Ensam är inte stark...

Hej alla vänner som kontaktat mig, pm, sms, kort och samtal där ni uttrycker att ni är oroliga över min tystnad på sociala medier. Men varken orken eller viljan att engagera sig vill infinna sig. Jag vilar mycket, är så rädd att ramla, speciellt när jag är ensam hemma.

För ramlat har jag. Igen. Härom natten ramlade jag ur sängen! Jag har oroliga nätter och oroliga drömmar så jag rör mig ganska mycket i sängen har jag förstått. Det ser jag på bäddmadrassen som på morgonen kan ha glidit iväg så mycket som drygt trettio (!) centimeter från sängens mitt ut på kanten vid mitt nattduksbord.

Har inte tänkt så mycket på vilken fara det egentligen kunde innebära men det blev jag varse häromnatten när jag handlöst föll ur sängen och slog i golvet med full kraft. Landade mest på min vänstra sida för där är jag helt blåslagen, vaden, båda knäna fast värst på vänster, bäckenet, armen och axeln och så ett knytnävsstort blåmärke på min vänstra kind som troligtvis uppstod då jag slog i nattduksbordet.

Chockad, omtöcknad, totalt förvirrad skrek jag bara rakt ut, i smärta och chock. Kände mig helt oförmögen att ta mig upp, insnodd i täcket och helt förvirrad över vad som hade hänt. Fick nog lite panik ärligt talat och en ovälkommen slash-back till det förfärliga fallet i trappen som nära nog ändade mitt liv. Hann också tänka på Lillafarmor som just råkade ut för det, att ramla ur sängen och var oförmögen att ta sig upp och nådde inte sitt larm. Först på förmiddagen upptäcktes hon och ambulans tillkallades. Sedan kom hon aldrig mera hem igen…

Husfar var snabbt vid min sida och hjälpte mig upp från golvet, ledde mig fram till en stol där han satte mig, gav mig lite vatten att dricka medan han ordnade med sängen. Rättade till madrassen som mycket riktigt låg alldeles för långt ut över kanten.

Jag grät så jag hulkade och sa att jag inte vågade lägga mig igen. Sa att jag vill ligga direkt på golvet. Men Husfar lugnade mig och visste på råd. Hämtade garderobens samtliga kuddar, täcken och filtar och la på golvet intill min säng och flyttade sängbordet minst en meter bort. Sedan praktiskt taget bäddade han ner mig, sa att jag skulle ligga alldeles, alldeles intill honom.

-          Du kan hålla mig om magen precis som du gör när vi kör fyrhjuling…

Jag log genom tårarna och tänkte att det måste ju ordna sig det här med. Nångång. Men det har satt ned mig både fysiskt och psykiskt. Jag har väldigt ont i kroppen och jag känner mig gammal, sjuk och otillräcklig som inte klarar mig själv. Inte klarar av något på egen hand. Jag låser in mig om dagarna och är allmänt introvert och ofta väldigt ledsen. Det känns so att jag hela tiden tappar så mycket. Tappar muskler, tappar kondition, tappar självförtroende, tappar framtidstro. Men det kunde varit värre, får jag hela tiden säga till mig själv, det kunde varit värre.

Och jag vantrivs ju inte här i mitt kök, jag eldar i min spis och eldar mina ljus, pratar med mina djur, sitter och tittar ut på den vitpudrade gården och tittar på småfåglar och hackspettar som äter av godsakerna som bjuds dem. Klarar tyvärr inte av att kolla på teve eller läsa böcker, men att någon gång då och då sätta ord på mina känslor och tankar fungerar fortfarande. Rent av hjälper till i läkningen, känns det nästan som.

Jaha, mina vänner. Detta var min krönika i det här nya decenniet vi växlade över till häromdagen. Visst var det ett riktigt piggt, glatt, livgivande, färgsprakande och glädjestrålande inlägg! Inte det? Nä, du har så rätt. Men det är alla fall en uppriktig Mickankrönika om livets och tillvarons olika sidor, just denna gång nog skildrat ur perspektivet av en litet grådisig skuggsida…

ÖNSKAR ER ALLA ETT BÄTTRE 2021!!!

Va rädda om er och ta hand om er själva - och varandra! 

Kramar från mig och djuren