Mörkret lägrar gården - o mig...

 

Fredagen har gått mot natt och dagen har alldeles obevekligt tvingats ta farväl av dagsljuset. Nu är det mörker som råder i många långa timmar ytterligare. Nattens svärta har redan krupit sig nära, trängt in i minsta vrå, vagnslider, selkammare och runt husknutarna på gårdens bodar, in i håligheterna i gårdens stengärdesgårdar, famnat ladugård, hus och hem i sitt nattsvarta mörker. 

Nävelsjö socken, ja, hela nejden med sina ljuspudrade stammar och grenverk, trädor, buskar och skogens gläntor, dungar och stigar, är så vackert vita av nyfallen snö. I dagens ljus gnistrade och glimmade naturens många kurvor och konturer vackert, nästan förföriskt, och liksom ropade till mig; ”kom ut, kom ut!”

Men jag vågar inte gå ut. Är så otroligt rädd och väldigt osäker på min kropps motorik, på min balans och min egen fysiska och psykiska förmåga att parera hastiga rörelser – såsom då man kanske halkar till och tappar balansen. Jag ramlar så lätt, så lätt, alldeles för lätt. Jag är ständigt rädd. Ständigt spänd. Ständigt orolig. Ständigt ledsen.

Men nu försöker jag skjuta undan de mest negativa tankarna och känslorna. Sov ända till klockan 13 idag, vilket aldrig har hänt någonsin tidigare i mitt liv. Har sedan ägnat mig åt husets växter, blomster och jularrangemang. Plockat bort en del av det mer juliga pyntet och ersatt med mer vårligt. Eldar massa stearinljus och eldar i min vedspis. Försöker bli varm även inuti. För jag är inte bara trasig i kroppen utan även inuti. I själ, hjärta, tankar och känslor.

Det är ganska jobbigt. Både psyke och kropp är sköra av det trauma jag hamnat i. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, smärta och dessemellan lite lugnare stunder.

Här kommer en nyss tagen ögonblicksbild från vårt gamla lantkök där det eldas flitigt i den gamla gjutjärnsspisen och massa ljus därikring.

Jag, Husfar och djuren önskar en fin afton!