulltrappa!) körde Husfar fram och släppte av sin bedagade hustru som vimsigt stapplade in och på lydigt Sverigevis tog en nummerlapp och ställde sig att vänta på sin tur för att komma fram till tanterna i receptionen.

Till röntgen skulle man INTE anmäla sig eller betala i huvudreceptionen utan till röntgenavdelningen direkt, men till ortopedbesöket SKULLE man anmäla sig och betala i huvudreceptionen i den, som sagt, pampiga entrén. Okej, jag försökte göra vad som förväntades av en snäll och laglydig patient.

När jag väl kommit på plats i röntgenavdelningen blev jag ganska snabbt inkallad för att genomföra behandlingen. Jag fick tillämpa metoden att andas i fyrkant för att ta mig igenom processen. Usch vad jag tycker det är jobbigt att köras in i sådana där tuber, får nästan lite panik.

Men allt gick bra, jag djupandades och när jag äntligen var klar så hjälpte en sköterska mig upp från mitt horisontella obekväma läge som gjorde mig alldeles yr när jag reste mig upp, med orden: 

- Men är det inte du som målar tavlor, skyltar och postlådor.

Jo, det fick jag ju tillstå och då berättade sköterskan att hon hade en postlåda hemma hos sig på gården som jag hade målat.

- Åh, så roligt då, pep jag.

Så var det dags att äntra ortopedmottagningen på våning fem. Där hade jag nog aldrig varit innan om det inte skedde just efter att fallolyckan hade inträffat för då var jag så förvirrad så då vet jag inte var jag var någonstans. Där var det jättefint, allt var nytt, stort och stiligt.

Jag satt väl där och våndades i det där smått sterila väntrummet en sisådär trekvart och glodde tomt på ortopedmottagningens juldekor bestående av en anorektisk visirförsedd tomte omgiven av en snögubbe och några fyrbenta kamrater av gips. 

Så ropades jag plötsligt in till läkaren, en fin, mjuk, förtroendeingivande och rar kvinnlig ortopedläkare. Hon frågade stilla:

- Hur går det för dig Mickan? Nu har det ju snart gått en månad sedan din otäcka olycka.

Jag skulle svara förnuftigt och klokt hade jag bestämt, men de föresatserna föll direkt för jag brast genast i gråt och erkände att jag tyckte att det var ganska jobbigt.

Hon visade mig ned på britsen. Pratade pedagogiskt och inkännande med mig. Men så blev hon allvarlig och sa:

- Mickan, du måste förstå att du har haft en helt otrolig änglavakt, för med de skador vi ser att du har så är det helt ofattbart att du ens lever, eller att du inte är förlamad. Du HAR verkligen haft änglavakt.

Jag brast ut i nya gråtattacker.

Hon började visa mig röntgenbilder som togs på morgonen. Det var hemskt att se! Jag kunde inte fatta att det där var mina nackkotor och skadorna som hon visade på. Jag bara grät och grät och grät. Det kändes ofattbart. Overkligt.  

Men hon sa också att läget i frakturerna såg stabilt ut som ett tecken på att jag hade använt min (otäcka) halskrage konstant den här månaden. Inget hade förändrats, men inget hade heller förvärrats. Så hon sa:

-  Nu använder du kragen konstant i minst två månader till och så försöker vi komplettera det med lite sjukgymnastik så du inte blir helt försvagad i nackpartiet. Du får kämpa Mickan.

Jag lovade doktorn att kämpa vidare.

Vacklade ut till hissen och ville åka ned ett par tre våningar. En äldre och vänligt sinnad dam stod redan i hissen med en krycka i vardera hand. Jag grät och grät och grät.

Plötsligt sa hon.

- Är inte du Mickan Thor?

- Jo, sa jag mellan snyftningarna. 

Damen såg förvirrade ut. Utbrast: 

- Men du har ju brutit nacken? Det är i alla fall vad jag har hört…