Refugium – den sista hållplatsen

På lördag, den 18 mars, håller Smålands Författarsällskap årsmöte på Huskvarna Stadsbibliotek. Alla är välkomna klockan 12.30. Du också!

Då kommer sällskapets senaste antologi "Resa i Småland" att presenteras och jag har av författarsällskapet ombetts att läsa upp min novell. 

Så för en stund sedan plockade jag därför fram min text och läste den. När jag kom mot slutet började tårarna rinna! Så märkligt. Jag har ju själv skrivit den. Berättelsen. Raderna. Jag grät inte då. Inte vad jag kan minnas. 

Men kanske är det så att på något märkligt sätt har berättelsen fått en ny innebörd för mig. 

Eller så är det jag själv som förändrats och därför tar emot orden och meningarna på ett annorlunda vis. 

Märkligt är det hur som helst. Hur bokstäver, ord, meningar och budskap tilltalar oss olika beroende när vi läser, hur vi läser och kanske, var vi läser dem.  

Vill du läsa min berättelse "Refugium - den sista hållplatsen",  så bjuder jag på den här. Men kom gärna till Huskvarna Stadsbibliotek på lördag också, då har jag med mig mina böcker också.... 

Här kommer min novell som ingår i Smålands Författarsällskaps antologi RESA I SMÅLAND 

Refugium – den sista hållplatsen

Inga-Ruts gråt hörs redan ute på farstutrappen. Jag öppnar dörren och finner henne sittandes på en pall framför vedspisen. Hon vaggar fram och tillbaka och tårarna rinner. Så lyfter hon huvudet mot taket och skriker.

Taket är som vanligt fullt av flugor som går upp och ned. Som skiter, både bokstavligt och i gravitationslagen. Inga-Rut bankar med sina händer mot utsidan av låren. Slår med knutna nävar och jag tänker att hon kommer få blåmärken av de hårda slagen.

Så tystnar hon och sänker huvudet mot knäna, nästan ned mellan benen. Precis så som man ser folk göra för att inte svimma. Så börjar hon lågt, nästan gutturalt, mumla på en monoton ramsa av svordomar.

- Fan, helvetes, förbannade skit.

 

Inga-Rut märkte inte min närvaro. Eller så struntade hon helt enkelt i att jag fanns där. Men jag tror knappt att hon hörde mig gå över tröskeln. En tröskel jag har trampat på tusentals gånger genom åren. Fast det var länge sedan jag möttes av snyftningar här. Istället brukar här vara bullrigt glatt. Nästan alltid är någon i färd med att laga mat med ett glas rödvin intill vedspisen och köket fullt av surrande flugor.

Jag går fram och försöker famna henne men hon stöter bort mig. Så jag sätter mig på huk intill henne och smeker hennes kind med fingerryggarna på min lätt kupade hand.

- Men älskade gumman min. 

- Inga-Rut, varför är du så ledsen?

Jag försöker låta lugn och trygg fast jag är rätt perplex. Överrumplad. Så starka känslor vibrerar i köket och jag kan inte värja mig. Som vanligt. Min stora svaghet. Avsaknaden av skyddande hudhöljen som borde filtrera känslor och nyanser i min närhet, istället är mina känselspröt onödigt receptiva och absorberar alla schatteringar som kringgärdar mig.

- Såja, såja, säger jag och börjar hyscha melodiskt som vore hon ett litet barn.

Försiktigt hör hon upp att rabbla sitt svordomsmantra. Slutar gunga med kroppen. Andas lugnare. Hon höjer sitt ansikte och möter min blick. Som alltid slås jag av kraften i hennes blick. Fast hon nu är alldeles svullen och rödgråten, äger hennes ögon en alldeles speciell kraft och aura. Åldern och hennes brokiga, stundtals skymningsbenägna liv har satt sin prägel i anletsdragen. Inte nödvändigtvis till det sämre. Kanske är det snarare så att det ger hennes ansikte mer karaktär. Mer personlighet.

Men jag är förstås subjektiv i min bedömning. Inga-Rut står mig mycket nära och jag hyser stor ömhet för denna kvinna som varit min vän ända sedan vi var små och gick över åkrarna till varandra. Det fanns en liten träbro över diket som skilde socknarna åt. Diket där det växte massor av vackra kaveldun. Just där vid träbron brukade vi mötas för att sen bestämma vad vi skulle fylla vår dag eller kväll med. Där i sockengränsen har skratt porlat, tårar fällts, idéer fötts och tillkortakommanden ältats.

