Julkortshälsningar

 

Genom alla år har jag vid den här tiden på året otåligt väntat på posten och sedan inte fort nog fått på mig några skodon, för att ivrig och förväntansfull springa ut och hämta postskörden. Oförbehållsamt glad som bara ett barn kan vara.

Själv har jag ända sedan ungdomen (ja, det är många år sedan…) själv varit väldigt engagerad i att kreera det egna julkortet som givetvis skulle skickas i god till släkt och vänner. Eftersom jag tycker om att både fota, teckna, måla, sätta samman collage och därtill även att författa lite kluriga eller traditionella hälsningar så har nog familjens julkort genom decennierna varit både lika personliga som illustra.

Nu är jag mest bara ledsen. För i år har jag brutit en många decenniers lång tradition. Orken räckte inte till att skapa ännu ett julkort. Fast jag egentligen vill fortsätta att skicka glada hälsningar inför de här högtiderna vi står inför. Inte heller är det någon Mickan som stoppar fötterna i närmsta tillgängliga skodon och rusar nedför trapporna för att fort nog kunna grabba julkorten i lådan. Nej, det är Husfar som går ut och sedan kommer in till mig vid köksbordet med orden; Vänta med att öppna till jag kommer in. (det har vi alltid haft som tradition, väntat till hela familjen är samlad innan vi öppnade julkorten)

Jag gläds förvisso väldiga över det stora skörd julkort som förärats oss men inom mig gnager känslan av otillräcklighet från min egen sida. Att vara sjukskriven i flera veckor under decembermånaden och inte klara ut att få klart ett Julkort – är det ens ursäktligt? Jaja, nu är det som det är och jag vill bara säga till er alla som på olika sänt oss hälsningar inför stundande högtider att vi uppskattar det – och i vår vilja och våra önskar vi att vi hade sänt er likaledes hälsningar.

Att bryta traditioner kan vara befriande, men det här gör bara ont. Bryta traditionen att få fira jul tillsammans, bryta traditioner att få vara fyra generationer tillsammans, bryta traditionen att känna glädje och förväntan utan istället vara värkbruten och ledsen, bryta traditionen att göra något busigt på julmorgonen som att ta en sväng med häst och vagn, traktor och vagn eller, som på senare år, fyrhjuling. Men dessa fordon kan varken jag eller Göran åka med våra skador så allt blir mycket stillsamt. Men några traditioner ska vi väl orka hålla vid liv? Allt är inte mörker! Jag måste påminna mig själv om det ibland när jag är alldeles för ledsen och uppgiven. Man får försöka se det genom barnens ögon – om man nu får träffa dem…

Om inte så har vi ju många par fina kattögon och några jättefina hundögon att möta med vår blick. Och varandras förstås…

Ha nu en fin dan-före-dopparedageftermiddag med alla sysslor som då plötsligt ska ske – som man mööööjligtvis liksom förträngt litegrann…

Kattkramar & Nospussar,

Mickan & Co