Om jag bara...

Jag står med huvudet framskjutet mellan de stora adventsljusstakarna och det stora och höga julgruppen som är en av de tiotal blomsterarrangemang som Husfar och jag gjorde under decembermånaden. Nåja, jag pekade mest och komponerade medan Husfar stod för det jordnära, dvs själva planterandet, det var också han som drog till skogs och plockade grönmossa. 

På det lindblomsgröna fatet på fot ligger ärtskidor från sommarens luktärtor och ger såväl längtan som förhoppning om en kommande sommar med nya färgglada och väldoftande luktärtor. På andra sidan ligger tre katter i keramik i olika poser, en trio som jag fick av en granne efter att jag vigt henne och hennes man i en vacker miljö i en sommarhage i augustiskrud. Hon har gjort dem själv, konstnär som hon är. 

På hyllan ovanför står massor av filmer, VHS och DVD från det att våra barn var små. Kanske vill de ha dem en dag? Hursomhelst, i det varma ljusskenet från ljusstakarna står jag och glor stint ut genom fönstret och följer de vintriga förehavandena som pågår ute i trädgården och ute på Stuvegärdet. Där leker barn, barnbarn i snön med skratt och bus. Snön yr runt bobens skidor. Det är en härlig syn. Vackert. Viktigt. Vintrigt. 

Men medan jag står där i det adventpyntade fönster och tittar på lekarna ute på åkern, blir jag så medveten om mina tudelade tudelade känslor av det jag ser och upplever där ute på åkern.

Halva hjärtat har liksom ett litet tomtebloss som gnistrar av glädje och sinnesrörelse över det jag bevittnar. Lyckan och tacksamheten att ha en familj med friska glada människor som ser och tar för sig av Livets Goda. Att de tar sig tid att komma hit hem till gården och leka i den vinter som äntligen nått oss.

En besynnerlig tanke far genom mig då jag tänker på att den här skaran av människor till stor del finns därför att jag finns. Därför att Husfar finns. Därför att Husfar och jag fann varandra och fick livets största gåvor i ett flickebarn och ett gossebarn. Och att dessa barn är gott och väl vuxna och båda har funnit kärleken och i sin tur fått tilldelats förmånen av att fägnas av livets största gåvor – barn.

Plötsligt slår det mig återigen att det, sedan Lillafarmors bortgång för några veckor sedan, är jag som är klanens Äldstemor – något jag känner tvehågsenhet till och tvivel inför. Kommer jag verkligen klara att vara en någorlunda vettig och omtänksam äldstemor till alla i familjen? Jag har så många fel och brister och vet att jag är otillräcklig på många plan. 

Jag gör val i livet som kanske inte är de klokaste och jag far ibland iväg i tvåhundra knyck, jobbar alldeles för mycket, tar på mig massa ansvar och uppdrag, lyssnar inte på varken på vad min familj säger eller på vad min egen kropp varningssignaler. Och så kraschar jag, det har hänt mer än en gång.

Men jag vet också att jag bär på mycket kärlek och omsorg inom mig som jag mer än gärna vill famna de mina med. Om jag bara räcker till. Om jag bara blir frisk. Om jag bara får leva kvar. Om jag bara inte ger upp. Om jag bara kan höja blicken och lämna mörkret, rädslan, smärtan och oron. Om jag bara får fortsätta älska – och älskas…  

Men på det hela är det ändå en lycklig Äldstemor som står i det adventspyntade fönstret och låter tårar av ömsom glädje, ömsom vemod rulla nedför kinderna för att efter käkens rundning landa och absorberas av nackkragens vaddering…