Vi hade ett namn på vår mötesplats vid bron. Ett lite konstigt namn som närmast tarvar en förklaring.

Mötesplatsen kallade vi för ”Klocka-Åtta” och ska uttalas så, på redig småländska. Det var Inga-Ruts roliga farfar, Douglas, som inspirerade oss till det underliga namnet.

För farfar Douglas angav alltid allting i klockslag. Platser, riktningar och hänvisningar av alla de slag. Fast ibland blev det lite tokigt med hans klockslag. Jag minns speciellt en morgon då jag kom till Inga-Rut och han satt i sina blåkläder på en pinnstol under äppelträdet. Med yviga gester gjorde han klart att han ville att jag skulle komma. Han plirade med sina små och djupt liggande ögon, skrockade lite och sa på bred och bonnig småländska; 

- Ja, si du Linnéa lilla, här sitter ja o tar igen mi lite. Ja ä rysligt trött ida, si du, dä ble så sent med mjölket igår. Ja kunde inte börja förrän klocka tjugotre.

- Å så ble klocka tjugofem, näsan tjugosex, innan jag va färdig mä mjölket.

Men nu var det ju namnet ”Klocka-Åtta”. Det kommer sig av en gång då både jag och Inga-Rut hörde farfar Douglas prata med en tant som kom åkandes längs byvägen i en främmande bil. Den stannade vid gårdsplanen där farfar Douglas och vi flickor befann oss.

Tanten, som satt på passagerarsidan, vevade ned rutan och lutade sig ut. Så ropade hon till Inga-Ruts farfar och frågade om han visste var det växte kaveldun. 

- Ja, si dä, fina frun, dä, dä vet ja.

- Dä växer fina brunborrar intill broa vid bortersta träa i riktning klocka-åtta ifrå västra lagårdsgavla, sa han och pekade med stora rörelser mot lagårdsgaveln. 

Idag finns inte bron kvar. Inte diket heller. Den nye arrendatorn lade i dräneringsslang och grävde sen igen diket. Inte heller finns farfar Douglas kvar, mjölkkorna är också ett minne blott. 

Jag har bott kvar här i byn hela tiden medan Inga-Rut varit ute på flera turnéer i livet. Turné. Det är vad Inga-Rut själv kallar sina många livserfarenheter genom åren. Men hon säger att allt hon gjort ändå bara var en resa, en livsresa som både började och, som det snart skulle visa sig, slutade i Småland.

Inga-Rut såg varken yngre eller äldre ut än sina fyrtiotre. Kanske vägde hon några kilo för mycket men hellre det än det utmagrade benrangel hon var för några år sedan då hon genomgick en slags livskris. En av dem. För hon har levt ett turbulent och känslofyllt liv. Ibland har jag varit orolig. Jag vet att hon vandrat en hel del på livets skuggsida. 

Men Inga-Ruts liv och leverne har faktiskt aldrig förvånat mig. Hon har alltid tagit för sig av livet. Varit nyfiken på vad som fanns bak nästa krök. Redan när vi var små var Inga-Rut den som försökte, utforskade och vågade. Tog sats och hoppade över diket medan jag tog det säkra före det osäkra och använde bron.

Plötsligt harklar hon till och jag återförs genast till dramatiken i köket.

- Jag är så fruktansvärt ledsen, Linnéa.

Rösten är hes och grötig. Hon hostar och lutar sig trött mot vedspisens båge där eldkroken hänger varpå jag inser att hon inte eldat idag. Fastän Inga-Rut hade vedeldad panna i källaren, som gott och väl värmde hela huset, så brukade hon envisas med att elda en stund i vedspisen. Tidigt på morgonen eldade hon för att få värme in i kroppen och höja mysfaktorn, menade hon på. Ibland eldade hon på kvällen och brukade leendes säga att det gjorde rödvinet mjukt och ännu godare. Men bara efter någon halvtimmes eldande brukade hon pusta och oja sig över att det var alldeles för varmt och slängde hon upp både fönster och dörrar på vid gavel.

- Rejält tvärdrag är bra för husets atmosfär, frustade hon.

De många fönster och dörrar som stod öppna var nog skälet till att hon alltid hade så många flugor i sitt kök. Och katter. Flera stora lugna katter låg och dåsade på olika platser inne hos Inga-Rut och Gertrud.

Gertrud ja. Gertrud var Inga-Ruts stora kärlek. Hennes ryggrad och livsnerv. Sedan Gertrud kom in i Inga-Ruts liv förändrades hon. Blev lugn och harmonisk.

De två kvinnorna var bra för varandra.  Här i Inga-Ruts barndomshem i Småland hade de två tillsammans lyckats bygga ett grönt och skönt refugium. Ett livets refugium.  Något som gjort min vän så gott. Som om det skänkte henne en inre mognad. Hennes inre stormiga hav med oberäkneliga strömmar och hastigt uppstådda virvlar verkade snarare transformerats till en liten insjö med behagfullt stiltje och glittrande solkatter.     

    

Hennes mentala krockar av våldsamt rött, iskallt blått, kletigt brunt, chockerande rosa och ynkligt gult förbyttes till en samstämd färgskala som mjukt tonar in i varandras fält. Ja, de sista åren hade jag fått se Inga-Rut lycklig.

Fina Inga-Rut med sitt blodfyllda hjärta som pulserar varmt för allt och alla. Sitt varma sätt och generösa sinne.

Härliga Inga-Rut med sin sköna humor. Alltid redo att fyra av pricksäkra och slagfärdiga kommentarer. Som frustar när hon skrattar.

Sköra Inga-Rut som har så nära till skratt men lika nära till gråt. Som älskar djur och inte ens kan slå ihjäl en fluga.

Osäkra Inga-Rut som trevar och söker. Prövar om isen håller. Väger och vågar.

Lyckliga Inga-Rut som nu äntligen har hittat rätt.

Som byggt sitt livs refugium.

Inga-Rut tar ett djupt andetag, viftar bort en fluga från näsan och säger tonlöst.

- Jag fick besked idag. Jag har fått tillbaka min cancer och den har spridit sig - de säger att det inget finns att göra…

Förstummad sitter jag kvar på huk intill henne, framför den alldeles för kalla vedspisen. Bedövad. Ordlös. Mina händer får tala åt mig. Jag lägger dem på hennes och smeker, nästan masserar, dem med mina händer som, ovanligt nog, är varmare än hennes. Vi sitter så en lång stund. Nära varandra. Tillitsfullt och ordlöst, men ändå inte utan kommunikation för våra väsen verkar på något gåtfullt vis ändå stå i förbindelse med varandra.

Plötsligt ser vi upp mot taket samtidigt när ett intensivt surrande propsar på vår uppmärksamhet. Tre par flugor kopulerar under eftertryckligt brummande.

- Där du Inga-Rut, där kan vi smälla två flugor i en smäll, hör jag mig själv säga, varpå Inga-Rut frustar till som bara Inga-Rut gör.

- Och göra sex sexande flugor på smällen, utbrister hon. 

Så reser hon sig. Hastigt. Resolut. Bestämt. Hon rufsar mig i håret och utbrister med förvånansvärt stark röst. 

- Nä, vet du vad Linnéa, här kan vi inte sitta och lipa som ena barnsliga fruntimmer när Gertrud kommer hem. Kom, nu gör vi något vettigt.

Hon försvinner ned i källaren och jag börjar göra upp eld i vedspisen. Strax är Inga-Rut tillbaka med flera frusna påsar klämda mot magen under armarna, i vardera handen håller hon en flaska rödvin, nickar gillande mot mig när hon ser att jag tänder i vedspisen och på köksbänken gör hon sig fri ifrån sina många frusna persedlar, älgfilé, kantareller, ärtor, broccoli, smördeg och en påse räkor.

Inga-Rut vänder sig mot mig och jag genomfars av en våg av värme och ömhet för min vän som nu står framför mig med ett alldeles bedårande leende som lagt sig tillrätta i alla anletsdrag, till och med i de rödgråtna ögonen.

- Från och med nu ska jag leva livet fullt ut, göra det absolut bästa av varje ögonblick, varje stund och dag. 

- Nu jädrar ska här levas livet!  

Det löftet höll hon. Ända ifrån den stunden i köket och de knappa fem månader som livet fanns kvar i henne. Hos henne.

En gråtung tisdag valde hennes varma hjärta att sluta slå. Hemmets trygga refugium blev den sista hållplatsen. Med Gertrud intill, som med händer som fulla av omsorg baddade Inga-Ruts bleka kallsvettiga panna, med katter som tysta och allvarliga låg på köksstolarna, med flugor som obekymrat sprang upp och ned i taket och med en stillsam brasa i vedspisen samtidigt som fönstret, förstås, stod på glänt.

Tillräckligt mycket för att Inga-Ruts själ kunde smita ut genom dess springa och sväva iväg på en ny outgrundlig resa. Först trevande och osäkert bort mot äppelträdet där salig farfar Douglas brukade sitta, för att vid västra ladugårdgaveln sväva vidare i riktning ”klocka åtta” mot det forna diket i sockengränsen där det en gång växte så fagra kaveldun. 

Och just där, vid vännernas gamla mötesplats, dröjde Inga-Ruts väsen sig kvar ett ögonblick innan vinden tog henne med på en rafflande resa högt ovan Smålands stormskadade granskogshorisont.

En resa som ingen vet någonting om …   

Tankar vid en jordkällare

Stannade till en stund vid jordkällarn på morgonrundan. Dagen var ännu inte riktigt bräckt. Ett skeende som går fortare och fortare och tidigare och tidigare för var dag. Lyckliggörande!

Står en stund vid jordkällarn och känner inget annat än vördnad. Sådant arbete med att skapa den. Alldeles nödvändigt var det emellertid att bygga en bra jordkällare. Det var gården husbondfolks säkerhet för att klara vintrarna. Jordkällarn med sin innehållandes skatt av rovor och potatis som tillsammans med hönsens ägg och kornas mjölk skulle hålla svälten från dörren.

Vilka vedermödor och umbäranden levde de inte under på de två gårdarna här i vår lilla by, för bara hundra år sedan. Och här går jag och har det helt fantastiskt ofattbart välordnat bekvämt liv, traskar lite som jag vill i fred och frihet, lugn och harmoni - och ändå kan jag ibland känna otillfredsställelse och uppgivenhet, sorg och vemod, oro och tvivel. Å andra sidan känner jag ofta stor lycka, hopp. tillit och harmoni.

Antar att det hör konstnärssjälen till - att ha ett kraftigt pendelutslag i känslornas register. Att ha tunn, närmast perforerad hud, som lätt, alltför lätt, absorberar nyanser och vibrationer. Att ha nära till gråt men även till skratt. Att ha nära till ihålighet i skapandeförmågan för att i en kommande stund få förmånen att kringgärdas av kreativitetens fantastiska flöde. 

Antar att allt detta hör Livet till.

Så låt oss leva det – Livet!

Morgonyr fantasi

Solen steg ovanligt raskt och beslutsamt upp ovan granskogshorisonten och klättrade allt högre upp på en helt klar ljusblå himmel.

En sol som kastade sina allra första strålar längst upp i trädens toppar där skator och domherrar skickligt fångade solen med sina trinda bukar som tacksamt tog emot de varma strålarna. Skatans frackklädsel fick än skarpare konturer och domherrens buk blev lysande röd som ett blankpolerat juläpple.

Jag fnissar åt min fantasi. Leker vidare. Ser hur solen gör koltrastens näbb till en förgylld pilspets medan stenknäckens näbb blir en svulstig mandarinklyfta. Solen gör blåmesens huvud till en skimrande hockeyhjälm i metalliclack och gulsparvens buk till en oskalad klementin.

När ändå fantasin flödar låter jag solens magiska strålar göra min midja getingsmal, mitt morgonrufs till en tjusig uppsättning, min noppriga nattsärk till balklänning och mina ludna raggsockar till ett par gyllene klackskor…

Jag önskar er alla en helt underbar lördag med massor av lekfull fantasi!

Solkyssar,

Eder Lanttant 

Äntligen hemmamorgon

Har ÄNTLIGEN en lugn morgon hemmavid. Älskar dessa morgnar men den senaste tiden har det inte blivit några alls. Sysslor, jobb, åtaganden har inneburit tidig avfärd från gården. Vi har även en hel del syssel som följer i kölvattnet på farfars död. Men, på något underligt vis, så finner jag tröst i dessa göromål.

Att få planera för ett vacker och värdigt sista avsked i kyrkan, lyssna på musikstycken, välja psalmer, finna vackra och passande ord och meningar, symboler och bilder. Att planera för en vacker och värdig minnesstund där vi vill att ljus och värme ska prägla stunden vi samlas till minne av vår älskade ålderman som nu gått vidare.

Finner även stor värme och stor tröst i de omsorger som visas oss, genom kondoleanser, blomster, fina kort med varma ord. Inte minst i den dina fina boken om sorg som vi fick på posten av raraste Berit. I den vackra ringen jag fick av godhjärtade Maha. Vilka fantastiskt fina gester som visas oss! Ni är fantastiska och ni gör skillnad!

Och så en sådan här underbar lugn hemmamorgon ovanpå det, med sprakade vedspis, fladdrande ljus, bedårande blommor, mäktig musik, gott kaffe, med kelsjuka hundar och katter. Livet är gott.

Önskar er alla en riktigt fin och innehållsrik fredag! 

Reaktioner på min klädsel

Bjuder här på en rolig anekdot från gårdagen som ni måste få ta del av. 

Jag åkte från en, vad jag tror och hoppas, ganska lyckad manifestation på Ädelfors Folkhögskola med anledning av Internationella Kvinnodagen, till ett ”litterärt möte” ovanför Vetlanda Stadsbibliotek.

Parkerade ganska centralt och stegade med stora och, för att vara jag, alerta steg fram emot bibliotekets dörrar. Ser på långt håll en man med toppluva som var lika mycket på sned som han själv var, liksom hans kroppshållning. Det enda som karln höll någorlunda rakt var den ölburk med Norrlands Guld som han balanserade förbluffande bra i näven.

Han stabligade på mig, inte klentroget, inte beundrande utan… ja, skrämd liksom. Spärrade upp ögon och näsborrar och tog demonstrativt ett par steg bakåt medan han ropade.

Men herregud kvinna, hur fan är du klädd – du ser ju för jävvli ut!

Jag firade av ett leende mot vederbörande medan jag närmade mig honom – och Bibliotekets dörrar. Men mitt leende hade emellertid ingen lugnande effekt ty han skrek igen. 

Man blir ju för fan mörkrädd

Nu var jag framme hos honom och lutade mig fram och sa roat. 

Mörkrädd kanske, men du får trösta dig med att du inte är färgblind.

När jag ett par timmar senare stegade ut igen efter genomfört möte och började gå tillbaka mot parkerad bil ser jag en annan man som också hade börjat fira lite tidigt uti denna dag (Stadens systembolag ligger alldeles intill) 

I ena handen hade han en cigg på vilken han drog djupa halsbloss medan han följde mig med blicken.

När jag närmade mig honom tog han ett steg åt sidan, pekade på mig med sitt pekfinger, ty han höll ciggen mellan tumme och långfinger.

Med sitt finger svepte han liksom över mig uppifrån och ned och utbrast spontant. 

Fan vilka fina kläder du har, man blir ju bara jävligt glad när man ser dig!

Jag skrattade och sa.

 Åh, det var ju roligt att höra, jag mötte en annan snubbe här innan – det var nog förresten en kompis till dig – som sa att jag såg för jävlig ut.

Han blinkade till med sina väldigt vackra, men stissiga och påverkade ögon och sa:

Va???

 Inte fan sa han det?

Jag skrattade igen och sa att jodå, han sa det.

Så tänkte han till och ropade efter mig.

Du tjejen, vänta lite. Hade han grå jacka och en toppluva, den som sa det dära till dej?

Jag svarade att jodå, det hade han.

Den ögonfagre mannen utbrast, närmast indignerad. 

 Äh, jaså DEN jäveln, ja den ska du inte bry dig om, han är helt dum i huvvet.

Jag skrattade och sa. 

Dum i huvvet måhända, men han var i alla fall inte färgblind… 

SJÄLARINGNING.

Jag lämnade gården tidigt i morse. En föreläsning, signeringsstund och många snöiga jobbiga körmil senare, är jag åter hemma. 

Kändes vemodigt och märkligt att åka bort just denna förmiddag ty då var det själaringning i Nävelsjö Kyrka för lille farfar.

Jag hade så gärna velat stå alldeles stilla någonstans på en kulle bortåt kyrkbyn och lyssnat till de mäktiga tonerna från kyrkklockorna som rullade fram genom socknen till ära och minne för farfar Alvar. 

Jag hoppas att många andra i nejden hörde själaringningen och tog en stund att reflektera över livet och döden som ju går hand i hand, trots att döden till slut alltid vinner över livet genom att avsluta vår jordevandring.

Man blir så medveten om vikten att verkligen LEVA alla dagar, stunder och ögonblick och gärna strö många, många frö av kärlek, omsorg och vänlighet längs livets stig … 

Finner tröst

Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.

Finner konstigt nog tröst i sysslorna i kölvattnet på farfars bortgång. Att vi tillsamamns väljer psalmer. Texter. Symboler. Mat. Musik. Planering. Upplägg.

Finner tröst i att försöka göra det sista avskedet fint och värdigt.

Finner tröst i fina kort och blommor från underbara  fina och omtänksamma vänner.

Finner tröst i möten och gemenskapen med familjen.

Finner tröst i att laga mat och alla sysslorna i köket.

Finner tröst i att förbereda morgondagens föreläsning där jag ska göra precis allt jag kan för att sprida glädje, hopp, kärlek och värme.

Finner tröst i ljusen, vedspisens eld och sällskapet av djuren.

Finner tröst i min älskade älskade lille Husfar!

Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.

Ett lugn har lägrat sig

Fått varma kramar och fina blommor från goda grannar och vänner. Värmer så gott.

Nu känns allt lugnare. Varit hos farmor ett par timmar, hon var också ganska lugn, om än trött, precis som vi.

Igår eftermiddag skar Husfar ned nästan fyra kilo fint älgkött till grytbitar, jag har brynt dem och lade allt eftersom över dem i en jättestor gryta. Lök, morötter, lagerblad, enbär, vitlök, rödvin och massor av gula kantareller har tillförts och nu puttrar allt detta.

Denna stora gryta ska vi ha i eftermiddag då hela stora klanen, utökad med Husfars bror med sin familj, ska träffas på uppe hos Ludwig och Johanna på deras ljuvliga Thorshill.

Där strålar vi samman allesammans för att umgås och känna värmen, styrkan och tacksamheten över att ha varandra och att få vara tillsammans. Men vi ska även resonera och planera inför allt det praktiska som följer i kölvattnet av lille farfars bortgång.

Hörni, jag vill passa på att säga en sak till er! TACK!!! Tack för alla fantastiska ord, tillrop, kondoleanser, böner, meddelanden och hälsningar från er alla!!! Åh, om ni visste vad det värmer och stärker oss, vi läser dessa högt för varandra och igår läste jag även upp en hel del för farmor, även om jag fick sluta efter en stund ty hon blev så rörd att hon brast. Men hon brast av värme och glädje över all omsorg som visas henne - och oss.

 TACK, ni gör skillnad med er omsorg och omtanke!

Minnen & Hopp

Några katter, två hundar och jag var just ute och halade flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång, ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:

- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du med!

Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt Lyckopölen, djuren och jag.

Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett gott leende.

Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal våtmark.  Detta område kallades rätt och slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista a:et.  

Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:

- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle SIMMA ute i ännga….

Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött liv, ljusare tider och en spirande vår.

Trots allt. 

FÖRLÅT

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Att jag varken roar eller underhåller. Att jag inte visar några vackra bilder.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Om saker som varken roar eller underhåller. Avsaknaden av vackra bilder. Men jag ska vara uppriktig, nu skriver jag helt för min egen skull. Helt för min egen. Kalla det egoistiskt om du vill. Kanske är det just det som jag är - egoistisk.

Men jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva.

För jag blir inte hjälpt av piller och tabletter. Av sprit eller sprutor. Inte heller av jointar, cigaretter eller cigariller. Av sockerfrossa eller shoppingyra. Av fest och fylla, folk och firande. Det hjälper mig inte alls.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men det är det som hjälper mig. Orden. Skrivandet. Att få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Men inte några fiktiva. Utan verkligheten. Sanningen. Tillståndet. Nuet. Måhända skriver jag naket och avklätt men förhoppningsvis även respektfullt och värdigt. Kanske går svärtan och smärtan igenom, men jag önskar i så fall också att du kan känna att också kärleken och ömheten finns där, inbäddade bland de staplade bokstäverna.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men om jag väcker jag din irritation, om jag slår an på dina egna känsliga sorgesträngar, om jag väcker ett obehag i ditt hjärta, om jag får dig att sucka och bli sammanbiten, om jag tränger in i dina tillstängda rum i minnets katakomber – snälla, klicka bort mig. Ta bort mina texter. Mina inlägg.  

För jag ska vara helt uppriktig – nu, medan jag, ensam här hemma, famlar omkring i kölvattnet av en älskad familjemedlems död - så skriver jag, skamlöst nog, helt egoistiskt. Jag skriver för min egen skull. För att det får mig att må bättre. För att det får mig att fokusera. Fungera.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. 

Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.

Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.

En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma. 

Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.  

Halvvägs över bron...

En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå. Är halvvägs över bron.

Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som tunna svepande transparenta dimslöjor.

Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.

Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.  

Ett andetag i taget.

En dag i taget.  

FARFARS HÄNDER

Händerna. Jag sitter intill farfars sjuksäng och ser på hans händer. De ligger så stilla ovan hans insjunkna mage. Det är stilla i rummet. Tyst. Lite avlägset hörs sysslorna som pågår ute på avdelningen.

Händerna är alldeles blålila. Fnasiga. Huden är så torr. Så spröd. Skör.

Händerna är påtagligt märkta av arbete och ålder. Mjukdelarna har fallit ned mellan alla små långa ben i handen och avslöjar skelettets konstitution. Naket. Rakt på. Oblygt. Ovälkommet.

Händerna sänks och höjs en aning i takt med farfars ytliga andning. Alldeles stilla ligger de, den ena handen ligger till hälften ovanpå den andra. Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår.  Om än något mindre angeläget för var dag som går. Passionen har övergivit ett trött gammalt hjärta i en trött gammal kropp hos en trött gammal man. Hopp och livslust pulserar inte längre omkring. Ingen eller inget får längre blodet att sjuda. Rusa. Sjunga.

Händerna. Farfars händer. Så mycket de gjort. Och upplevt. Känt och erfarit under de snart nittio år han levt. Inte så vana vid tvättbrädor, byktunnor, klädnypor och strykjärn men desto större vana vid spett och spade, räfsa och lie, knoster och raka.

Händerna. Inte så vana vid penna och skrivstil, vid stoppnål och stickor, ej heller vid grytor och kastruller men desto större vana att sätta, kupa och rensa potatis. Att med böjd rygg gå i fårorna, använda händerna för att på samma gång plocka och sortera potatisen i olika korgar, inunder blå hösthimlar medan flyttstreck efter flyttstreck skränande drog söderut högt ovan huvudet.

Händerna. Helt bara, med smuts och kåda i händernas djupa vecken och ristningar eller, vid svår kyla, både handskar och vantar. Träget gick Farfar vid storklingan vid sågen i Hille. Höll i stocken medan den drevs fram mot storklingan, gick tillbaka efter att klingan sågat av svallan, vände sedan på stocken med de starka händerna och stödde den återigen på dess väg fram mot nästa sågskär i stocken.

Händerna. Förr, en aning sparsamt ägnade åt ömsinta smekningar över runda barnakinder eller kärleksfullt rufsande i deras hår, trots att kärleken till nära och kära alltid varit stor. Mycket stor - och ömsesidig. Men, med åren blev det mer närhet och de tre sista årtiondena har farfars händer lyft upp ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i knäet för en stunds lekfullt småprat. "Plutte" har alla de små tultande barnen hetat i Farfars mun. "Plutte". Pojkar som flickor. "Kom hit då lille Plutte" sa han och sträckte ut händerna.

Händerna. Inte så vana vid att plocka blombuketter eller knyta rosetter av örngottens bomullsband men ändå ryms en sensibilitet i hans händer. Som visade sig när han hanterade mjölkkors känsliga juver, bistod högdräktiga kvigor när det var dags att kalva, i hanteringen av kalvars ivriga hungrande mular och bemötandet av husdjurens trånad efter kliande och närhet.

Händerna. Där satt förmågan att avgöra när tiden var mogen för hö och havre, halm och ved. Ved som givetvis skulle huggas, sågas, klyvas och staplas innan Dymmeln gick i den. 

Händerna. Farfars händer som oftast fick vila på söndagen. Då låg gärna farfar på kökssoffan eller en stund uppe i sovkammaren. Då låg han med händerna på magen, med den ena handen till hälften ovanpå den andra.

Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår …

Som sprickor i isen...

Isen på Lyckopölen har råmat ödesmättat idag. Klagande. Ett par rejäla smällar har genljudit gården ett par gånger när det förändrade vattentrycket underifrån värkte fram nya sprickor som sköt iväg längs isen.

På liknande vis känns det inuti. Att nya sprickor har värkts fram.

Klanens Farfar är dålig och ligger sedan snart två veckor på lasarettet. Han mår inte alls bra. Och – det värsta av allt - han kommer inte heller att bli bra. Beskedet gavs igår. Utan omsvep. Nedräkningen har börjat.

Så smärtsamt och så sorgligt. Outsägligt sorgligt. Älskade, älskade, älskade lilla farfar.  

Gårdagens svåra gråt har klingat av. Idag är vi mest tysta och gör, en aning tankspridda, var och en våra sysslor. Vi möts ibland, kramas ibland. En och annan tår tränger fram. Orden är få. De behövs inte. Orden. Man kan liksom luta sig mot, vila, i invand tvåsamhet. Som är fin i medgång men i motgång är den helt ovärderlig. Samhörigheten.

Men sorgen har redan slagit sitt fäste i oss. Som sprickor i isen. Vemodet har lägrat oss. Som dimma och dis. 

Det enda "goda" som vemod och sorg för med sig är att man blir så oerhört medveten om vikten av att ta tillvara på livets gåvor, ta vara på varenda dag, varenda stund och - varandra…

Söndag i köket

Söndagen tillbringades till stor del i köket. LillDräng var där med. Mest hela tiden för Måfa var mycket borta och då är det gott att sitta i köket hos Måmå.

Han fick önska den frukost han ville, förra söndagen valde han ju skrädmjölsplättar men igår ville han ha våfflor. 

Därefter kände jag för att göra en stor gryta som skulle stå och puttra hela dagen i köket och sprida förföriska dofter! 

Rotade runt i frysen och tjoade av förtjusning då jag hittade en påse grytbitar av älgkalv och mindes ju att det inte var så väldans länge sedan vi stod och skar ned älgkött i dessa grytbitar. 

Tog upp en påse rödgul trumpetsvamp också. 

Sen skred jag till verket, skalade ett tiotal små steklökar, morötter, färska skogschampinjoner och paprika. Brynte köttet i het stekpanna, bara några åt gången så det blir en bra yta. I grytan fräste jag lök, trumpetsvamp, champinjoner, vitlök och fyllde sedan på i grytan med det brynta älgköttet efter hand. 

Snart hade jag en ljuvlig gryta, vackra färger och fina smaker. Kryddade lite, ville ha lite kalops smak på grytan så jag mortlade några kryddpepparkorn och lade i. Lagerblad likaså samt lite andra kryddor. 

Upptäckte att jag hade väldigt mycket paprika och insåg att det skulle bli för mycket i grytan, att det liksom skulle "ta över" och dominera i smakerna. Så istället bestämde jag mig för att göra en improviserad Lök&Paprikapickles. 

Hade ett par tre rödlökar och gula lökar, halverade dem och skar i tunna halvmåneformade skivor som jag smulade isär när jag lade ned dem mellan varven på de strimlade paprikorna som lyste så vackert i sina olika färger. 

När skålen var full hällde jag kokande vatten över alltsammans och lät stå i tio minuter, därefter silade jag ifrån vattnet och lade över lök och paprikaröran i en rymlig kastrull. Över röran hällde jag nu 1,5 dl socker, 1,5 dl ättika (12%,) och 2 dl vatten. Lät blandningen koka upp och sedan fick den sjuda i 20 minuter under lock. 

Medan den fortfarande var varm skedade jag upp den i en ren burk med lag ända upp till kanten. 

LillDräng såg misstänksamt på och sa att han nog inte trodde att han skulle gilla det. 

Men jag gillade det - så de så! 

Trevlig vecka på er alla! 

Kram o sånt där... 

Mickan 

Själv ska jag avlägga Författarbesök på Landsbro Bibliotek i kväll där jag ska kåsera, berätta, visa bilder och, förhoppningsvis, signera någon bok...